Lämna eller inte? Ångest

Jag kan säga en sak till dig. Du ska vara rädd om den manen jag menar din sambo som älskar dig och ett litet barn som du har. Det är väldigt svårt att hitta rätta person nu för tiden. Folk lämnar sin partner o tror att de kan hitta bättre men tro mig det är inte så i verkligheten. Du har tur att du har en snäll och fin partner i ditt liv han märker att något är fel men ändå han kommer fram och säger bekräftar att han älskar dig. Om du lämnar honom du kommer o ångra hela ditt liv. Tänk på de som önskar att ha en snäll ,kärleksfull partner i livet men de få bara massa med idioter.

Tack snälla för er input!

Jag förstår era olika ståndpunkter. Jag VET så väl att jag har en Karl som många drömmer om. Han är snäll och hjälpsam jobbar hårt och framför allt, som han sa igår o imorse, så älskar han mig mer än livet själv, och han har jättedåligt samvete för att han har försummat mig under så lång tid. Han gråter och har ont i magen.. Alltså mitt hjärta går sönder. Jag vet att jag borde vara tacksam och hålla hårt i honom. Men det är ju det där att jag längtar efter nån annans beröring. Jag kan prata med den andra mannen på ett helt annat sätt än min sambo. Han är intresserad av MIG och vill diskutera saker med MIG. Min sambo är tvärtom. Vi diskuterar aldrig saker. Han ?flörtar? aldrig med mig, vi sitter oftast med mobilerna i soffan.. HUR gör man för att uppskatta det man har??

Bör tillägga att min sambo är 15 år äldre än mig (han är 45 o jag 30). Jag var bara 23 när vi träffades och har därmed inte jättemycket erfarenhet av andra. Kanske om man träffat 10 idiotkillar innan så man visst vad man hade... Nu börjar han se äldre ut o jag är inte så attraherad längre... känns så jäävla ytligt men hurfan tänker man om?!

Hej!

Det är mänskliga reaktioner som alla utsätts för i ett förhållande som du och din man upplever nu.

Att snubben på jobb är bekräftande och len är inte så konstigt. Han ser ju bara det som är bra med dig. Han delar inte ett krävande barn på 2 år med dig. Han känner spänning inför det okända liksom du gör. När ni levt några år ihop och skaffat krävande ansvar så känner ni inte samma sak för varandra. När man är sexuellt intresserad av en kvinna så är det inte så svårt att flörta och bekräfta....

Din man är 45 år och då känner man av att man börjat åldras och man är mognare än en 30 åring. Han blir säkert attraherad av kvinnor som är bekräftande mot honom med men han lägger inte lika mycket i det som du. Kärlek har inte med känslor att göra utan det handlar om vad man gör. Att vara kärleksfull är att vara lojal och acceptera även de tråkiga tiderna.

Du kanske måste träffa 10 andra som du säger. Jag tror inte dom behöver vara idioter (det är inte du heller) men du kommer ändå att upptäcka ungefär samma sak som med denna mannen. Förhållanden blir trista och mindre bekräftande i perioder hela livet. 

Jag söker själv ofta bekräftelse och jag nöjer mig med att ibland få den av utomstående utan att låta mig bli kär. Jag går hem och bekräftar min tjej när hon verkar upptagen och tråkig med sitt. Hon har fullt upp med att klara ut sitt liv. Alla blir mer självcentrerade när de har mycket måsten och saker som gör dem trötta. Jag väljer att ge det jag själv vill ha och till slut när jag ser att hon tinar upp så kommer mina känslor tillbaks. Hon gör samma sak med mig!
Andra människor kan aldrig uppfylla mina krav på livet och speciellt om jag inte kan uppfylla dem själv ens. 

Jag har inget råd om vad du ska välja! Kanske måste du lära dig den långa vägen och prova många förhållanden för att kunna vara nöjd med dig själv eller så kan du göra något bra av det du har redan nu.

De flesta viktiga erfarenheter är ju smärtsamma och har sitt pris! Kan ske måste vi alla göra de oavsett vad andra säger.

Eftersom ni har barn tycker jag att du ska ge förhållandet med sambon en chans innan du ger upp. Det kan vara så att det bara är en tillfällig svacka.

Absolut, jag ska verkligen försöka. Att verkligen tänka till flera gånger om.

Det är bara så jäääävla svårt att styra hur man känner. Nyfikenheten på den andra är så stor så jag nästan blir tokig.

Det känns dock skönt att sambon ?insett? att jag faktiskt varit totalt utsvulten på uppskattning under lång tid.

Till saken hör lite att jag är 30, jag ser helt ok ut, tränar o kämpar för att se bra ut. Jag får mycket uppskattning från andra, men inte alls på samma sätt av sambon. Känner mig aldrig sexig och verkligen åtrådd av honom. Han har inte ?blicken? när han ser på mig. Svårt stt förklara. Därför har det känns så sorgligt på nått sätt, lite ?är detta allt??. Ska hag ha det såhär livet ut?

Men. Jag ska verkligen kämpa!!

Inser ju också att det kanske inte alls hade funkat Med den andre, att jag skulle inse att gräset inte var grönare där när vardagen kommer. Och då hade jag troligt längtar tillbaka till det jag har nu, en man som älskar mig villkorslöst (säger han iaf) och accepterar mig precis som jag är...