• Mon 11 Nov 2019 18:46
    1483 visningar
    20 svar
    20
    1483

    Vet inte hur jag ska hantera min barnlängtan

    Jag är snart 26 år gammal och har ett stadigt förhållande sedan 4 år tillbaka. Vi bor i bostadsrätt på två rum och kök och jag studerar med 2 år kvar på min utbildning medan han har ett fast och välbetalt jobb.

    Min pojkvän längtar också mycket efter barn och vi är barnvakter titt som tätt till både mina och min pojkväns syskonbarn. Däremot känner han att han helst vill vänta med egna barn tills jag pluggat färdigt och min rationella sida säger såklart detsamma. MEN jag vet inte hur jag ska stå ut... min kropp bara skriker efter barn och jag vet inte hur jag ska hantera det.

    Är det någon som har råd eller tips på hur man kan lindra denna extremt jobbiga barnlängtan?

  • Svar på tråden Vet inte hur jag ska hantera min barnlängtan
  • Anonym (AT)
    Mon 11 Nov 2019 21:18
    #1

    Känner verkligen igen mig! Jag har liksom du haft en extrem barnlängtan under flera år. Stod också i valet mellan att försöka skaffa barn eller plugga klart först. Är nu färdigpluggad, gravid i vecka 8 och 28 år gammal. Känner att det var rätt beslut att plugga klart först, så mitt råd till dig är att göra det! :)

  • Mon 11 Nov 2019 21:22
    #2

    Åh känner verkligen igen mig. Jag är dock 28 år och färdigpluggad, har bara varit tillsammans med min partner men vi har stadig ekonomi och rest runt en hel del. Har dessutom PCO, så är svårare att bli gravid. Vill jättegärna ha barn nu men min kille vill vänta. Har inget bra svar för vet inte själv vad jag ska göra. Känns lite som om man ska gå sönder av all längtan, verkligen jobbigt för psyket. Men man är ju i alla fall relativt ung. Alltid något..

  • Mon 11 Nov 2019 21:23
    #3

    Åh känner verkligen igen mig. Jag är dock 28 år och färdigpluggad, har bara varit tillsammans med min partner men vi har stadig ekonomi och rest runt en hel del. Har dessutom PCO, så är svårare att bli gravid. Vill jättegärna ha barn nu men min kille vill vänta. Har inget bra svar för vet inte själv vad jag ska göra. Känns lite som om man ska gå sönder av all längtan, verkligen jobbigt för psyket. Men man är ju i alla fall relativt ung. Alltid något..

  • Mon 11 Nov 2019 21:23
    #4

    Åh känner verkligen igen mig. Jag är dock 28 år och färdigpluggad, har bara varit tillsammans med min partner men vi har stadig ekonomi och rest runt en hel del. Har dessutom PCO, så är svårare att bli gravid. Vill jättegärna ha barn nu men min kille vill vänta. Har inget bra svar för vet inte själv vad jag ska göra. Känns lite som om man ska gå sönder av all längtan, verkligen jobbigt för psyket. Men man är ju i alla fall relativt ung. Alltid något..

  • Mon 11 Nov 2019 22:02
    #5
    Anonym (AT) skrev 2019-11-11 21:18:43 följande:

    Känner verkligen igen mig! Jag har liksom du haft en extrem barnlängtan under flera år. Stod också i valet mellan att försöka skaffa barn eller plugga klart först. Är nu färdigpluggad, gravid i vecka 8 och 28 år gammal. Känner att det var rätt beslut att plugga klart först, så mitt råd till dig är att göra det! :)


    Åh, grattis! Blir galet avundsjuk! 


    Önskar av hela mitt hjärta att jag var färdigpluggad.... det känns dock så fruktansvärt fel att vilja kunna snabbspola dessa åren. Jag vill ju kunna njuta av livet och inte gå runt och vara deppig. Känner att det bara blir värre och värre och jag tappar motivationen för skolan och allting när det känns så fruktansvärt långt bort! Hur gick dina år med längtan? Var det för jävligt eller lyckades du hitta någon slags acceptans i att vänta?

