40+ och gravid - här samlas vi :)

Men fyy vilken konstig inställning... Din situation är ju inte direkt vanlig, varför kan de inte erbjuda dig ul... Extremt konstigt =( Jäkligt trist att höra! När har du RUL planerat?

tack  skönt att höra att jag inte är ensam. Min sambo med hahaha 

Jag får tåla mig till vecka 20 då, det är då mitt RUL är inbokat.

Hoppas på många starka sprattel åt dig!  

Har inte fått tid till RUL än, men det kommer bli i januari.

Hoppar in här!

Bf 2 maj, 40 år och detta är 4e barnet. Oj, vilken resa det har varit nu till vecka 15. Först idag har jag nu förstått och fått besked att om allt går som det ska, så blir jag småbarnsmamma igen. Jag har en son på 5 år och en dotter på 8. Mellanbarnet dog en månad gammal i en njursjukdom. Det är just denna sjukdom som varit anledningen till den stökiga resan fram till idag, då jag fick svar från moderkaksprovet efter 3 olidligt långa veckor. Barnet har inte sjukdomen!!!

Jag har under graviditeten mått oerhört dåligt och känt mig motarbetad från många håll att göra tidig abort. Vi hade spiral och ska egentligen inte bli spontant gravida pga 25% risk att föda njursjukt barn igen. Maken tyckte abort direkt och vi var egentligen klara med barn. Nu med detta positiva besked känner jag för första gången att jag kan försiktigt börja njuta lite av graviditeten, trots att mannen ff behöver tid att smälta detta. Är så tacksam att få vara med om detta igen. Magen syns tydligt och jag har sedan ett par veckor börjat känna "fiskfladder".

Oj, ja vilken resa :O Underbara besked att barnet verkar friskt, vilka låååånga 3 veckor det måste vart! Beklagar verkligen er förlust <3 Så jäkla trist få höra hur andra anser att ni ska göra >..< Förstår det är stor omställning känslomässigt när man känner sig klar och använder p-medel. Men om liten lyckas ta sig igenom dessa hinder och är frisk och kry är det kanske meningen =D <3 Håller massa tummar för er!

Ja, sista veckan av dessa 3 har varit ren tortyr. Jag var inställd mentalt på 3 veckor från början, men hoppades att det skulle gå lite snabbare, eftersom snabbtestet bara tog halva tiden av den utlovade. Jag har varit manisk att kolla telefonen, och varje gång det ringt så har pulsen gått upp i 180...

Jag var lite naiv att tro att jag skulle kunna köra på som vanligt efter ett positivt besked, men inser nu att jag är ett vrak. Kommer ställa in en del åtaganden jag bokat in med jobbet nästa vecka, bl a en tjänsteresa. Det som tär är sömnen. Somnar tidigt på kvällen och vaknar efter 4-5 timmar, trots lergigan. Omöjligt att somna om när tankeverksamheten drar igång.

Jag vill också att tiden ska gå och litar inte på min kropp. Det känns för bra att vara sant. V 5+3. Ska ringa bm imorgon. Får lite små panik när molandet i magen sätter igång. Minns ju knappt känslan då min yngsta fyller 10 i början av nästa år.