• Anonym (Psyke­t)
    Mon 14 Oct 2019 12:25
    888 visningar
    6 svar
    6
    888

    Schizotyp störning, någon mer?

    Jag har Schizotyp störning. Någon mer som har det och kan berätta hur det känns för er?

    När fick ni diagnos? Redan när ni va unga eller i Vuxen ålder? Klarar ni av att jobba? Andra sjukdomar?

  • Svar på tråden Schizotyp störning, någon mer?
  • Anonym (schiz­o typ...­?)
    Sun 17 May 2020 13:37
    #1

    Hej jag undrar om du som skapade den här tråden finns kvar här? misstänker nämligen själv att jag kan ha denna störning men har inte fått nån diagnos

    Bollar tillbaks lite frågor till dig: När fick du själv diagnos, som ung eller i vuxen ålder? Vad för symtom har du/hur känns det för dig att ha schizotyp störning?Har du några fler diagnoser? Har du något jobb? vad för jobb isåfall?

  • Jinks
    Fri 20 Nov 2020 09:19
    #2

    Jag hade också velat få liv i tråden. Har den diagnosen. Faktiskt aldrig träffat någon annan schizotyp person eller som berättat det åtminstone. Däremot stöter man ofta på folk med ADHD. Verkar lättare att gå ut med än att man är schizotyp. Kanske ligger i sakens natur också att schizotypa håller sig på sin kant och undviker att dra uppmärksamhet till sig samt att de inte är lätta att få kontakt med. Därför hade jag gärna växlat några ord med någon. Själv fick jag diagnosen för 20 år sedan. Först på senare tid jag börjat ta den på allvar.

  • Anonym (Noctu­rne)
    Fri 20 Nov 2020 10:55
    #3

    känner igen mig i det från vad jag läste från wikipedia.å
    har diagnoserna asperberger och bipolär.som jag fick när jag var runt 20 års åldern.

    jag har haft väldigt svårt med vänner. har varit som så att jag kunde umgås med vissa i skolan. men har svårt att knyta an med folk på fritiden. och kan känna att jag inte riktigt passar in. ( har även varit så att jag velat ha lite lugn och ro så har varit hemma.)

    Har även haft svårt med att skaffa vänner online, då jag helt enkelt inte klarar av att vara online pga för mycket ångest och känt press på att skriva med folk. och helt enkelt slutat gå in på sidor.

    jag alltid haft lättare att prata med vuxna och ofta i skolan föredrog jag att prata med lärare framför att prata med mina egna klasskompisar. då jag haft andra intressen en dom. då jag inte har velat varit ute och festa. utan föredragit att ta det lugnt hemma.

    de få gångerna jag har varit ute och festat har jag varit med min mamma och mostrar. då vi har en väldigt bra kontakt. bla då min ena moster liksom jag är bipolär och vi kan prata om hur vi mår. samtidigt som min mamma har varit stöttande och förstående. och hjälpt där hon kunnat..

    jag har under min uppväxt mått väldigt dåligt och haft svårt med att ta mig an saker.
    framför allt att jag haft problem med skola.
    Har bytt skola många gånger då jag mått dåligt i den skolan jag gick i och kände att jag helt enkelt vantrivdes. har i stort sett bytt skola sen femman varje år.

    blev extra svårt på gymnasiet då jag gick ner mig väldigt mycket. Och det blev som så att jag började gå separat för att enklare gå klart.
    Men tillslut så började jag senare på en vuxen skola(hoppade direkt från gymnasiet till skolan) där jag fick en lugnare atmosfär och mer samhörighet. och kunde enklare klara av arbetet. och fick behörighet.

    började sedan med ett ställe som skulle hjälpa mig ut i jobb livet. Men efter en praktik plats som var helt åt skogen. så skar jag mig pga av ångesten jag fick där och fick åka in och sy. 
    Så sa den som höll i det att jag borde ta hjälp
    "då de inte kan ha koll på mig hela tiden"
    vilket gjorde det ganska klart att de inte ville att jag skulle fortsätta där.

    Och nu går jag på aktivitet, där jag trivs väldigt bra.

    Min pappa har haft svårt att förstå mitt dåliga mående, men han har blivit mer förstående efter att en kompis till honom tog självmord och tillslut fattat hur dåligt jag har mått. det var som en väckar klocka för honom.

    Min mamma har varit stöttande och gjort det hon kunnat, men har även haft mina syskon som haft egna problem.