  • Mon 11 Nov 2019 22:07
    #6
    Junip skrev 2019-11-11 21:23:19 följande:

    Åh känner verkligen igen mig. Jag är dock 28 år och färdigpluggad, har bara varit tillsammans med min partner men vi har stadig ekonomi och rest runt en hel del. Har dessutom PCO, så är svårare att bli gravid. Vill jättegärna ha barn nu men min kille vill vänta. Har inget bra svar för vet inte själv vad jag ska göra. Känns lite som om man ska gå sönder av all längtan, verkligen jobbigt för psyket. Men man är ju i alla fall relativt ung. Alltid något..


    Lider med dig.... Det är också en rädsla jag har, att jag kommer vänta vänta och vänta och att när det väl är dags att försöka bli gravida så kommer det ta lika lång tid igen.
    Hur vet du att du har PCO? Har ni försökt/försöker ni skaffa barn? I vilket fall så lycka till Hjärta
  • Anonym (K)
    Mon 11 Nov 2019 22:48
    #7

    Jag hade också enorm barnlängtan. Det var det enda jag tänkte på, läste om osv. och kunde inte koncentrera mig på mina studier överhuvudtaget. Hade ingen motivation alls. Hoppade av flera olika utbildningar pga bristande intresse och motivation. Det funkade helt enkelt inte utan min barnlängtan tog över mitt liv. Valde att börja försöka och det visade sig tyvärr bli svårt och tog flera år. Fick göra ivf, fick flera missfall osv. men nu har jag barn! Min längtan efter fler barn är dock nästan lika stark så jag har bestämt mig för att inte börja plugga igen (för plugga och få en examen vill jag) innan dess att jag fått de barn jag vill ha och yngsta kanske blivit några år eller till och med börjat skolan. Vet att det aldrig skulle funka för mig att plugga nu igen med sån längtan.

  • Anonym (Cx)
    Mon 11 Nov 2019 22:59
    #8

    Har aldrig fattat grejen med att vänta till efter studierna, då är det ju dags att jobba. För oss var det perfekt att skaffa barn under studietiden, men vi hade iofs de ekonomisks förutsättningarna redan innan. Det är ju av vikt såklart.

  • Mon 11 Nov 2019 23:02
    #9
    Anonym (K) skrev 2019-11-11 22:48:53 följande:

    Jag hade också enorm barnlängtan. Det var det enda jag tänkte på, läste om osv. och kunde inte koncentrera mig på mina studier överhuvudtaget. Hade ingen motivation alls. Hoppade av flera olika utbildningar pga bristande intresse och motivation. Det funkade helt enkelt inte utan min barnlängtan tog över mitt liv. Valde att börja försöka och det visade sig tyvärr bli svårt och tog flera år. Fick göra ivf, fick flera missfall osv. men nu har jag barn! Min längtan efter fler barn är dock nästan lika stark så jag har bestämt mig för att inte börja plugga igen (för plugga och få en examen vill jag) innan dess att jag fått de barn jag vill ha och yngsta kanske blivit några år eller till och med börjat skolan. Vet att det aldrig skulle funka för mig att plugga nu igen med sån längtan.


    Men va härligt att du har barn nu!! Jag är rädd att det är just så det kommer bli för mig - att barnlängtan tar över ALLT om jag inte kan börja försöka snart! Min pojkvän och jag hade en diskussion nu ikväll och han tycker att jag är orationell som "bara känner och inte tänker". Jag försöker förklara för honom att jag inte kan hjälpa att jag känner som jag känner och att jag gärna hade slopat barnlängtan och varit lika lugn som honom om jag kunnat... Han längtar också men har ingen stress över huvud taget, utan hade lika gärna kunnat vänta i 2 år som 5 år verkar det som....
  • Mon 11 Nov 2019 23:14
    #10
    Anonym (Cx) skrev 2019-11-11 22:59:57 följande:

    Har aldrig fattat grejen med att vänta till efter studierna, då är det ju dags att jobba. För oss var det perfekt att skaffa barn under studietiden, men vi hade iofs de ekonomisks förutsättningarna redan innan. Det är ju av vikt såklart.


