Hur få barn givmilda

Genom att föregå med gott exempel.

Jag har fyra barn, och tänker ganska ofta på detta med att dela med sig. Jag upplever varje dag samma situation som du beskriver från din barndom. Det är som du säger de äldsta som har flest leksaker, bl.a eftersom man successivt får mindre saker av andra för varje barn som föds. De yngre får ärva leksaker av de äldre men en hel del saker förblir ändå de äldres trots att de inte leker så mycket med dem. De två äldsta har egna rum nu, men de två yngsta (som är väldigt små) sover fortfarande hos min man och mig så de har inte fått egna rum än.

Inom familjen försöker vi säga att man måste dela med sig. Men det finns gränser. Exempelvis får alla barn leka med nästan alla leksaker, men speciella favoritleksaker kan vara undantagna om barnet blir väldigt ledsen av att behöva dela den med sina syskon. Om ett av barnen blir argt när ett syskon vill låna något säger vi bara: du brukar ju leka med X leksaker, så nu får hen låna dina en stund. Vi turas om!

Det brukar funka ganska bra.

Problemet med att alla barn ska ha tillgång till att leka i varandras rum är att de är mindre försiktiga med varandras grejer än med sina egna. Vårt tredje barn som är två år går gärna in i storasyskonens rum och stökar ner och leker sönder saker som de har gjort (typ Lego, fina skolprojekt osv). Inte med flit men pga att hon är liten. Då blir storasyskonen såklart jätteledsna, och det kan jag förstå. Därför försöker vi hålla det så att saker de stora är rädda om får de ha högt upp på hyllor så att tvååringen inte kan nå dem, och så får hon inte vara på rummen jämt, utan hon är oftast där med ett storasyskon eller oss föräldrar, så att hon inte förstör saker.

Jag tror inte på att alla leksaker ska ges till barnen gemensamt. Mina barn iaf har väldigt olika intressen så det skulle inte fungera att samäga allt på det viset. Sen tycker jag också att det känns viktigt och bra att barnen får lära sig ansvara för ett eget rum och egna grejer. Man får inte glömma att de är människor och att de säkert inte vill dela allt utan ha vissa saker som är helt deras egna. Jag skulle själv inte vilja dela allt med familjen (typ min necessär, sminkväska, favoritkudde osv). Däremot tänker jag att man kan ha en plats i hemmet där vissa saker är allas, för att underlätta leken. I vårt vardagsrum har vi två leksakskorgar där leksakerna inte tillhör någon specifikt, och där leker alla barnen.

Så, en kompromiss kanske är bäst? Man har grundregeln att alla delar med sig, men så har man undantag för vissa extra kära saker, och alla stunder kan inte ett syskon få tillgång till andras rum. Ju större barnen blir desto större tror jag behovet av ett eget utrymme att få dra sig undan till blir. Min sjuåring går ofta in på sitt rum och stänger dörren för att få vara ensam. Och det känns viktigt att respektera. Hon har ofta sina vänner där och de vill leka ostörda och vill de inte att hennes syskon ska vara med så respekterar vi det. Ofta får de dock vara med och leka så kanske har vi gjort något rätt ändå? Men det är svårt som du säger!

Jag tror att det hänger mycket på hur mycket fokus man själv lägger på saker.
Här har leksakerna alltid vart gemensamma, orka hålla på och hålla reda på vems som är vems liksom. Ungarna bryr sig inte ett dugg.

Saker som tågbana, duplo, pussel, böcker osv är ju ganska naturligt att man har tillsammans. Sen finns det ett och annat gosedjur som är favorit, och det är ju ok. Man måste ju få ha saker som är ens egna om det är nåt som är viktigt för en, och när de stora barnen har ömtåliga saker får de ju hålla dem utom räckhåll för mindre barn.

Men rent allmänt tror jag att knepet ligger i att inte låta livet kretsa kring ägodelar. Gör saker tillsammans, använd naturen. Dina barn kommer att göra som du gör, så att försöka uppfostra dem till nånting som du inte är går inte - du får helt enkelt leva så som du vill att de ska leva så kommer de följa dina fotspår.

