• Fri 18 Oct 2019 22:57
    2004 visningar
    17 svar
    17
    2004

    Barnet terroriserar hela familjen

    Jag är mormor till ett barnbarn. I familjen finns mamma, pappaoch fyra barn varav han är det tredje. Han är nu 8.
    Han är diagnosticerad adhd för ett år sen och medicinerar. Det hjälper liite, men inte tillräckligt. I skolan, i vanlig klass, sitter han 90% av tiden utanför klassen med assistent. Han gör absolut inte det som han borde och klarar inte av att vara i klassen med de övriga.
    Han har dålig självkontroll och när det är motgångar eller nåt inte går som han vill så kan han bli destruktiv och aggressiv.  Han kan börja slåss och söndra saker.
    Han klarar inte av att övergå till en aktivitet, gå och äta, klä på sig, gå och lägga sig, utan att någon handgripligen leder honom dit och handleder.
    Det är så sorgligt, för honom själv förstås, men också för familjen, syskonen. Hans våldsamma humör påverkar dem alla. Föräldrarna bråkar sins emellan och skyller på varann. Pappan reser mycket, och fattar inte att mamman håller på att gå under när hon blir ensam med barnen, för det är så jobbigt. Hon är känslig och har svårt att handskas med utmaningarna. Hon berättade idag att hon lekt med tanken att ta livet av sig dör att det är så tungt i livet. Hon ser ingen glädje i nåt mer och ingen utväg vad hon ska göra med barnet.
    Någon annan här i liknande situation? Hur har ni klarat av det?
    Det känns ohållbart. 

  • Svar på tråden Barnet terroriserar hela familjen
  • Anonym (Elisa­beth)
    Sat 19 Oct 2019 05:53
    #1

    Mamman behöver ju söka nån form av samtalsterapi omedelbart med tanke på hur hon mår.

    Sen bör de prata med Bup/habom behov av mer stöd för att skapa en struktur hemma. Kan du eller någon annan prata med pappan och förklara läget om han inte förstår? Att känna sig ensam i en relation är ju jobbigt öven utan barn ,ed extra behov.

  • Sat 19 Oct 2019 11:59
    #2

    Be mamman boka samtal på bup/buh där hela familjen deltar, även syskon och så klart pappan, då kommer nån att berätta allt om adhd och berätta hur de ska förhålla sig till diagnosen och kommer med tips om hur underlätta vardagen.

    Viss med adhd lyssnar på lugn musik i hörlurar, detta kanska kan kanske ditt barnbarn göra hemma och på så vis koppla av?

  • Ess
    Sat 19 Oct 2019 18:39
    #3
    +1

    Det är hög tid att någon talar om för pappan att han får ta sitt ansvar och antingen säga nej till resorna pga familjesituationen eller skaffa ett nytt jobb på hemmaplan.
    Om han vägrar lyssna så tycker jag att din dotter ska ta och åka bort en vecka när han kommit hem och lämna honom ensam med ansvaret för barn och hem. Låter han allt bara förfalla under den veckan så vänder hon bara i dörren och stannar borta ytterligare en vecka, och fortsätter så tills han kommer till insikt vilket jävla drägg han är som sätter sin fru i den sitsen att hon funderar på att ta sitt liv för att komma från skiten.

  • Anonym (Du är ansvar­ig)
    Sat 19 Oct 2019 18:58
    #4
    -3

    Det börjar med DIG. Du är mamma till din dotter, du har uppfostrat henne, och nu har hon en son som far illa (eller som "terroriserar familjen" som du säger). Ser du själv ditt ansvar någonstans? Det verkar inte som det, du bara skyller på ett stackars litet barn, herregud han är 8 år. Fråga, varför tror du att han beter sig som han gör?