    Jag känner detsamma.... min pojkvän är så oerhört praktisk och tycker det solklart bästa hade varit om jag till och med jobbade ett tag efter plugget så jag fick bra mammapenning dessutom! Helst hade han velat ha hela livet klappat och klart med nybyggt hus och grejer innan ungarna börjar ploppa ut. Detta säger han dock "hade varit det bästa" men att han inte har som mål. Däremot blir jag rädd att han hela tiden kommer vilja skjuta på det lite till och liiiite till.

    Jag vet att vi hade klarat oss som det är just nu också. Han tjänar bra, vi äger en bostadsrätt som vi amorterat massor på och har ganska mycket på vardera sparkonto.
  • Anonym (K)
    Mon 11 Nov 2019 23:41
    #11
    Eleoonoor skrev 2019-11-11 23:02:37 följande:

    Men va härligt att du har barn nu!! Jag är rädd att det är just så det kommer bli för mig - att barnlängtan tar över ALLT om jag inte kan börja försöka snart! Min pojkvän och jag hade en diskussion nu ikväll och han tycker att jag är orationell som "bara känner och inte tänker". Jag försöker förklara för honom att jag inte kan hjälpa att jag känner som jag känner och att jag gärna hade slopat barnlängtan och varit lika lugn som honom om jag kunnat... Han längtar också men har ingen stress över huvud taget, utan hade lika gärna kunnat vänta i 2 år som 5 år verkar det som....


    Han som verkar gilla ?rationellt tänkande? borde inse att känslor är en del av människan, vi är kännande varelser, och känslor påverkar ens beteende och välmående i stort. Det är så det funkar. När specifika tankar och känslor blir för stora och ohanterbara börjar de uppfylla ens liv på ett sätt som gör att man inte fungerar riktigt ?normalt?. Jag personligen tror att enda vägarna ut ur det är att antingen följa känslorna så man blir av med längtan och tankarna och kan bli ?normal? och må bra igen, hitta något annat man vill mer än i detta fall barn och fylla sitt huvud med det istället eller gå i terapi och lära sig hantera eller bli av med det på något sätt.

    Han måste ju förstå att bara för att han upplever något på ett visst sätt så upplever inte nödvändigtvis alla andra det så också. Han måste också förstå att när barnlängtan (eller vilka känslor/tankar/längtan som helst) kommit till en viss punkt styr man inte längre riktigt över det där själv. Det blir som en sjukdom som äter upp en inifrån. Det är dock säkert väldigt svårt att förstå om man inte varit med om det själv. Men det är lite som depression eller ätstörningar på det sättet att man inte rår för det eller styr det själv, samt att det till slut upptar hela ens person och gör en fullständigt olycklig.

    Jag har egentligen inga belägg för det men jag tror det är mer ovanligt att män känner en sådan sjuklig barnlängtan som många av oss kvinnor kan känna och då är det såklart svårt för dem att förstå och lätt för dem att trycka på att det inte är rationellt. För nej, det är ju inte rationellt, det kan jag också se, men det hjälper inte. Det är inte rationellt att vara rädd för spindlar här i Sverige heller men det är jag (och många andra) ändå. Han är garanterat inte heller alltid rationell i allt.

    Vet inte vad du kan göra mer än förklara hur du känner för honom, berätta vad du vill, komma överens om när ni ska börja försöka och sedan härda ut tills dess. Kanske gå och prata med någon om din längtan.
  • Tue 12 Nov 2019 00:17
    #12
    Anonym (K) skrev 2019-11-11 23:41:08 följande:
    Han som verkar gilla ?rationellt tänkande? borde inse att känslor är en del av människan, vi är kännande varelser, och känslor påverkar ens beteende och välmående i stort. Det är så det funkar. När specifika tankar och känslor blir för stora och ohanterbara börjar de uppfylla ens liv på ett sätt som gör att man inte fungerar riktigt ?normalt?. Jag personligen tror att enda vägarna ut ur det är att antingen följa känslorna så man blir av med längtan och tankarna och kan bli ?normal? och må bra igen, hitta något annat man vill mer än i detta fall barn och fylla sitt huvud med det istället eller gå i terapi och lära sig hantera eller bli av med det på något sätt.

