• Tue 26 Nov 2019 02:03
    2637 visningar
    6 svar
    6
    2637

    Kritisk och alltid negativ mormor

    Min mor, mina barns mormor, har en ganska svår relation sedan länge. Hon har alltid varit svår att prata med för hon svarar alltid med något negativt eller kritiserar det man säger eller säger "du skulle ha...." Och sen förklarar vad man enligt henne skulle gjort.

    Detta har varit svårt och jobbigt men hanterbart. Fram till jag fick mitt första barn för två år sedan. Då haglade hennes kritik mot mig extremt mycket.

    En kort bakgrundshistoria om henne är att hon har en kronisk sjukdom som ger kronisk värk och proppar sig fylld med smärtstillande tabletter var dag och natt. Hon är nu pensionerad men var under många många år arbetslös innan det. Hon bor själv, har ingen partner, vänner eller kontakt med släkt. Ingen hobby eller socialt liv alls. Hon gör inget heller för att minska på sin värk förutom att ta tabletter. Exempelvis har träning stor lindring men hon gör inget förutom att gå. Fram till nyligen gick hon alltid i högklackat dessutom, vilket ökade värken.

    Under alla år har jag och min syster försökt att hjälpa mor, då henne lycklig igen. Vi uppmuntrade till dejting, aktivera sig i kyrkan då hon är troende, börja träna, skaffa husdjur och mycket annat. Men hon har förutom korta medlemskap på gym som hon knappt använt inte gjort något.

    Till sist gav vi upp våra försök och insåg att hon helt enkelt inte vill. Vi har även ska tilläggas uppmuntrat till kontakt med psykolog/vården då hon antagligen lider av både ångest, depression och social fobi. Men hon har sagt att hon är en ensamvarg som föredrar sitt liv såhär.

    Det enda hon har i sitt liv är mig, min syster och sina barnbarn. Vilket resulterar i att jag trots jag speciellt i början som ny och osäker mamma inte ville träffa henne så ofta men pga dåligt samvete var hon här en gång i veckan. Nu har jag ett till barn och hon är här de dagar den stora inte är på förskolan.

    Hon kritiserar vad barnen har på sig, vad de äter, hur jag tar hand om de när de är sjuka...... Men hennes kritik och negativitet finns i allt, jag kan inte ens berätta eller visa henne något roligt. Jag ville berätta att ena barnet testat tårta för första gången och hennes kommentar var hur jag kan ge barnet banantårta för banan blir man hård i magen av. Jag visade vad jag hade köpt till ena barnet i födelsedagspresent, hon svarade med att fnysa och säga men "oh så generöst, är det allt?". Om vi sitter och äter mat och mitt barn inte vill äta så säger jag att hon behöver äta upp sin portion om hon ska få efterrätt och jag säger det flera gånger . Då kan min mor erbjuda barnet efterrätten sekunden efter. Där finns otaligt många fler exempel. Jag har nog aldrig fått en positiv eller neutral reaktion från henne någonsin. Aldrig att hon bara sagt oh så roligt eller bara lyssnat utan att kritisera.

    När jag var ny mamma för ett par år sedan blev jag väldigt ledsen av hennes kritik. Jag försökte då förklara att jag frågar på BVC om jag har frågor och att hennes åsikter är 30 år gamla och att saker förändrats.

    Nu blir jag väldigt arg när hon är negativ. Jag vet idag mitt eget värde som mamma, att jag har god kunskap och även sunt förnuft. Att jag faktiskt är en bra mamma.

    Så jag säger ifrån. Jag säger att jag inte bett om hennes åsikt när hon är negativ, fortsätter hon svarar jag inte henne. Men idag brast det för mig och jag sa något jag ångrar. Jag bad henne åka hem till sin ensamhet och fundera på varför hon är så ensam. Jag riktigt såg hur något brast i henne, som att mina ord krossade hennes hjärta.

    Sen sa jag att hon inte behöver komma hit mer. Hon var inne på toaletten sen, jag tror hon grät. Sen gick hon och kramade min äldsta och sa till henne att hon ska fortsätta komma hit för deras skull, inte för min. Jag var så arg så jag sa att det går båda vägar.

    Imorgon ska hon komma igen, vi har bestämt det sen innan för har ett viktigt ärende och behöver hjälp med barnen men jag sa att jag skulle avboka det. Det var så hon sa att hon kommer för barnens skull.

