Skulle du kunna tänka dig att dela en man med en annan kvinna?

Jag vill inte ha någon annan. Skulle jag ändå träffa någon som jag ville ha barn med och vara med hade jag lämnat min nuvarande relation. Jag älskar honom och skulle aldrig vänstra mot honom.Jag vet. Om 5-10 år kan jag bara hoppas på att ha det som jag har det idag. Han älskar oss bägge men på lite olika sätt. De har ju barn, liv ihop, gemensamma vänner, pengar, villa, bekanta, fin stor släkt osv osv. Men med mig kan han vara sig själv, behöver inte förställa sig. Vill han gråta så får han gråta Vill han berätta om sina komplex, sin stress för att aldrig duga eller hur dåligt han mår så lyssnar jag. Vill han göra vissa saker sexuellt som han inte får göra med henne så får han mer än gärna göra dem med mig. Han behöver mig också, jag fyller en funktion i hans liv och han kan inte fungera eller ens orka med att leva utan mig. Det säger och skriver han hela tiden. Han älskar mig det vet jag, men han älskar ändå sin fru mer. Om hon tvingar honom att välja så försvinner jag. Men kanske skulle hon lämna honom? Tröttna på honom, hitta någon annan osv. Det är inte alls omöjligt och då skulle han bara vara min.  Han både stjäl de bästa åren och har givit mig de bästa åren av mitt liv. Jag har aldrig varit så lycklig som med honom, aldrig känt mig så älskad, så behövd. Jag älskar honom och jag vet inte vilket liv jag skulle leva utan honom. "Lev livet istället!" Vilket liv? Vad är det som lockar så med det livet? Ett liv utan honom är ett liv där jag bara saknar honom så mycket att det gör fysiskt ont, hela tiden och gråter varje dag. Jag har försökt. 

Det blir nog aldrig barn och jag kommer antagligen må dåligt över det. Men vad är alternativet?

Vill inte säga exakt men vi kan säga att jag är 30. I c:a 7 år har vi vart ihop.

7 år?! Jag fattar inte hur i helvete du står ut. Som någon annan skrev, har du ingen självrespekt?

Köper du verkligen precis allt han säger?

Har du nån gång kollat sanningen i allt han påstår?

Att vara älskarinna är ju just det att det handlar om smussel och verklighetsflykt och lögner. Det är ju liksom själva grejen att man blir lurad och förd bakom ljuset.

Hur vet du att det verkligen var frun du mailade med?

Självklart älskar han sin fru så självklart kallar han henne för älskvärda saker, är förtrolig med, gråter ut hos, känner sig bekväm med osv... Precis som han gör med dig. Glöm inte att det är hans fru och att han valde att få barn med henne. Hon är allt det du aldrig kan bli. Hon har allt du inte kan få.

Han vill inte ha dig som sin fru och vill inte ha barn med dig. Du är bara bra sex för honom. Det är allt du är och kommer att vara.

Ha kommer fortsätta ligga med andra för att han inte vill ha dig och inte kommer lämna sin fru.

Och du vet det!

Bara överöser mig med kyssar och kommer nästan direkt när vi börjar. Om han inte hade älskat mig och inte hade vart väldigt attraherad av mig hade han väl haft lite mer självkontroll än så??  

Jag vill inte ha någon annan. Skulle jag ändå träffa någon som jag ville ha barn med och vara med hade jag lämnat min nuvarande relation. Jag älskar honom och skulle aldrig vänstra mot honom.Jag vet. Om 5-10 år kan jag bara hoppas på att ha det som jag har det idag. Han älskar oss bägge men på lite olika sätt. De har ju barn, liv ihop, gemensamma vänner, pengar, villa, bekanta, fin stor släkt osv osv. Men med mig kan han vara sig själv, behöver inte förställa sig. Vill han gråta så får han gråta Vill han berätta om sina komplex, sin stress för att aldrig duga eller hur dåligt han mår så lyssnar jag. Vill han göra vissa saker sexuellt som han inte får göra med henne så får han mer än gärna göra dem med mig. Han behöver mig också, jag fyller en funktion i hans liv och han kan inte fungera eller ens orka med att leva utan mig. Det säger och skriver han hela tiden. Han älskar mig det vet jag, men han älskar ändå sin fru mer. Om hon tvingar honom att välja så försvinner jag. Men kanske skulle hon lämna honom? Tröttna på honom, hitta någon annan osv. Det är inte alls omöjligt och då skulle han bara vara min.
  
Han både stjäl de bästa åren och har givit mig de bästa åren av mitt liv. Jag har aldrig varit så lycklig som med honom, aldrig känt mig så älskad, så behövd. Jag älskar honom och jag vet inte vilket liv jag skulle leva utan honom. "Lev livet istället!" Vilket liv? Vad är det som lockar så med det livet? Ett liv utan honom är ett liv där jag bara saknar honom så mycket att det gör fysiskt ont, hela tiden och gråter varje dag. Jag har försökt. 

Det blir nog aldrig barn och jag kommer antagligen må dåligt över det. Men vad är alternativet?

Det är väldigt mycket positivt också. Det handlar inte om att stå ut med honom, utan att stå ut utan honom.

Som jag sa tidigare hade du träffat honom bara i fem minuter, så lite räcker så kan jag nästan lova att du hade gillat honom jättemycket sedan.

Jag blir glad varje gång telefonen plingar till om han messar, överlycklig när vi ses...hur skulle jag kunna vara utan detta i livet? Sen om det är dålig självrespekt så är det väl så då:(Nej. Jag vet att han ljuger ofta. För mig, för sin fru osv. Men hans kärlek för mig är äkta. Han grät som ett barn och fick panikångestattacker när jag bröt upp tidigare. Han låg på mitt golv i fosterställning och bara grät. Ringde och grät och berättade hur mycket han älskar mig och längtade efter mig...

Han skickar SMS där han beskriver hur tråkigt allt är på jobbet med möten och sånt och hur han bara längtar efter att få vara med mig. Det här är ganska privat men han längtar så mycket efter mig att det första han gör är att ta mig precis innanför dörren. Bara överöser mig med kyssar och kommer nästan direkt när vi börjar. Om han inte hade älskat mig och inte hade vart väldigt attraherad av mig hade han väl haft lite mer självkontroll än så??  

Det här är ganska privat men han längtar så mycket efter mig att det första han gör är att ta mig precis innanför dörren. Bara överöser mig med kyssar och kommer nästan direkt när vi börjar. Om han inte hade älskat mig och inte hade vart väldigt attraherad av mig hade han väl haft lite mer självkontroll än så??