  • Sat 19 Oct 2019 19:22
    #5
    mormor 1965 skrev 2019-10-18 22:57:48 följande:

    Jag är mormor till ett barnbarn. I familjen finns mamma, pappaoch fyra barn varav han är det tredje. Han är nu 8.
    Han är diagnosticerad adhd för ett år sen och medicinerar. Det hjälper liite, men inte tillräckligt. I skolan, i vanlig klass, sitter han 90% av tiden utanför klassen med assistent. Han gör absolut inte det som han borde och klarar inte av att vara i klassen med de övriga.
    Han har dålig självkontroll och när det är motgångar eller nåt inte går som han vill så kan han bli destruktiv och aggressiv.  Han kan börja slåss och söndra saker.
    Han klarar inte av att övergå till en aktivitet, gå och äta, klä på sig, gå och lägga sig, utan att någon handgripligen leder honom dit och handleder.
    Det är så sorgligt, för honom själv förstås, men också för familjen, syskonen. Hans våldsamma humör påverkar dem alla. Föräldrarna bråkar sins emellan och skyller på varann. Pappan reser mycket, och fattar inte att mamman håller på att gå under när hon blir ensam med barnen, för det är så jobbigt. Hon är känslig och har svårt att handskas med utmaningarna. Hon berättade idag att hon lekt med tanken att ta livet av sig dör att det är så tungt i livet. Hon ser ingen glädje i nåt mer och ingen utväg vad hon ska göra med barnet.
    Någon annan här i liknande situation? Hur har ni klarat av det?
    Det känns ohållbart. 


    Jobbig situation, verkligen!

    Håller med om att familjen behöver söka hjälp. Också att pappan behöver träda in och hjälpa till mer.

    Det som ofta blir ett stort problem i dessa situationer är att barnet med funktionshindret aldrig ges chansen att lyckas. Det blir bråk och skrik och kärleken från föräldrarna lyckas inte gå fram och barnet blir då ännu bråkigare. Det förlorar självkänslan och känner sig misslyckad.

    Lösningen ligger i att de vuxna förändrar sitt förhållningssätt, inte barnet. De vuxna behöver lära sig bra strategier som förebygger situationer som barnet med funktionshindret inte klarar av. I LAB (Lågt Affektivt Bemötande) tänker man att kraven på barnet ska ges utifrån dess nivå. När kraven blir för stora reagerar barnet med ilska eller andra former av knasigt beteende. Genom att inse att det är de vuxnas ansvar att ställa rätt typ av krav på barnet kan en del av bråken förebyggas.

    En annan del handlar om att föräldrarna tar sitt ansvar att behärska sina känslor i kritiska situationer. Ingenting blir bättre av att föräldern använder en aggressiv röst, utmanande kroppsspråk eller andra former av provocerande beteende. Bättre att vara strategiskt smart och försöka avleda med ett "ska vi kolla om det där spelet vi beställde finns i brevlådan" än att komma med tjatiga förmaningar eller utskällningar.

    Vissa strider behöver man ta. Men det får inte bli vardag att man bråkar stup i kvarten. Därför får man svälja vissa saker. Om barnet exempelvis har tagit kastrullen till hjälm kanske man ska låta saken bero. Kastrullen är redan i behov av diskning. Inget blir bättre av att man inleder en konflikt om just den saken.

    Det finns många bra LAB-relaterade tips i facebookgrupper som handlar om LAB. Men allt bygger förstås på att föräldrarna kan hitta en gemensam grund och att de hjälper varandra i vardagen. Därför är det mycket viktigt att pappan sätter sig in i problematiken och prioriterar att vara närvarande med sina barn.

    Vårt ena barn hade stora problem med att hantera sin vardag. Vi kämpade länge med LAB men det blev ändå bråk ibland. Till slut lyckades vi vända den negativa trenden. Nu fungerar vardagen på ett sätt som vi aldrig trodde var möjligt tidigare.

    Det finns hopp om förändring!


  • Sun 20 Oct 2019 09:58
    #6

    Struktur, struktur, struktur!