    Han måste ju förstå att bara för att han upplever något på ett visst sätt så upplever inte nödvändigtvis alla andra det så också. Han måste också förstå att när barnlängtan (eller vilka känslor/tankar/längtan som helst) kommit till en viss punkt styr man inte längre riktigt över det där själv. Det blir som en sjukdom som äter upp en inifrån. Det är dock säkert väldigt svårt att förstå om man inte varit med om det själv. Men det är lite som depression eller ätstörningar på det sättet att man inte rår för det eller styr det själv, samt att det till slut upptar hela ens person och gör en fullständigt olycklig.

    Jag har egentligen inga belägg för det men jag tror det är mer ovanligt att män känner en sådan sjuklig barnlängtan som många av oss kvinnor kan känna och då är det såklart svårt för dem att förstå och lätt för dem att trycka på att det inte är rationellt. För nej, det är ju inte rationellt, det kan jag också se, men det hjälper inte. Det är inte rationellt att vara rädd för spindlar här i Sverige heller men det är jag (och många andra) ändå. Han är garanterat inte heller alltid rationell i allt.

    Vet inte vad du kan göra mer än förklara hur du känner för honom, berätta vad du vill, komma överens om när ni ska börja försöka och sedan härda ut tills dess. Kanske gå och prata med någon om din längtan.
    Jag tror absolut också att det är vanligare att kvinnor "drabbas" av denna sjuka barnlängtan än män och att det har att göra med den biologiska klockan på något sätt. Det är antagligen också därför min pojkvän inte riktigt förstår när jag å ena sidan kan hålla med honom om vad som hade varit mest praktiskt eller smart men å andra sidan inte kan greppa dessa tankar och följa dem. Det är känslan som styr helt och hållet och jag kan inte rå för det. 

    Vi pratade om det igen ikväll och han tog först emot det med ett leende och sa att jag såklart måste kunna lufta mina tankar och känslor, men han gick sedan ganska snabbt över till att bli lite smått panikslagen. Jag grät och han var nästa lite irriterad på ett konstig sätt. Han säger att det gör honom ledsen att vi inte riktigt är på samma plan gällande detta och att han känner sig skyldig över att jag mår dåligt av det. Jag vill ju såklart inte pressa honom heller, vilket jag sagt, men jag kan inte vänta hur länge som helst - det skulle bli ohållbart. Han försöker lugna mig med att "våran tid kommer och då kommer det vara fantastiskt", men det gör det nästan bara ännu värre.

    Vi får väl helt enkelt försöka komma överens om en tid i framtiden då vi ska börja försöka, så det i alla fall inte känns helt avlägset och abstrakt.
  • Tue 12 Nov 2019 00:18
    #13
    Anonym (K) skrev 2019-11-11 23:41:08 följande:
    Han som verkar gilla ?rationellt tänkande? borde inse att känslor är en del av människan, vi är kännande varelser, och känslor påverkar ens beteende och välmående i stort. Det är så det funkar. När specifika tankar och känslor blir för stora och ohanterbara börjar de uppfylla ens liv på ett sätt som gör att man inte fungerar riktigt ?normalt?. Jag personligen tror att enda vägarna ut ur det är att antingen följa känslorna så man blir av med längtan och tankarna och kan bli ?normal? och må bra igen, hitta något annat man vill mer än i detta fall barn och fylla sitt huvud med det istället eller gå i terapi och lära sig hantera eller bli av med det på något sätt.

    Han måste ju förstå att bara för att han upplever något på ett visst sätt så upplever inte nödvändigtvis alla andra det så också. Han måste också förstå att när barnlängtan (eller vilka känslor/tankar/längtan som helst) kommit till en viss punkt styr man inte längre riktigt över det där själv. Det blir som en sjukdom som äter upp en inifrån. Det är dock säkert väldigt svårt att förstå om man inte varit med om det själv. Men det är lite som depression eller ätstörningar på det sättet att man inte rår för det eller styr det själv, samt att det till slut upptar hela ens person och gör en fullständigt olycklig.

    Jag har egentligen inga belägg för det men jag tror det är mer ovanligt att män känner en sådan sjuklig barnlängtan som många av oss kvinnor kan känna och då är det såklart svårt för dem att förstå och lätt för dem att trycka på att det inte är rationellt. För nej, det är ju inte rationellt, det kan jag också se, men det hjälper inte. Det är inte rationellt att vara rädd för spindlar här i Sverige heller men det är jag (och många andra) ändå. Han är garanterat inte heller alltid rationell i allt.

    Vet inte vad du kan göra mer än förklara hur du känner för honom, berätta vad du vill, komma överens om när ni ska börja försöka och sedan härda ut tills dess. Kanske gå och prata med någon om din längtan.
    Jag tror absolut också att det är vanligare att kvinnor "drabbas" av denna sjuka barnlängtan än män och att det har att göra med den biologiska klockan på något sätt. Det är antagligen också därför min pojkvän inte riktigt förstår när jag å ena sidan kan hålla med honom om vad som hade varit mest praktiskt eller smart men å andra sidan inte kan greppa dessa tankar och följa dem. Det är känslan som styr helt och hållet och jag kan inte rå för det. 

    Vi pratade om det igen ikväll och han tog först emot det med ett leende och sa att jag såklart måste kunna lufta mina tankar och känslor, men han gick sedan ganska snabbt över till att bli lite smått panikslagen. Jag grät och han var nästa lite irriterad på ett konstig sätt. Han säger att det gör honom ledsen att vi inte riktigt är på samma plan gällande detta och att han känner sig skyldig över att jag mår dåligt av det. Jag vill ju såklart inte pressa honom heller, vilket jag sagt, men jag kan inte vänta hur länge som helst - det skulle bli ohållbart. Han försöker lugna mig med att "våran tid kommer och då kommer det vara fantastiskt", men det gör det nästan bara ännu värre.

    Vi får väl helt enkelt försöka komma överens om en tid i framtiden då vi ska börja försöka, så det i alla fall inte känns helt avlägset och abstrakt.
  • Anonym (Jenni­fer)
    Tue 12 Nov 2019 00:41
    #14

    Jag förstår din längtan helt och fullt, jag längtade efter barn sedan jag var 17 år!

    Det har varit svårt att hantera ibland.

    Jag fick mitt första barn när jag var 23 och studerade.

    Det är inget jag kan rekommendera, faktiskt!

    Det är mycket bättre att studera klart och skaffa fast jobb, av en massa anledningar.

    Föräldrapenningen är usel om man inte arbetat ihop en okej SGI, det kan vara svårare att få jobb som småbarnsförälder, det är inte så bra att behöva vabba ofta under provanställningen, dessutom grundas ersättningen man får vid vab också på SGI. Så är man nyanställd så skiter det sig där.

    Mitt råd, som 40-årig kvinna med fyra barn i olika åldrar, är definitivt att studera klart och skaffa fast jobb före barn!

    Jag har som sagt både erfarenheter av att få barn ung mitt under studierna, utan fast jobb, SGI och inkomst, men även som 28-åring med utbildning, fast arbete, bra inkomst och bra SGI.

    Jag ser med facit i hand ingen anledning till att ha så bråttom med att skaffa barn. Du är bara 25, och du hinner! Försök ta till vara på denna tiden, för den kommer aldrig mer tillbaka!

    Detta skulle jag vilja säga till mitt 23-åriga jag, som höll på att förgås av barnlängtan, och hade så bråttom att skaffa barn.

  • Tue 12 Nov 2019 00:56
    #15
    Anonym (Jennifer) skrev 2019-11-12 00:41:42 följande:

    Jag förstår din längtan helt och fullt, jag längtade efter barn sedan jag var 17 år!

    Det har varit svårt att hantera ibland.

    Jag fick mitt första barn när jag var 23 och studerade.

    Det är inget jag kan rekommendera, faktiskt!

    Det är mycket bättre att studera klart och skaffa fast jobb, av en massa anledningar.

    Föräldrapenningen är usel om man inte arbetat ihop en okej SGI, det kan vara svårare att få jobb som småbarnsförälder, det är inte så bra att behöva vabba ofta under provanställningen, dessutom grundas ersättningen man får vid vab också på SGI. Så är man nyanställd så skiter det sig där.

    Mitt råd, som 40-årig kvinna med fyra barn i olika åldrar, är definitivt att studera klart och skaffa fast jobb före barn!

    Jag har som sagt både erfarenheter av att få barn ung mitt under studierna, utan fast jobb, SGI och inkomst, men även som 28-åring med utbildning, fast arbete, bra inkomst och bra SGI.

    Jag ser med facit i hand ingen anledning till att ha så bråttom med att skaffa barn. Du är bara 25, och du hinner! Försök ta till vara på denna tiden, för den kommer aldrig mer tillbaka!

    Detta skulle jag vilja säga till mitt 23-åriga jag, som höll på att förgås av barnlängtan, och hade så bråttom att skaffa barn.


    Tack för input! Det är såklart viktigt att höra detta från någon som gått igenom samma längtan och agerat på den!

    Jag hoppas verkligen att jag på något sätt kan acceptera att vänta och längta utan att det förgör mig. Just nu är det liksom inte hållbart i vilket fall... här sitter ju jag mitt i natten och skriver i forum istället för att sova inför morgondagens föreläsningar som jag kommer vara för trött för att gå på. 

    Men som sagt, tack för input, ska försöka tänka på vad du säger och försöka försonas med längtan så gott det går. Jag har ju ändå inget annat val än att försöka lära mig hantera det.
  • Anonym (AT)
    Tue 12 Nov 2019 16:43
    #16
    Eleoonoor skrev 2019-11-11 22:02:32 följande:

    Åh, grattis! Blir galet avundsjuk! 

    Önskar av hela mitt hjärta att jag var färdigpluggad.... det känns dock så fruktansvärt fel att vilja kunna snabbspola dessa åren. Jag vill ju kunna njuta av livet och inte gå runt och vara deppig. Känner att det bara blir värre och värre och jag tappar motivationen för skolan och allting när det känns så fruktansvärt långt bort! Hur gick dina år med längtan? Var det för jävligt eller lyckades du hitta någon slags acceptans i att vänta?


    Du är färdig innan du vet ordet av och då kommer du vara så nöjd! 28 känns som en väldigt bra ålder att bli mamma.

    Alltså jag försökte väl tänka att jag skulle göra det bästa med livet fram tills det var dags att börja försöka, vi satte ut en månad vi skulle börja och då visste jag att då var det dags och det var skönt! Gjorde mycket jag inte kommer göra särskilt mycket när jag är gravid: gick på AW var och varannan fredag, gick på fester och dansade hela nätterna, och så reste jag och min sambo ganska mycket. Viktigt att ha små roliga milstolpar att se fram emot men ändå leva i nuet på något vis. Så mitt tips är att planera in småsaker hela tiden - då går tiden fort! :)
  • Anonym (Jenni­fer)
    Wed 13 Nov 2019 01:06
    #17
    Eleoonoor skrev 2019-11-12 00:56:56 följande:

    Tack för input! Det är såklart viktigt att höra detta från någon som gått igenom samma längtan och agerat på den!

    Jag hoppas verkligen att jag på något sätt kan acceptera att vänta och längta utan att det förgör mig. Just nu är det liksom inte hållbart i vilket fall... här sitter ju jag mitt i natten och skriver i forum istället för att sova inför morgondagens föreläsningar som jag kommer vara för trött för att gå på. 

    Men som sagt, tack för input, ska försöka tänka på vad du säger och försöka försonas med längtan så gott det går. Jag har ju ändå inget annat val än att försöka lära mig hantera det.