    Nu känner jag sån otrolig ångest. Ångest för det jag sa till henne, ångest för att jag inte kan ha en glad och positiv relation med henne som jag ser andra mor och döttrar har, ångest för att vara rädd för det hon ska säga. Angående igår kommer hon låtsas som ingenting det vet jag. Men jag vet också att hon kommer fortsätta kritisera som vanligt allt runt om.

    Jag skickade ett sms innan till henne där jag skrev att jag var tacksam för allt hon gjort för mig när jag mådde dåligt när jag var yngre och tacksam över att hon är så närvarande med mina barn. Jag bad henne också att försöka tänka på hur hon formulerar sig mot mig för det gör mig ledsen.

    Just nu snurrar det i huvudet och jag kan inte sova. Jag gråter och har ångest men bör sova för barnen kommer snart väcka mig. Vill bara höra om andra är i en likande situation? Hur hanterar ni det?

  • Svar på tråden Kritisk och alltid negativ mormor
  • Anonym (Trött­samt)
    Tue 26 Nov 2019 02:28
    #1

    Jag är inte i precis samma situation, men ändå liknande...

    Jag har en komplicerad relation till min mamma, då jag varit beroende av hennes hjälp både med äldsta barnet (som jag fick väldigt ung) och ekonomiskt.

    Därför känner jag mig lite i underläge.

    Det hon kritiserar jämnt och ständigt är mitt utseende, alltså min vikt, min frisyr och mina kläder.

    Men även mina barns frisyrer, tex tycker hon att flickor ska ha kortklippt lugg. Det har inte min dotter, för hon vill inte ha det. Hon är ändå 10 år.

    Och en hel del annan kritik ang uppfostran.

    Ett exempel är på mitt bröllop, när vi precis kommit ut ur kyrkan, tog hon mig åt sidan och sa att antingen har mitt barn adhd, eller så behöver han en bättre uppfostran. Han hade ställt lite frågor om Gud och Jesus till prästen, och detta var före själva vigseln.

    Han var 8 år då.

  • Anonym (Trött­samt)
    Tue 26 Nov 2019 02:29
    #2

    Förresten, jag tycker det var ett bra och fint sms du skickade!

  • Anonym (H)
    Tue 26 Nov 2019 03:32
    #3

    Så skönt att du äntligen börjat säga ifrån! Dock blev det lite väl hårt då allt du burit inom dig tillslut brast.. Jag tror ni behöver sätta er ner och prata. Verkligen prata bara du och hon. Försök få henne att lyssna och förstå hur du känner när hon säger som hon gör. Ge inte upp! Men visa även att du förstår hennes svåra livssituation.. Hoppas det löser sig för er!

  • Anonym (f d medber­oende)
    Wed 27 Nov 2019 08:41
    #4
    Markat skrev 2019-11-26 02:03:50 följande:

    Just nu snurrar det i huvudet och jag kan inte sova. Jag gråter och har ångest men bör sova för barnen kommer snart väcka mig. Vill bara höra om andra är i en liknande situation? Hur hanterar ni det?


    Förstår att du har det jobbigt!
    Jag är i en liknande situation, min mamma beter sig ungefär som din. Allting handlar om henne, alltid. Kan ta ett talande exempel:
    Vi har förlorat ett barn. Efter begravningen sa mamma lite i förbigående att "det var en väldigt fin begravning", och sen satte hon igång att prata massor om hur jobbigt det var för henne att träffa min pappa, som hon inte sett på typ 10 år (då de skildes).

    Den där negativiteten känner jag också igen. Som barn lärde jag mig att det var ingen idé att prata om högtflygande drömmar, som barn gärna gör. Drömde jag om något som hon inte ansåg realistiskt, sköt hon ner drömmen obarmhärtigt.
    Hon behandlade mig och mina syskon som omväxlande "skrytbarn" och syndabockar, och gör så än idag. Gör vi något hon anser är dåligt, då får vi höra det (garanterat), gör vi något hon för en gångs skull anser är bra - är det naturligtvis hennes förtjänst.
    När man lever nära en sån här person blir man medberoende, precis som den som lever nära en missbrukare. Man blir en del av det sjuka som personen håller på med. För min del gick det så långt att jag gifte mig med en man som var likadan som mamma.