    Gör scheman, belöningsschema etc...

    Se till att han får utlopp för sin energi och alltid har nåt kul till hands att pilla med.

    Se över kosten! Inget socker förutom lördagsgodis.

    Avlasta mamman så att hon har tid för sig själv och de andra barnen.

    Ta med honom till nån aktivitet, sport eller liknande.

    Och kom ihåg att han inte har valt detta.

    Lycka till!

  • Anonym (Farmo­r)
    Sun 20 Oct 2019 10:09
    #7
    +1
    Anonym (Du är ansvarig) skrev 2019-10-19 18:58:06 följande:

    Det börjar med DIG. Du är mamma till din dotter, du har uppfostrat henne, och nu har hon en son som far illa (eller som "terroriserar familjen" som du säger). Ser du själv ditt ansvar någonstans? Det verkar inte som det, du bara skyller på ett stackars litet barn, herregud han är 8 år. Fråga, varför tror du att han beter sig som han gör?


    Men lägg bara ner!

    Hur skulle ts, som mormor, bära något ansvar för detta?
  • Mon 21 Oct 2019 08:59
    #8
    Anonym (Farmor) skrev 2019-10-20 10:09:08 följande:
    Men lägg bara ner!

    Hur skulle ts, som mormor, bära något ansvar för detta?
    Ja, verkligen konstig kommentar, som inte ens är värd att besvara.
  • Mon 21 Oct 2019 09:00
    #9
    Anonym (Farmor) skrev 2019-10-20 10:09:08 följande:
    Men lägg bara ner!

    Hur skulle ts, som mormor, bära något ansvar för detta?
    Ja, verkligen konstig kommentar, som inte ens är värd att besvara.
  • Mon 21 Oct 2019 09:10
    #10
    +1
    Anonym (Du är ansvarig) skrev 2019-10-19 18:58:06 följande:

    Det börjar med DIG. Du är mamma till din dotter, du har uppfostrat henne, och nu har hon en son som far illa (eller som "terroriserar familjen" som du säger). Ser du själv ditt ansvar någonstans? Det verkar inte som det, du bara skyller på ett stackars litet barn, herregud han är 8 år. Fråga, varför tror du att han beter sig som han gör?


    Pappans föräldrar är väl då också ansvariga?
  • Anonym (Du är ansvar­ig)
    Sat 26 Oct 2019 23:49
    #11

    Skulle du säga att du har något ansvar att det har blivit så här, eller är du totalt oskyldig?

  • Anonym (Du är ansvar­ig)
    Sat 26 Oct 2019 23:51
    #12
    Giftskåneman skrev 2019-10-21 09:10:44 följande:
    Pappans föräldrar är väl då också ansvariga?
    Sjävklart, har inte dina föräldrar haft någon påverkan på hur du uppfostrar din barn?
  • Ess
    Sun 27 Oct 2019 09:28
    #13
    Anonym (Du är ansvarig) skrev 2019-10-26 23:51:43 följande:
    Sjävklart, har inte dina föräldrar haft någon påverkan på hur du uppfostrar din barn?
    Nä, man uppfostrar sina barn efter sitt eget huvud och tex när man ser en unge som bär sig illa åt, så vill man definitivt inte att ens egen unge ska bli likadan.
    Det enda jag haft med mig från när jag själv var liten var att jag ville att mina ungar skulle ha syskon och inte ha ett ensambarn.
  • Anonym (föräl­der)
    Sun 27 Oct 2019 09:57
    #14
    Anonym (Du är ansvarig) skrev 2019-10-19 18:58:06 följande:

    Det börjar med DIG. Du är mamma till din dotter, du har uppfostrat henne, och nu har hon en son som far illa (eller som "terroriserar familjen" som du säger). Ser du själv ditt ansvar någonstans? Det verkar inte som det, du bara skyller på ett stackars litet barn, herregud han är 8 år. Fråga, varför tror du att han beter sig som han gör?


