Hur länge leva såhär? Vad hade ni gjort?

Du kan inte förändra en person som inte vill förändras. Låter som han har problem med synen på sig själv och skulle behöva jobba med den. Är han beredd att göra det finns det hopp. Vill han inte det så får du ställa in dig på att stå ut och göra det bästa av det eller göra slut på relationen.

Menar du att han först måste ändra bilden på sig innsn vi kan ha närhet? tror inte han vet hur eller ens vill göra det. det är nog för jobbigt för honom...

INGEN????? Snälla????

Ta professionell hjälp av en skicklig samtalsterpeut!

Jag tror det blir svårt annars.

Du ska inte ändra på honom, han måste vilja göra förändringen själv. Vilket det inte låter som att han är beredd att göra.

Det låter ju som hans problem beror på hur han ser på sig själv så ja, han behöver jobba med sig själv. Du kan ju inte backa bandet tills tiden innan du kände till hans bakgrund.

Du lyckades få fram två barn innan du lärde känna honom, bra jobbat. Ni har ju ca 17 år kvar att hantera tillsammans, så hoppas ni hittar hjälp.

Det är inte ett dugg konstigt att ni aldrig har sex längre, du födde barn för 9 månader sedan! Det kan ta tid för sexlivet att komma igång även för män.

Gå i parterapi.

Vad jag hade gjort? Jag hade lämnat, antingen direkt eller när bebisen blivit större.
Att söka terapi kräver att han vill lösa era problem, och inte bara du. Ett förhållande som inte är ömsesidigt går inte att rädda.

Har vissa liknande problem. Min pojkvän säger inte att han älskar mig, är inte intresserad av att göra mig glad om han inte får ut npt av det, vi har lite sex, och han undviker närhet.

Till en början bråkade vi mycket. Men jag har börjat fundera på hur jag uttrycker. Istället för att tala som att mina upplevelser är en enda sanning så säger jag att jag upplever och tillägger det jag upplever. Det gör stor skillnad i diskussioner och ger mer utrymme för förståelse från båda hållen. Förr diskuterade jag på ett anklagande sätt vilket han tycker är oatraktivt.

Sen går vi på parterapi och det hjälper verkligen! Så det rekommenderar jag ifall ni inte provat

Har vissa liknande problem. Min pojkvän säger inte att han älskar mig, är inte intresserad av att göra mig glad om han inte får ut npt av det, vi har lite sex, och han undviker närhet.

Till en början bråkade vi mycket. Men jag har börjat fundera på hur jag uttrycker. Istället för att tala som att mina upplevelser är en enda sanning så säger jag att jag upplever och tillägger det jag upplever. Det gör stor skillnad i diskussioner och ger mer utrymme för förståelse från båda hållen. Förr diskuterade jag på ett anklagande sätt vilket han tycker är oatraktivt.

Sen går vi på parterapi och det hjälper verkligen! Så det rekommenderar jag ifall ni inte provat

Jag läste din förra tråd. Jag förstår att du vill förneka det han sagt till dig. Jag förstår att du vill ha honom tillbaka. Jag förstår att du önskar att han var som han var när ni blev kära.

Men är det rimligt att tvinga på en annan människa känslor som kanske inte finns? Har han sagt att han vill försöka igen? Eller är det för barnens skull?

Jag vill inte göra dig ledsen, men det är nog dags att släppa taget. Även om du känner dig misslyckad som partner och kanske som mamma också, så är det inte ditt fel. Du klamrar sig fast vid något som kanske inte finns.

Kan du inte leta upp en psykolog? Familjeliv har inte hela historien och den ska du inte behöva dra. Nu vinklas tråden efter dina känslor. Du tar inte upp vad han har sagt att han känner.

Hade stått ut i tio minuter.

Tyvärr låter det inte som han älskar dig.

Gå i rådgivning tillsammans. Om han inte vill det så är det en "deal braker", då får du ställa ultimatum. Ni har ett gemensamt problem, som han ska vara lika mån om att lösa som du.

PS. Livet är kort.

Kom idag fram till att det inte är någon idé att gå i rådgivning med någon som INTE vill vara nära en på något sätt, som tycker det är förnedrande att säga att ham tycker om mig eller älskar mig. Hade viljan funnits så ja, men jag kan inte tvinga någon att vilja vara nära mig, krama mig, ha sex med mig. Den viljan måste finnas för att man ska ha en chans.

Igår kväll när jag ville pussa honom i sängen puttar han bort mig och säger "skulle inte du sova?".... det var en wake up call, det var droppen. Jag fick en sån klump efter alla försök att komma närmare så inte ens kan jag få ge en puss.

Idag mådde jag skit hela dagen, kände att jag fått honom att tvinga sig göra saker med mig som han inte vill. Jag sa att jag inte kan fortsätta. Han sa väl "nej men riktigt så.är det inte" men ingen större förklaring eller kämpande för mig eller oss. Han sa "har du bestämt dig så". Så enkelt för honom - men nu tog jag steget och jag kommer hålla mig till det. Hellre ensam med 2 barn än att må dåligt varje dag.

Det var ju bra att du fick en tankeställare så du kan börja skydda dig själv innan du blir ett tomt skal bara.

Visst hade ni hus? Kan du bo kvar utan honom? Få honom att flytta ut alltså?

Styrkekramar. Det blir jobbigt för alla inblandade en tid framöver, men kan bli så mycket bättre sen - för alla inblandade.