  • Jinks
    Fri 20 Nov 2020 14:36
    #4

    Själv fick jag diagnosen efter 30. Tog den inte på allvar då och pappret åkte ner i byrålådan. Nu när jag blickar tillbaka med perspektiv på det hela så inser jag att den förmodligen är korrekt. Jag är schizotyp. När jag försjunker i mina tankar har det hänt att jag glömt kliva på bussen som står framför mig. Tillbringade större delen av barndomen på egen hand i en fantasivärld, försjunken i serietidningar och böcker. Hade kompisar från och till men inte många. Var en åskådare som gillade att betrakta omgivningen utan att knyta an. I högstadiet började jag bli tyst och sjönk djupare in i mig själv. Läraren på gymnasiet trodde jag tog droger. Var alltid för mig själv i en slags dimmig, panikslagen värld. Det värsta har försvunnit men känner fortfarande obehag i vissa situationer. Svårt att prata med människor och knyta kontakter. Jag känner ingen samhörighet med någon. Inte ens mina släktingar som jag har lite kontakt med. De är främlingar för mig också. De flesta har jag inte sett på åratal. En del rentav råkat stöta mig med eftersom jag undvikit tillställningar. De anar väl att det är något men ingen känner till min diagnos. Ibland tänkt att jag skulle försöka närma mig men vet inte hur det skulle gå till. Att jag varit ensam så länge gör inte saken lättare. Är som att jag levde i en annan värld nu där det lilla sociala liv jag hade hör till det förflutna. När det gäller jobb är det si och så. Jag brukar inte stanna länge på samma arbetsplats. Gillar inte uppmärksamheten och att bli en del av snacket.

    Kanske låter negativt detta men försöker vara positiv. Funderar på att bli serietecknare och använda min fantasi till något kreativt.

    Var mitt bidrag till tråden. Själv blir jag på bättre humör när jag får dela med mig och läsa vad andra har skrivit.

  • Anonym (Noctu­rne)
    Fri 20 Nov 2020 14:59
    #5
    Jinks skrev 2020-11-20 14:36:40 följande:

    Själv fick jag diagnosen efter 30. Tog den inte på allvar då och pappret åkte ner i byrålådan. Nu när jag blickar tillbaka med perspektiv på det hela så inser jag att den förmodligen är korrekt. Jag är schizotyp. När jag försjunker i mina tankar har det hänt att jag glömt kliva på bussen som står framför mig. Tillbringade större delen av barndomen på egen hand i en fantasivärld, försjunken i serietidningar och böcker. Hade kompisar från och till men inte många. Var en åskådare som gillade att betrakta omgivningen utan att knyta an. I högstadiet började jag bli tyst och sjönk djupare in i mig själv. Läraren på gymnasiet trodde jag tog droger. Var alltid för mig själv i en slags dimmig, panikslagen värld. Det värsta har försvunnit men känner fortfarande obehag i vissa situationer. Svårt att prata med människor och knyta kontakter. Jag känner ingen samhörighet med någon. Inte ens mina släktingar som jag har lite kontakt med. De är främlingar för mig också. De flesta har jag inte sett på åratal. En del rentav råkat stöta mig med eftersom jag undvikit tillställningar. De anar väl att det är något men ingen känner till min diagnos. Ibland tänkt att jag skulle försöka närma mig men vet inte hur det skulle gå till. Att jag varit ensam så länge gör inte saken lättare. Är som att jag levde i en annan värld nu där det lilla sociala liv jag hade hör till det förflutna. När det gäller jobb är det si och så. Jag brukar inte stanna länge på samma arbetsplats. Gillar inte uppmärksamheten och att bli en del av snacket.

    Kanske låter negativt detta men försöker vara positiv. Funderar på att bli serietecknare och använda min fantasi till något kreativt.

    Var mitt bidrag till tråden. Själv blir jag på bättre humör när jag får dela med mig och läsa vad andra har skrivit.


    känner igen det där. i skolan brukade jag mest sitta för mig själv. gärna läsandes en bok. och levde och brukar till stor del fortfarande leva i fantasin.

    brukar sällan vara med på grejer. utan brukar mest vara för mig själv hemma.

    låter som en bra ide att bli tecknare, :) 
    jag brukar skriva,
  • Anonym (anony­m)
    Mon 6 Mar 2023 09:40
    #6

    hej. vet inte om någpn läser längre men vorde kul att få veta mer om detta då jag fått diagnosen. jag lever som vanligt. har socialt liv och pojkvän. kontakt med familj. är med i föreningar och ska börja jobba igen efter sjukskrivnig. klär mig normalt och har inga hallucinationer eller vanföreställningar. har en stark andlig tro, men är öppen för det mesta. känner inte igen mig i symptomen. kunde änna igen mig förut då jag var sjuk, hade psykos men kan man bl frisk? detta är ju en konisk diagnos. intressant om fler har den då ingen jag träffat har denna diagnos.

Svar på tråden Schizotyp störning, någon mer?