Vuxen hemmasittare

Om han inte "orkade" med än några få dagar trots anpassad skola är han lat jo. Ni får ställa högre krav på honom. Han får börja plugga och betala hemma. Nu är han vuxen och det är dax att växa upp och ta eget ansvar. Jag gick inte heller gymnasiet pga att jag var såå skoltrött. Men jag utbildade mig som 20åring när jag vuxit upp och har idag fast jobb och ett eget självständigt liv.

Min man var i samma situation när vi blev ihop, han va 17 år då. Jag försökte stötta med allt möjligt onlinegymnasie, komvux, arbetsträning, habilitering osv.

Habiliteringen där vi bor gör typ inget för vuxna som nyss fått diagnos utom en kurs i vardagssamtal. Min man fick inte sin diagnos före han var 21.

Idag har vi vart ett par 12 år och gifta 2, bi har även 2 barn. Han kämpar för att hitta ett jobb utan gymnasieutbildning.

Det ändå jag kan råda dig till är att ställa krav det är lätt att hamna i en position där man skulle på diagnosen. Jag har själv vart väldigt tydlig med vad jag förväntar mig om vi ska va ett par. Jag kan diskutera, försöka hjälpa och göra vissa saker enklare men i slutändan är det upp till honom att göra jobbet.

Du bör försöka få din son att börja på komvux eller läsa gymnasier. Det är snudd på omöjligt att ens få ett skitjobb utan gymnasieutbildning. Ställ krav ska han bo hemma och du betalar ska han antingen gå i skolan eller jobba.

Jag hade en liknande situation, ja. Min son har ADHD-diagnos, men misstänker själv även Asperger. Jo, han fick en slags coach genom socialtjänsten om jag inte minns fel. Men det gav inte mycket, faktiskt. De lyckades väl tillsammans städa hans rum (han släppte inte in mig överhuvudtaget), men lyckades inte få igång honom utanför hemmet. Psykiatern provade med en medicin (utöver ADHD-medicin och anti-depp), neuroleptika Abilify, för att han tyckte att det hjälper ibland mot social fobi, och det här liknar det lite grann. Det gav inget heller, medicinen bet inte på honom alls. 

Jag försökte ju sätta press på honom att man måste göra nåt annars åker han ut. Till slut gick han på folkhögskola, i en annan stad, så han bodde där också. Han var jättenervös, men fixade det. Han var där i två år, läste bara musikämnen, dvs. är fortfarande inte klar med gymnasiet. Men det var ändå något. Han kom hem och satt hemma igen i något år. Då satte jag press på honom igen att han måste flytta hemifrån. Han fick en lägenhet i andra hand genom en kompis, levde först på soc, men fick sedan arbetsträning och ett jobb med löne..... vad det nu heter, subventionerat på nåt sätt. 

Nu är han 31 och har ett riktigt jobb sen några år, jobbade lite i en annan stad, men trivdes inte där, det var för ensamt, så nu är han tillbaka i Stockholm och har fortfarande ingen lägenhet, men bor hos min ex-man, har jobb och letar efter egen lägenhet. 

Borja med att stänga av internet, och sätt er ner med er vuxne son och prata om er framtid och hans/era planer och vad ni kan gora.

Håller med. Ta bort allt "roligt" som internet som gör att sitter och såsar hemma. Fan på tiden att ta ansvar när man är 21år asberger eller inte.

Hej! Hur har det gått sedan?

Vi är lite osäkra på om detta är rätt forum att fråga detta, men tänkte göra ett försök och hoppas att det är okej! Men vi är två socionomstudenter som nu skall påbörja vårt examensarbete på 15 högskolepoäng vid Centrum för Socialt Arbete, Sociologiska institutionen vid Uppsala Universitet. 

Vi skulle vilja bidra till kunskap kring unga vuxna som varken arbetar eller studerar (UVAS) och lyssnar gärna till föräldrar eller andra anhörigas (fosterföräldrar, mor-och farföräldrar eller syskon, nära vänner, partner/pojkvän/flickvän över 18 år) perspektiv och uppfattning!

Vi är intresserade av vad som kan möjliggöra att UVAS kommer tillbaka till arbete eller studier, samt vad som kan stå i vägen för det. Det skulle vara intressant att få höra anhörigas perspektiv, vilka möjligheter eller hinder som ni ser, men även vilka stöd ni anser behövs.

Så, vår fråga är om det finns några här som har erfarenhet av att en nära anhörig varken arbetar eller studerar (det spelar ingen roll ifall personen nu är i arbete/studier igen eller inte), och om ni kan tänka er att ställa upp i en intervju? 

Intervjun kommer i dessa tider ske via telefon eller zoom, ta ungefär 45 minuter och efteråt anonymiseras. 

Om du är intresserad kan du gärna mejla någon av oss (se mailadresser nedan) så får du mer information samt förslag på intervjutider.

Hoppas vi hörs!

Hälsningar Ida och Sara

Ida.Onsten.4333@student.uu.se

Sara.Asplund.1873@student.uu.se