Vi har fyra barn och jag har försökt att inte ge bort sånt i present som jag vill ska vara gemensamt. Typiska såna saker är ju vinterleksaker som sparkar, stjärtlappar, åkmadrasser och såna saker som är stora, tar plats och man helt enkelt inte vill äga 4 stycken likadana hela tiden.

Har barnen fått ha något som är enbart deras eget så har det antingen varit sånt som är litet och man ändå behöver flera av. T y p småbilar, fotbollar, gosedjur och liknande eller sånt som barnet i fråga är specifikt väldigt intresserat av, kommer vara rädd om och värdesätta högt. Då kan syskonen få vara avundsjuka och få något annat som de faktiskt är mer intresserade av.

Sen har barnen blivit äldre och börjat spara till saker själva. Det de köper på egen hand får de givetvis ha helt för sig själva, med vissa undantag. Ena sonen sparade till ett ps4 och där sa jag redan innan han köpte det att givetvis är det ditt, du har företräde men är du inte hemma då får syskonen spela. Givetvis på egna kids-konton så de inte kan sabotera något för brorsan men att förvägra någon någonting bara för att man kan. Det är inte ok. Senare köpte lillebror ett nintendo switch och nu samsas de rätt bra om bägge dessa. Går ihop och köper spel och så.

När det kommer till hur omtänksamma barnen är mot syskonen tror jag det är väldigt mycket hur de är som personer. Den äldre av sönerna har alltid från start tänkt på syskonen och så fort han fått något velat att vi ska köpa till syskonen också. Eller om han sett något på stan han vet att någon av syskonen vill ha har han velat köpa även om han inte får något själv. Syrrorna har bara haft fokus på sig själva och den yngre av sönerna är någonstans i mitten. Inte lika ego som syrrorna och inte lika osjälvisk som äldsta brorsan.

Jag tror cosinus är inne på helt rätt spår. Ge aldrig något till ett enskilt barn om det faktiskt inte är din mening att det ska vara just det barnets egna grej.

Jag tror också på att vara en förebild. Var generös själv och visa respekt för barnets rätt att bestämma över sina egna saker.

Egentligen är det väldigt lätt. Barn är människor, inte aliens. De kommer antagligen reagera rätt likt hur du själv skulle reagera. Låt säga att du är på middag hos svärföräldrarna. Din svägerska kommer in med din nya fina kappa på sig och säger att hon vill låna den när hon går ut och röker. Du säger nej för du vill inte att någon annan ska ha på sig din nya kappa och speciellt inte att den ska bli inpyrd med rök. Då säger din man att "men du, svägerskan vill bara låna den en stund, du använder den ändå inte just nu. Nej, i det här huset är vi generösa". Du tvingas låna ut kappan och när svägerskan kommer in visar det sig att hon tappat cigaretten på kappan och nu är det ett fult märke där. Du blir ledsen men din man säger "äsch det gör inget, det är sånt som händer". Blir du generös av det? Eller känner du dig respektlöst behandlad, maktlös och arg både på både man och svägerska?

Jag brukar uppmuntra mina barn mycket då de är snälla och generösa mot varandra. Påtala hur glad jag blir när de är snälla mot sin bror o.s.v. Och föregå med gott exempel själv. Båda mina stora barn på 8 och 12 år känns generösa tycker jag. Men småbarn är ju mycket inne i "mitt och ditt". T.ex. min 2,5 åring har ju väldigt svårt att dela med sig. Men det är ju en fas alla barn går igenom. Man pratar ju med barnet om att kompisarna hellre vill leka och blir glada om man delar med sig. Till slut förstår barnet det.

Om jag vill att mina två stora barn ska kunna dela på en sak så köper jag den inte i present åt någon, utan köper ändå. Tycker att man har rätt att ha sina saker själv om man verkligen vill, men uppmuntrar att låna ut och vara generös.