• Anonym (förkr­ossad)
    Tue 10 Dec 2019 22:16
    600 visningar
    19 svar
    19
    600

    Hjälp, sorgen knäcker mig!

    Hej.

    För en månad sedan blev jag och min man av med vår tvillinggraviditet i ett MA i v.11 (fostrena dog ca v.7) fick Cytotec med hem och den smärtan och dom blödningarna är något jag aldrig vill uppleva igen!!

    MEN, jag fortsatte blöda och hade småont så jag krävde en efterkoll på KK där ganska mycket rester fanns kvar... fick tid en vecka senare för skrapning.

    Den gick bra verkar det som. Var blödningsfri 2 dagar sen kom blödningarna tillbaka och lite mensvärksliknande smärtor. Fullt normalt vad jag förstått.

    Men jag är SÅ less på att blöda nu!! påminns jämt om vad vi gått igenom när jag ser blodet...

    Vill bara sluta blöda och få sörja ifred. Känner mig både arg och ledsen. Gråter gör jag varje dag och sorgen känns hemsk, så pass att jag äter dåligare och nästan sover bort dagarna. Vill ingenting :(

    Vi fick dessutom ett utomkveds innan denna grav. i mars i år...

    Känner bara skuld och hopplöshet som om detta är mitt fel. Är dessutom typ 1 diabetiker och fick veta att jag då löpee större risk för missfall vilket känns ännu mera skuldbelagt förstås!! :(

    Vet inte om jag vågar bli gravid igen.. jag längtar ju så himla mycket... men jag vet inte om jag vågar bara.

    *gråter*

  • Svar på tråden Hjälp, sorgen knäcker mig!
  • Tue 10 Dec 2019 22:26
    #1

    Beklagar allt elände! Men shit happens tyvärr, det kan man inte påverka. Återhämtning er och satsa på en ny graviditet, till slut funkar det!

  • Anonym (förkr­ossad) Trådstartaren
    Tue 10 Dec 2019 22:31
    #2
    FuckGoggleAskMe skrev 2019-12-10 22:26:58 följande:

    Beklagar allt elände! Men shit happens tyvärr, det kan man inte påverka. Återhämtning er och satsa på en ny graviditet, till slut funkar det!


    Men det känns så förbannat jobbigt... den här sorgen har verkligen förändrat mig. känner mig arg på att ständigt blöda just nu :(

    att dessutom se många andra kvinnor i ens närhet vara lyckligt gravida och få barn nästan äcklar mig läskigt nog! jag är ju ingen elak eller självisk person igentligen...
  • Tue 10 Dec 2019 22:32
    #3

    TS, 

    För det första; det är inte ditt fel.

    Hör du det, det är inte ditt fel, inte på något enda vis. Det här är saker som händer.

    För det andra; sörj.
    Gråt, var ledsen, tillåt dig själv att sörja, ge dig själv tiden, stressa inte. Om du vet med dig att t ex en viss sång får dig att gråta, spela den om och om igen, och gråt.

    För det tredje; nu har du mitt nick.
    Om du vill prata lite mer privat så finns jag här för dig.

    Kram Glad

  • Anonym (kvinn­a)
    Tue 10 Dec 2019 22:37
    #4

    Hej och massor av kramar! 
    Jag förstår din sorg. Jag själv ska just påbörja min medicinering i ett försök om att bli med barn. Har försökt naturlig väg i 6 år nu, och ingenting funkar. 
    Jag har gråtit, gråtit så mycket! Och när en vän till mig blev gravid och valde att göra abort trodde jag nästan att jag skulle gå sönder. Det gjorde så ont i mig!
    Du ska veta om att du inte är ensam om att känna dessa känslor, och det är ok!
    När man längtar efter något så mycket blir man en annan person. Nästan så att man inte kan kontrollera sina känslor. 
    Jag förstår dig!

    Sök hjälp och gå i terapi för att bearbeta din sorg. Det hjälpte mig. 
    Prata med din partner, med vänner. Gå genom din sorg och sakta kommer du se att du kommer känna dig redo att försöka på nytt. Även om det inte känns så just nu. Var ledsen, det är ok!

  • Anonym (förkr­ossad) Trådstartaren
    Tue 10 Dec 2019 23:04
    #5
    +1
    Anonym (kvinna) skrev 2019-12-10 22:37:59 följande:

    Hej och massor av kramar! 

    Jag förstår din sorg. Jag själv ska just påbörja min medicinering i ett försök om att bli med barn. Har försökt naturlig väg i 6 år nu, och ingenting funkar. 

    Jag har gråtit, gråtit så mycket! Och när en vän till mig blev gravid och valde att göra abort trodde jag nästan att jag skulle gå sönder. Det gjorde så ont i mig!

    Du ska veta om att du inte är ensam om att känna dessa känslor, och det är ok!

    När man längtar efter något så mycket blir man en annan person. Nästan så att man inte kan kontrollera sina känslor. 

    Jag förstår dig!

    Sök hjälp och gå i terapi för att bearbeta din sorg. Det hjälpte mig. 

