Mammaledig och börjar känna mig deppig

Ett tecken på att man känner sig nedstämd och har en risk att få en depression är just svårigheten att ta sig för saker trots att just detta kommer få en att må bättre.

Mitt bästa råd är att bara sätta sig på den dör bussen trots att det tar emot eller känns meningslöst. Gå till öppna förskolan även om du oroar dig för att inte känna någon. Ha några ingångar till samtal färdiga i huvudet. Gå ut på promenad varje dag, ät näringsrik mat osv. Prata med din man och dina närstående om hur du mår och be om stöd.

Ja, som sagt. Jag vet att jag borde, och egentligen vet jag att de inte är så svårt.

Men det blir som en spärr och jag känner hur jag sitter och gör bortförklaring för mig själv.

Blir så frustrerad..

När ska pappan vara fl-ledig och du jobba/studera?

[quote=79907586][quote-nick]Emik skrev 2019-09-17 15:23:29 följande:[/quote-nick]Ja, som sagt. Jag vet att jag borde, och egentligen vet jag att de inte är så svårt.

Men det blir som en spärr och jag känner hur jag sitter och gör bortförklaring för mig själv.

Blir så frustrerad..[/

Jag förstår det men tror du behöver att bara göra det även om det tar emot. Tänk mindre på det och bara gör. I längden kommer det få dig att må bättre. Av erfarenhet vet jag att isolera sig inte hjälper mot nedstämdhet i längden (ok någon dag eller två men inte längre än så). Tänk att du ska låta den logiska delen av dig få lite övertag på den känslomässiga delen just nu eftersom det kommer hjälpa dig!

Känner igen mig så himla mycket. Jag har också varit där med mina två barn. Började jobba för 3 veckor sedan efter 12 månader hemma med en nu 2,5 åring och en 11 månaders. Jag känner nu att livet har återvänt. Blev nästan lite rädd för mig själv ett tag så jag kände mig deppig, nere och att allt var värdelöst. Var lätt irriteras och hade noll tålamod med barnen. Är föräldraledig en dag i veckan och jobbar resten. Så himla skönt! Du kan inte börja jobba någon dag i vecka eller så?

Förstår vad du menar. Min son är 8 månader, snart 9. Jag har varit hemma med honom sen han föddes och börjar märka att mitt tålamod och min possitiva attityd sakta försvinner. Dottern på 13 år har också börjat märka det. Men jag är ensamstående. Aldrig riktigt haft några nära vänner så dagarna är extremt ensamma och ibland långa... Dagarna går i princip bara på rutin nu.

Grejen är att jag måste också ta tag i att söka nytt jobb. Jag har inte möjlighet att vara kvar på mitt nuvarande jobb då pendlingen skulle vara 4h totalt :(

Planen var att söka nu, och förhoppningsvis hitta något till årsskiftet. Men nu har vi skjutit upp inskolning på förskolan till augusti (!!) så rent ekonomiskt måste jag vara hemma några månader extra.

Det känns trist, jag har inte direkt saknat mitt jobb fram till nu. Tänkte inte så mycket på när vi flyttade. Var mest i bebisbubblan.

Jag tror jag blivit lite överväldigad att jag måste bygga upp ett helt nytt ?vardags? liv.

Sök andra föräldralediga på rulla vagn.se :)