    Men har du inte förstått att dom har 4 barn varav ett har fått en ADHD diagnos, inte de andra 3.
    Du tror väl ändå inte att dom uppfostrat 3 av barnen men struntat i att uppfostra det 4:e?
    Barnet har efterutredning fått en diagnos, inget som föräldrarna hittat på eller skyller på.
    Du tror inte läkare och psykologer kan sin sak? Det är inte en person som utreder utan flera.
    Du verkar inte förstå att ADHD inte handlar om uppfostran.
    Att folk fortfarande inte  2019 förstått att ADHD är en diagnos och inte ett uppfostrans problem.
    Däremot slänger sig folk för ofta med uttrycket, barnet har nog ADHD om ett barn uppför sig dåligt men det är ju en skymf mot dom barnen som faktiskt har en ADHD diagnos.
    ADHD är ingen hittepå diagnos och är ett inget någon förälder önskar sig.
    Föräldrar till barn med ADHD får jobba ännu hårdare med sina barn men möter många fördomar.
    Förstår du inte hur dåligt den här mamman mår just pga att ena barnet har en diagnos som tar all tid plus då 3 barn till?
    Mormorn som skriver är allvarligt orolig för sin dotter och tar det hela på stort allvar och du är bara fördomsfull, dömande och okänslig i ditt svar.
    Ingen väljer att få ett barn med ADHD och kan hända vem som helst.
    Du tror väl inte att du inte skulle kunna ha fått ett barn med diagnos?
    Jag har inga barn med ADHD men ser hos klasskompisar till mina barn hur föräldrar till barn med ADHD gör allt dom kan för sina barn och får jobba mycket hårdare för att kunna hjälpa sina barn och även se till att syskonen som inte har ADHD inte kommer i kläm.
    För dom flesta som har barn med ADHD har ofta syskon till barnen som inte har ADHD och dom uppför sig inte som barnet med ADHD.
    Barnet med ADHD upplever självklart sin situation som jobbig precis som syskon och föräldrar.
  • Anonym (!)
    Sun 27 Oct 2019 10:01
    #15
    Anonym (Du är ansvarig) skrev 2019-10-26 23:49:19 följande:

    Skulle du säga att du har något ansvar att det har blivit så här, eller är du totalt oskyldig?


    TS är totalt oskyldig! På vilket sätt anser du att hon är skyldig?
  • Anonym (Du är ansvar­ig)
    Sun 27 Oct 2019 12:09
    #16
    -1
    Ess skrev 2019-10-27 09:28:28 följande:
    Nä, man uppfostrar sina barn efter sitt eget huvud och tex när man ser en unge som bär sig illa åt, så vill man definitivt inte att ens egen unge ska bli likadan.
    Det enda jag haft med mig från när jag själv var liten var att jag ville att mina ungar skulle ha syskon och inte ha ett ensambarn.
    Om det ända vore så...men tyvärr stämmer det inte, uppfostran går i generationer. Det faktum att mormorn påstår att barnet "terroriserar" familjen säger allt. Om hon genuint ville ha råd hur hon kunde hjälpa så skulle hon ha uttryckt sig annorlunda. Men det vill hon inte, hon vill hitta mer pikar på hur hennes dotters man inte är en bra pappa som bara reser hela tiden, hur hennes dotter inte är stark nog att ta hand om familjen utan bara är "överkänslig". Den här mormorn bryr sig inte ett dugg om barnbarnet utan vill bara gjuta olja på elden. 

    Fråga direkt till mormorn, tror du att du har något som helst ansvar till att det har blivit som det har blivit? Hur har du uppfostrat din dotter? Varför tror du att hon inte är stark nog att klara av detta?
  • Anonym (Ö)
    Sun 27 Oct 2019 12:16
    #17

    Hon kan ju skilja sig så får hon lite mer lugn och ro.

Svar på tråden Barnet terroriserar hela familjen