    Prata med din partner, med vänner. Gå genom din sorg och sakta kommer du se att du kommer känna dig redo att försöka på nytt. Även om det inte känns så just nu. Var ledsen, det är ok!


    Tack för din omtanke! <3

    Ja jag känner mig helt förändrad. Ledsen ibland, arg på min kropp/för att det hände en 2 gång att jag dessutom misste 2 foster denna gång... :(

    brukar prata med mannen och har bra stöd i honom och han säger han vill försöka igen, men ibland känner jag mig knäpp och tror inte han menar det av nån anledning. Han visar inte sorgen på samma sätt som jag. Han var ledsen i början, men nu verkar han ha gått vidare men inte jag, vet ju att alla sörjer olika, så vet inte var jag får mina hjärnspöken ifrån! :(
  • Anonym (kvinn­a)
    Tue 10 Dec 2019 23:11
    #6

    Jag tror att vi lägger naturligt näst intill skuld på oss. Det är samma här. Jag har PCOS och känner enorm skuld för att det inte fungerar. 
    Men hur känns tanken på samtalsterapi?

  • Little­Sunshi­ne84
    Tue 10 Dec 2019 23:20
    #7

    Jag har inte genomgått det du har beskrivit men jag har gått igenom ett missfall. Jag kände mig kort och gott oduglig som kvinna. Jag kunde inte förklara varför jag kände så men känslorna fanns där ändå. Jag fick missfall i v9, fick lite smärtor och samma sekund kände jag bara rent intuitivt att okej, missfall, började blöda efter en timme och jag gjorde ett test senare på kvällen som var tvärblankt. Blödde i 9dgr tror jag.

    Jag sörjde mkt och var ledsen ett tag. Gick en mens sen blev jag gravid med barn nr 2. Jag hade svårt att glädjas under den graviditeten och var nedstämd. Tror att mkt hade och göra med att jag aldrig bearbetade missfallet.

    Innan jag själv fick missfall kunde jag inte riktigt greppa den här sorgen alla pratade om. Idag förstår jag att ett missfall är en förlust av drömmar, förväntningar och hopp. En framtid man skapat på ett eller annat sätt så fort man plussar.

    Tillåt dig att sörja, skriv av dig, tjata och älta!

  • Anonym (förkr­ossad) Trådstartaren
    Tue 10 Dec 2019 23:29
    #8
    Anonym (kvinna) skrev 2019-12-10 23:11:41 följande:

    Jag tror att vi lägger naturligt näst intill skuld på oss. Det är samma här. Jag har PCOS och känner enorm skuld för att det inte fungerar. 

    Men hur känns tanken på samtalsterapi?


    Jag har faktiskt tagit kontakt idag med en kurator på kvinnokliniken på sjukhuset. Det känns som en vettig ide ändå mitt i allt.
  • Anonym (förkr­ossad) Trådstartaren
    Tue 10 Dec 2019 23:36
    #9
    LittleSunshine84 skrev 2019-12-10 23:20:05 följande:

    Jag har inte genomgått det du har beskrivit men jag har gått igenom ett missfall. Jag kände mig kort och gott oduglig som kvinna. Jag kunde inte förklara varför jag kände så men känslorna fanns där ändå. Jag fick missfall i v9, fick lite smärtor och samma sekund kände jag bara rent intuitivt att okej, missfall, började blöda efter en timme och jag gjorde ett test senare på kvällen som var tvärblankt. Blödde i 9dgr tror jag.

    Jag sörjde mkt och var ledsen ett tag. Gick en mens sen blev jag gravid med barn nr 2. Jag hade svårt att glädjas under den graviditeten och var nedstämd. Tror att mkt hade och göra med att jag aldrig bearbetade missfallet.

    Innan jag själv fick missfall kunde jag inte riktigt greppa den här sorgen alla pratade om. Idag förstår jag att ett missfall är en förlust av drömmar, förväntningar och hopp. En framtid man skapat på ett eller annat sätt så fort man plussar.

    Tillåt dig att sörja, skriv av dig, tjata och älta!


    Ja det är ju en enorm förlust. Några "vänner" sa i princip rakt ut att jag ska rycka upp mig och inte sörja något som aldrig utvecklades!? En vecka innan missfallet såg vi 2 hjärtan som slog, bara det är en stor utveckling för mig och som du säger, man börjar tänka på namn, vagn och mår bara allmänt jävla bra!

    Skulden känns som ett täcke jag inte kan skaka av mig. Nu när jag hörde diabetiker har större risker för missfall så ksn jag inte låta bli att undra om så var fallet...

    usch, nej vissa dagar är jag riktigt borta.... känner mig som en hemsk fru som går i min egen värld typ och verkar känslokall och inte pratar så mycket.

