• Mon 7 Oct 2019 15:14
    243 visningar
    4 svar
    4
    243

    Ensam, så ensam

    Jag scrollar och scrollar genom internet.
    Efter vad vet jag inte. Efter förståelse. Efter något som lättar min sorg.


    Jag är 36 år, har haft tur med mitt utseende, kommer från en toppenfamilj, är aktiv, har en karriär att vara stolt över och har rest över världen.
    Trots det har jag i stort sett endast dåliga relationer bakom mig.
    Antingen med någon trygg person, som jag förgäves inte lyckas få djupa känslor för. Eller med någon vacker kaosman - som visar 100% intresse och verkar seriös, tills jag vågar öppnar upp...
    Efter att han legat sig "mätt" på min kropp, måste han plötsligt "satsa på företaget och har tyvärr inte tid för en relation", eller annat dravel.
    Många av dessa killar kontaktar mig i omgångar efteråt för att berätta hur snygg jag är och att "de fortfarande tänker på mig" i sina nya relationer osv.


    Jag antar att det beror på mig. Kanske på att en av mina tidigaste relationer var med en narcissist och att det påverkat hur jag beter mig.
    Hur jag värderar mig själv och allt annat.
    För jag förstår inte hur ni andra gör?
    Jag förstår inte vad det är för hemligt recept alla andra kommit på för att lyckas få den där djupa kontakten i sina relationer?
    Jag är förevigt fast i en loop där jag kan locka till mig nästan vem jag vill - men aldrig kan få dem att välja mig på riktigt.
    Jag är ingen så fort man fått min kropp. Och om inte allt för länge försvinner väl även det, utseendet. 


    36 år gammal har det hänt igen. Den vackra mannen som verkade så engagerad, så intresserad och seriös. Som sa att han bara var ute efter en seriös relation. Dejter och middagar, mys på soffan.
    Skillnaden var att denna gång blev jag oplanerat gravid. Gravid, chockad och sen så jävla lycklig - fast jag inte visste om mannen skulle följt med på resan eller inte. 
    Jag var inne i gravidgrupperna här. Jag var en av dem som skulle bli mamma, som har tillräckligt stabil ekonomi för att klara det själv. 
    Jag skulle inte bli den barnlösa gamla nuckan, som aldrig lyckats få till ett förhållande. Jag skulle bli mamma.
    Sen kommer smällen. 
    Missfallet.


    Och det kanske hade varit "en del av livet" om saker hade varit annorlunda...
    Jag läser råd för paren överallt.
    "Redan efter två veckor blev jag gravid igen.", "Vi kommer försöka igen.", "Min man tröstar mig.", "Min man körde mig till sjukhuset."
    Allas sorg är okej. Menar inte att förminska någon annan.

    Men vad gör man när man kommer hem till en tom lägenhet.
    När det inte finns någon som "vill pröva igen" där. Ingen som håller om en när blodet forsar och man ligger och gråter sig till sömns.
    Ingen som delar ens sorg.  
    Har aldrig känt mig så ensam.

    Är så ensam så det värker.


     


     

  • Svar på tråden Ensam, så ensam
  • Anonym (Grade­r)
    Mon 7 Oct 2019 15:31
    #1
    -1

    Det finns olika grader av ensamhet.

    Denna stackare är ensam.

    www.familjeliv.se/forum/thread/79936438-hur-hittar-man-nagon-att-prata-med

  • Anonym (jagme­d)
    Mon 7 Oct 2019 15:51
    #2

    Ignorera svar #1, hen verkar inte fatta nånting!

    Jag var med om något liknande för ett antal år sen, och relationen med pappan hade tagit slut före missfallet. Det gjorde så fruktansvärt ont, och kändes så orättvist. 
    Sörj, TS, uppslukas av sorgen och smärtan. Den går över. Önskar att jag kunde skriva något som fick dig att må bättre, men det går inte.

    Kram på dig {#emotions_dlg.flower}!

    PS: Jag fick barn c:a 3 år efter missfallet.

  • Smultr­onmarm­elad
    Mon 7 Oct 2019 19:11
    #3

    Största cyberkramen till dig.

    Det kommer bli bra!

  • Anonym (...)
    Mon 7 Oct 2019 19:55
    #4

    Beklagar sorgen och förlusten av ditt barn. Så hemskt.

    Förstår att du egentligen vet det här, men inga par är sådär samhöriga som det verkar. Alla har sina problem och svårigheter. Många är inte ens kära i varandra efter ett antal år med hus och barn, men trivs kanske ihop ändå som team Familj. Dvs man nöjer sig, sänker kraven på att känna den där tvåsamheten. De flesta av mina väninnor i 40-45- årsåldern orkar inte längre tjata på sin man och inte heller bryta upp, sälja huset, flytta till mindre etc. Och kanske är det där det sitter. Att inte förvänta sig att mannen i ens liv ska vara kär i en 24/7, att inse att han hellre kollar fotboll än teater och att djupa samtal över en flaska vin är bättre med en väninna än med en man. Men att det är ok ändå. I alla fall är det något i din text som får mig att känna att du är intelligent, verbal och högpresterande och att du kanske, omedvetet, ställer ganska höga krav på intellektuell och känslomässig närvaro av dina män. Mitt knep för att få män att falla för mig har, utöver sex såklart, varit att få dem att känna att de kan slappna av med mig. Att man ligger i soffan en hel söndag ibland och bara slappar framför tv:n och beställer hem pizza t.ex. Inte varje helg, men då och då. Små grejer som de flesta inte erkänner att de gillar men som visar att man inte alltid måste vara perfekt. Jag tror faktiskt även att många nöjer sig. Det är inte alls lätt att hitta rätt men good enough kan vara tillräckligt också.

Svar på tråden Ensam, så ensam