    Längtan efter barn kan vara nästan helt ohanterlig, som sagt...

    Gör upp planer!

    Del 1: Där befinner du dig just nu. Fokusera på studierna. Passa också på att göra alla saker du tycker är roligt! Res, gå på bio, gå ut och festa, åk på spa etc. etc.

    Du blir aldrig så fri igen som du är nu, så passa på!

    Del 2: Tiden flyger iväg! Nu är studierna avklarade, och det är dags att börja jobba.

    Se till att få en tillsvidareanställning! Nu kan du börja spara pengar, och planera inför framtiden och graviditet på allvar.

    Men passa också på att göra roliga och spontana saker!

    Ett halvår senare. Del 3. Du har nu fast anställning. Allt är klappat och klart!
  • Sun 5 Jan 2020 00:16
    #18

    Hej!

    Jag är inte i exakt samma sits då jag redan har ett barn men jag har haft en enorm längtan efter barn nr två under mina studier. Vi bestämde att jag skulle plugga klart (två år had ejag kvar i det läget) och börja jobba innan vi började försöka med barn nr två. Det gav mig enormt med drivkraft att ha den barnlängtan vilket faktiskt ledde till att jag blev färdig ett helt år innan jag skulle ha varit. Jag pluggade alltså i 125-150% och har nu jobbat i ett halvår och ska precis börja försöka skaffa ett syskon.

    Så mitt tips är att sätta upp personliga mål och planer under de två år som är kvar för att känna att du kommer närmre din önskan om barn. Kanske kan du också plugga i snabbare takt tex så att du blir klar tidigare?

  • Anonym (Nelli­e)
    Mon 20 Jan 2020 16:14
    #19

    Wow, är i precis samma situation som du. Har varit som helt besatt av barnlängtan nu i 3 år (egentligen sen jag blev tonåring), och har 1,5 år kvar av studier (+1,5 specialistutbildning) Jag vill ha barn nu, sambon vill vänta tills jag pluggat klart och har inkomst. Det äter upp mig och är allt jag tänker på, men vill inte tjata mer på sambon, som gärna byter ämne om jag börjar prata barn. Detta är det enda som hindrar oss, för ekonomi och boende är inga problem egentligen, men sambon önskar att ekonomin kunde se stabilare ut. För honom är det inte bråttom alls och han skulle kunna vänta 5 år till om det vore så, men jag vill helst vara gravid igår.

    Men samtidigt vill jag inte börja skaffa barn mitt i en ny anställning. Jag ser framför mig att jag har en liten unge som går på förskolan när jag tar mig an min nya karriär. En del säger "bebis under studietiden är perfekt och man har så mycket tid för barnet och det funkar så bra" och andra säger "vänta vänta vänta vänta"

    Ska man börja gå i terapi för det här eller haha...

  • Anonym (Nelli­e)
    Mon 20 Jan 2020 16:14
    #20

    Wow, är i precis samma situation som du. Har varit som helt besatt av barnlängtan nu i 3 år (egentligen sen jag blev tonåring), och har 1,5 år kvar av studier (+1,5 specialistutbildning) Jag vill ha barn nu, sambon vill vänta tills jag pluggat klart och har inkomst. Det äter upp mig och är allt jag tänker på, men vill inte tjata mer på sambon, som gärna byter ämne om jag börjar prata barn. Detta är det enda som hindrar oss, för ekonomi och boende är inga problem egentligen, men sambon önskar att ekonomin kunde se stabilare ut. För honom är det inte bråttom alls och han skulle kunna vänta 5 år till om det vore så, men jag vill helst vara gravid igår.

    Men samtidigt vill jag inte börja skaffa barn mitt i en ny anställning. Jag ser framför mig att jag har en liten unge som går på förskolan när jag tar mig an min nya karriär. En del säger "bebis under studietiden är perfekt och man har så mycket tid för barnet och det funkar så bra" och andra säger "vänta vänta vänta vänta"

    Ska man börja gå i terapi för det här eller haha...

Svar på tråden Vet inte hur jag ska hantera min barnlängtan