    Känns ibland som att jag inte vill vara glad heller utan vill vara ledsen och arg :(
  • Wed 11 Dec 2019 15:16
    #10
    Anonym (förkrossad) skrev 2019-12-10 22:31:25 följande:
    Men det känns så förbannat jobbigt... den här sorgen har verkligen förändrat mig. känner mig arg på att ständigt blöda just nu :(
    att dessutom se många andra kvinnor i ens närhet vara lyckligt gravida och få barn nästan äcklar mig läskigt nog! jag är ju ingen elak eller självisk person igentligen...
    Jag förlorade också tvillingar. Vecka 6 dock. Nånstans måste man välja - gå vidare, eller drunkna. De du ser, lyckligt gravida, är kanske kvinnor med 3-4 missfall bakom sig. Det blir din tur så småningom. Låt kroppen läka och sen får ni försöka igen. Men drunkna inte i sorgen.
  • Anonym (4)
    Wed 11 Dec 2019 15:47
    #11

    Beklagar verkligen! Jag har haft 4 missfall med 6 barn så jag vet hur det känns. En gång blödde jag 4,5 vecka och sista gången efter m.f v.14 7 veckor! Då fick jag medicin till slut för att sluta blöda. Ge det lite tid- både för kropp och själ. Sörj, var arg ( det får man vara!), fräs ifrån om bekanta säger olämpliga saker, ta hand om dig, prata ut. Som parentes kan jag upplysa om att jag var aldrig lycklig som gravid. Den ständiga oron för missfall fanns till v.22, sen att det skulle födas för tidigt eller rent av dö. Ovanpå det mådde jag uselt. Så försök att inte vara arg på andra gravida! Du vet aldrig bakgrunden. Undvik dom ett tag om det känns för jobbigt just nu. Ta sen nya tag när kropp och själ hunnit ifatt. De flesta får barn till slut och ännu fler av de som kunnat bli gravida. {#emotions_dlg.flower}

  • Anonym (förkr­ossad) Trådstartaren
    Wed 11 Dec 2019 20:13
    #12
    Anonym (4) skrev 2019-12-11 15:47:24 följande:

    Beklagar verkligen! Jag har haft 4 missfall med 6 barn så jag vet hur det känns. En gång blödde jag 4,5 vecka och sista gången efter m.f v.14 7 veckor! Då fick jag medicin till slut för att sluta blöda. Ge det lite tid- både för kropp och själ. Sörj, var arg ( det får man vara!), fräs ifrån om bekanta säger olämpliga saker, ta hand om dig, prata ut. Som parentes kan jag upplysa om att jag var aldrig lycklig som gravid. Den ständiga oron för missfall fanns till v.22, sen att det skulle födas för tidigt eller rent av dö. Ovanpå det mådde jag uselt. Så försök att inte vara arg på andra gravida! Du vet aldrig bakgrunden. Undvik dom ett tag om det känns för jobbigt just nu. Ta sen nya tag när kropp och själ hunnit ifatt. De flesta får barn till slut och ännu fler av de som kunnat bli gravida.


    Känns hemskt att vara avundsjuk på andra gravida/nyfölösta, men då många bekanta blivit gravida av "misstag" känner jag ännu mer frustration... vi har kämpat under flera månader och visst blir vi gravida, men att det inte vill stanna kvar gör otroligt ont :(

    Vi är visserligen "bara" 28 och 30 år, men pgr min diabetes har jag lite mer begränsad tid att bli gravid än en frisk kvinna. Har på senaste börjat tänka varför mannen vill stanna kvar med mig också... att han förtjänar någon som är fri från diaberes och kan bära ett barn fullt ut...

    vet det låter sjukt, men jag bara tänker så, tyvärr :/

    angående blödningarna så är jag så himla less... vi kan ju inte försöka på nytt så länge jag blöder och det är en stor sorg i sig också för mig känner jag.

    känner mig så jävla negativ, usch
  • Anonym (förkr­ossad) Trådstartaren
    Wed 11 Dec 2019 20:13
    #13
    Anonym (4) skrev 2019-12-11 15:47:24 följande:

    Beklagar verkligen! Jag har haft 4 missfall med 6 barn så jag vet hur det känns. En gång blödde jag 4,5 vecka och sista gången efter m.f v.14 7 veckor! Då fick jag medicin till slut för att sluta blöda. Ge det lite tid- både för kropp och själ. Sörj, var arg ( det får man vara!), fräs ifrån om bekanta säger olämpliga saker, ta hand om dig, prata ut. Som parentes kan jag upplysa om att jag var aldrig lycklig som gravid. Den ständiga oron för missfall fanns till v.22, sen att det skulle födas för tidigt eller rent av dö. Ovanpå det mådde jag uselt. Så försök att inte vara arg på andra gravida! Du vet aldrig bakgrunden. Undvik dom ett tag om det känns för jobbigt just nu. Ta sen nya tag när kropp och själ hunnit ifatt. De flesta får barn till slut och ännu fler av de som kunnat bli gravida.


    Känns hemskt att vara avundsjuk på andra gravida/nyfölösta, men då många bekanta blivit gravida av "misstag" känner jag ännu mer frustration... vi har kämpat under flera månader och visst blir vi gravida, men att det inte vill stanna kvar gör otroligt ont :(

    Vi är visserligen "bara" 28 och 30 år, men pgr min diabetes har jag lite mer begränsad tid att bli gravid än en frisk kvinna. