6 åring som får gråtattacker

Jag tror att det är utvecklingsfas och tjejer brukar vara extremt känsliga. ( det har nog egentligen större roll kille / tjej) allt hänger på situationen. Det påverkar nog mambabs flytt? Hade dem bra reaktion innan då kan det vara kombination med detta och det händer mkt i kroppen i just den åldern. Min börjar bli likadan fast inga utbrott utan gråter för inget just nu. Har tre barn. 6 års ålder brukar vara en standard på utvecklingen.

Jag tycker att det är fint att du är en bonusmamma som bryr sig. Men tänk på att det är upp till dig hur du vill ha din relation. Bygg den med tillit så hon har förebild?! Många tror att det är ens skyldighet att bli bonusförälder. Man kan bli en bra kompis med förebild också.

Det finns en fin fin bra lättläst bok om just barnens utveckling en känd, bra stabil människa han heter Martin Forster han är barnpsykolog vart med på tv och har en klinik han är återkommande person på tv 4.

Fem ggr mer kärlek, försök läs om du vill

Tusen tack för svar!! ???????? Mamman flyttade för cirka 2-3 år sedan så det har gått ett tag nu och de har en bra relation. Men det är först nu hon börjar reagera på det och vid dessa ?utbrott/attacker? som hon uttrycker saknad.

Vi tror att det är en känslig fas för henne nu när hon också börjat skolan. Förstår bara inte dessa extrema ?utbrott? (förlåt för mitt val av ord, vet verkligen inte hur jag ska beskriva det annars. Någon kanske har något bättre ord?). Men skönt att höra att man inte är ensam i detta.. man känner sig ensammast i världen! Man vet liksom inte om man agerar rätt. Hur gör du när din/dina 6 åringar har haft dessa faser? Tröstat oavsett vad?

Tack för tips!!! Det ska jag kolla upp!!

Oj, har ingen aning varför det publiceras massa frågetecken i min kommentar!?

Jag skrev precis svar i en annan tråd om fem-sexåringar och utbrott. Min femåring blev precis som du beskriver när hen började förskoleklass. Från ingenstans kom plötsligt enorma utbrott där hon skrek och grät hysteriskt över ingenting. Det kunde vara att vi hämtade hen hos en kompis, att hen skulle ta på stövlar eller vad som helst. Hen blev också enormt arg och betedde sig plötsligt som du skriver elakt, började slå och sparka oss föräldrar. Det var hemskt. Men det gick över när jullovet började och hen fick vara hemma med oss några veckor. När skolan började igen var barnet sitt gamla lugna jag igen.

Att börja skolan är en enorm förändring för barnet så tänk bara att det handlar om att hantera denna förändring och att utbrotten är en reaktion på det. Försök bara att vara där och krama extra mycket. Att barnet säger att hon saknar sin mamma stämmer säkert, men jag kan tänka mig att hon säger så också för att det väcker starka reaktioner hos dig och pappan. Barn är smarta! Det är ju urjobbigt att vara förälder när barnet krisar så, men det kommer garanterat gå över så håll ut och försök vara extra empatisk trots att det svider när barnet är krävande! Kram!