dålig ögonkontakt och samspel 5,5 månad

Vad säger BVC?

är några veckor kvar till 6 mån kontrollen. innan har de sagt att de tittar ju, även om det är lite...:/

vår bebis är tre månader och tittar alla människor i ögon och ler ibland och ibland gör han någon konstig min

Ring dem idag och berätta hur orolig du är och insistera på att få ett extra besök inbokat snarast så du kan prata med dem. Spela in när du försöker ha samspel mer honom så de ser mer konkret vad som händer.

Ring bvc och be om ett extrabesök om du är orolig!

tack för svar. känns som att de inte tar det på allvar och att vi ska vänta in 6 månaders kontrollen... det kanske är för att de inte kan göra så mycket innan 6 mån kontrollen eller så?!
har gjort det förut och de menade att han va en "normal bebis". även om han kollade lite mindre. de menade att de fick ögonkontakt även om han kollar bort direkt sen. det är väl så som är normalt. gjorde han det så hade jag varit lugn. han ler stort mot släktingar som han känner igen och vissa andra beroende  på. men han tröttnar sen på 1 sek å kollar åt andra hållet.

Jag var helt besatt av risken att mitt första barn kunde ha autististiska störningar. Grät varje dag när barnen somnat.

Mitt barn ville inte ha ögonkontakt alls. Jag var besatt av att försöka få ögonkontakt, antagligen var jag rätt jobbig för mitt barn. Läste jättemycket littteratur och jämförde mitt barn med andra bebisar.

En dag insåg jag att jag måste sluta försöka, och låta mitt barn vara utan ögonkontakt.

Nu är mitt barn tonåring, och en fin och glad person, som gör sin mamma väldigt glad. Inte autistisk alls. Ögonkontakten funkar jättebra.

Allt måste inte fixas när de är bebisar. Det finns gott om tid att utvecklas. Kram!

Jättetack för ditt svar, det lugnar mig lite grann. Vad skönt att det löste sig så för er. 

Jag har lite svårt att släppa detta när jag gång på gång ser bebisar i samma ålder som lugnt verkligen tittar djupt i ögonen - både andra bebisar och vuxna. Andras barn kollar djupare i mina ögon än mitt eget barn och det känns lite skumt. 

Min bebis bryr sig inte direkt om andra bebisar. De försöker  prata och tittar honom i ansiktet men han bryr sig inte. :( 

Men tack för ditt svar igen, det lugnar lite endå

puffar tråden. någon mer som har lust att svara? 

Jag har barn med autism diagnos av lindrig grad. Det är inte slutet på världen. Han är idag 16 år. Gick ut grundskolan med fina betyg och har kommit in på det gymnasiet han ville gå. Han är en superskön kille med många kloka funderingar. Han har tagit moppekort och håller nu på med sitt lätta motorcykel körkort. Han har sina svårigheter visst men säg den 16 åring som inte har svårt för något..

Mitt råd till dig är att inte fundera så mycket på detta nu. Oavsett kommer du inte kunna få svar på din fundering nu. Därför att det inte går att diagnostisera ett så litet barn.

Ta det istället på ditt barns villkor och hitta andra saker att göra än att testa ögonkontakten. Den är en väldigt del i huruvida ett barn har en diagnos eller ej.

Hej! tack för ditt långa svar. Nejdå självklart går välden inte under om det skulle vara något..men ovissheten är jobbig. Får jag fråga om du/ni märkte att något var lite annorlunda med er son när han va yngre? Vad var det som ni reagera på för att en utredning skulle påbörjas? och vid vilken ålder va han då? Hoppas inte frågorna känns för påflugna.

Tack igen för ditt svar <3 

Jo en del var annorlunda när han var liten. Ljudkänslighet, svårt för förändring och väldigt lillgammal. Han hade specialintressen väldigt tidigt. Lärde sig hela alfabetet innan han fyllde två.. kunde alla bilmärken likaså.

Väldigt kommunikativ med lillgammalt språk. Om någon inte uppfattade vad han sa gjorde han inte som de allra flesta barn och upprepade samma fast högre utan han bytte orden till andra med samma innebörd. Då var han bara över året.

Hemma har han fungerat väl då vi haft en hel del anpassningar per automatik. Tex behöver han veta långt i förväg om något avviker från rutinen. Tex vi ska på kalas eller så.

I och med att det inte varit något problem hemma eller att han halkat efter i skolan så har vi tänkt att ?det är så han är?. Alla har ju sina personligheter.

Skolan funkade för honom upp till ca 7 :an. Han levde på sin smarthet.. men då ville han själv att det skulle göras en utredning. Han kände att det var något som inte stämde. Och då stöttade vi honom i det givetvis.

Han fick sina två diagnoser i början på höstterminen i 8:an.

Ovissheten kommer du att få leva med länge. Barn utvecklas så olika och många kriterier ska till för att ställa en diagnos.

Risken är att ni går i många år och oroar er för något som sedan inte händer. Och om det händer är det inte hela världen..

missar du inte en massa roligheter i din oro då?

Lär känna ditt barn istället, gör sådant som funkar och som ger er båda positiva vibbar. Skulle det visa sig framöver att det är något diagnosbart så har ni byggt en god grund för att arbeta tillsammans. Är det ingen diagnos så har du inte slängt bort en massa år på oro.

Min son var jättedålig på ögonkontakt när han var bäbis, han är fortfarande inte jättebra på det vid 3,5 års ålder. Men han är absolut inte autistisk för det, han är bara aktiv och nyfiken och byter fokus ofta. Han var också totalt ogosig när han var liten men det har kommit nu istället, fast när HAN känner för det (men då kan man får riktigt långa stunder av gos, tack och lov). 

Jag minns att jag googlade på bebis + autism själv och var lite orolig så jag förstår dina känslor, men det behöver absolut inte ligga någon diagnos bakom.

Har också läst en studie där man tittat på stora grupper bäbisar och märkt på hjärnvågorna att flickbebisar blir mest positivt stimulerade av att titta på ansikten medan pojkarna får ut lika mycket av att titta på en bil eller boll eller annan tråkig pryl - så det verkar ju vara högst individuellt vad de gillar att kolla på i den där åldern.

...och apropå att det förändrats de senaste dagarna, de går ju ständigt igenom nya utvecklingsfaser och min son är betydligt mer "introvert" när han har en lite tuff fas, han lyssnar sämre, pratar mindre, etc. Jag upplever det som att det händer så mycket inom honom, kognitivt eller känslomässigt, att han inte orkar med extra yttre stimuli. Sedan kommer han ur fasen och är mycket mer närvarande, har mer utvecklat språk, etc. Det har pågått ända sedan han föddes!