    Vad gäller mamma har jag lärt mig den hårda vägen att hon aldrig kommer bli den mamma jag hade önskat, en sån mamma jag ser att vissa andra har. En mamma det går att ringa till om vad som helst, en mamma som alltid finns där, en mamma som alltid är på min sida.
    Även om det var en tuff insikt, var det också befriande. Jag får förhålla mig till den mamma jag faktiskt har, istället för den jag önskar att jag hade. Hon kommer inte ändra sig, hon kommer inte vara empatisk, hon kommer inte vara stöttande.
    Jag har slutat kämpa, jag har gett upp. Hon är sån här och det är inget jag kan göra åt saken.
    Därför behandlar jag henne som en ytligt bekant. Pratar om väder och vind, blir ALDRIG personlig. Bemöter hennes ständiga negativiteter med "jaha" eller "det var tråkigt att du tycker så" (inte för att jag lyssnar särskilt noga).
    Och vet du, det funkar! Jag har henne på armlängds avstånd, så hon kommer inte åt mig.
    Skulle man fråga henne, har hon inte märkt skillnad. Vi träffas ett par gånger i månaden fortfarande, pratar i telefon då och då (och så länge hon får prata oemotsagd, och jag hummar och "jaha":ar, är hon nöjd), så till det yttre har vi fortfarande en relation.

    Nu blev det wall of text här, men jag hoppas du kan ta till dig något av mina erfarenheter.
  • Wed 27 Nov 2019 09:04
    #5

    Ni är fast i ett destruktivt mönster som du är klok nog att notera.

    Vad får du ut av att försöka rädda din mamma? Varför tycker du att det är ditt ansvar för att hon är lycklig?

    Hon har valt sitt liv själv, hur ensamt, tråkigt och eländigt det än är.

    Jag har en mamma som också tyckte att hon hade rätten att köra över mina gränser. Precis som din var hon gränslös, och vi bytte roller i Karpmans triangel, googla det förresten.

    Det är först när jag bestämde mig för att kliva ur mönstret på riktigt som det skedde en förändring.

    Jag jobbade med känslor av upplevd skuld i terapi, tills jag kom åt den underliggande ilskan. Ilskan för att hon uppfostrat mig till att ombesörja HENNES behov i första hand, inte mina. Genom sitt martyrskap dränerande hon mig på energi. Samtidigt var det bekvämt för mig att hålla henne, inte mig själv, ansvarig för hur jag mådde. Tills jag fick nog.

    Du har inget ansvar för din mammas känslor och för hennes ensamhet. Du är inte skyldig henne något. Du kan välja att säga att du inte tolererar några omdömen kring ditt hem, föräldraskap etc. Du kan meddela att om hon gör det kommer hon att få gå. Jag har lagt på luren och åkt hem flera gånger innan min mamma förstod att jag menar hundra procent allvar.

    Det finns mycket bra information om medberoende, the mother wound etc på nätet.

  • Anonym (Brax)
    Wed 27 Nov 2019 10:02
    #6

    Min mamma är inte riktigt som din mamma, men jag känner igen mig i dina känslor... Min mamma kritiserar inte mig hela tiden, men hon är däremot otroligt negativ inställd till allt och bär på den där fördömda offerkoftan dagligen. Ingenting är bra, det är alltid synd om henne och eget ansvar vet hon inte vad det är. 

    Vi har aldrig haft en bra relation eftersom hon har varit så här hela mitt liv. Jag får ångest av att träffa henne och jag får dåligt samvete om jag inte träffar henne. Efter att jag flyttade hemifrån tills dess att jag blev gravid hade vi inte mycket kontakt alls, vi pratade i telefonen en gång i månaden (max) och sågs vid födelsedagar eller högtider (vilket passade mig perfekt). När jag blev gravid började hon ringa mig nästan varje dag och bestämde att vi skulle ses utan mitt godkännande (och blev sur och skuldbeläggande när jag inte kunde "MEN NÄR SKA DU HA TID OCH TRÄFFA MIG DÅÅÅ?!"). 

    Detta fortsatte när jag fick barn. Hon tog så mycket energi att jag tillslut fick ryta ifrån, jag berättade att jag har egna intressen och behov än att prata i telefonen/träffa henne varje dag m.m. Jag mådde skit efteråt. Riktigt skit! Men, nu i efterhand var det nog det bästa som kunde ha hänt. Hon är fortfarande en negativ människa, men som någon annan skrev ovanför så håller jag henne på avstånd. Hon ringer mig inte stup i kvarten längre, och när vi ses hummar och nickar jag till svar, försöker inte ens komma på lösningar på hennes problem (för det finns inga lösningar), pratar sällan om mig själv utan fokuserar på att lyssna på henne. Och det har hjälpt mig att slippa den här totala ångesten.

    Jag hoppas det löser sig för dig. Jag vet verkligen hur dåligt man kan må i din situation.

Svar på tråden Kritisk och alltid negativ mormor