Tjejer födda på 80-talet som försökt få första barnet i mer än ett år - följas åt?
Det har nu gått 1 1/2 år sen vi började försöka, då var vi precis över 30 och trodde verkligen inte att det skulle ta lång tid eller att vi var sådär jättesent ute.
Men nu är vi då här och börjar oroa oss för att vi ska hinna bli för gamla utan att något händer... PCO upptäcktes tidigt så vi startade utredning redan efter några månader och innan den var klar blev jag trots allt spontant gravid. Men det slutade i MA och nu har ingenting hänt på ett år trots Letrozol.
Snart blir det spolning för att slutföra utredningen där inget förutom PCO hittats och sen ska vi få remiss till IVF. Plötsligt känns 3 försök inte alls som mycket utan superstressande, vad gör man om det inte heller fungerar liksom?
Så vi har börjat läsa om olika privata alternativ för undersökningar och behandlingar, fundera på vad vi skulle vara beredda att göra och inte och så vidare. Så hopplöst med allt när man inte vet vad som är fel =/ Om felet t.ex. inte ligger i att ägget blir befruktat utan att det inte fäster, då hjälper väl inte IVF ett dugg? Men man vet ju inte, så det känns som att man hamnar i trail and error med medicinska behandlingar =/
Vore kul att prata med fler i samma situation om någon vill följas åt? Hur tänker ni och vad planerar ni att göra? Kan ni t.ex. tänka er att göra äggdonation om inget annat fungerar, eller var går gränsen?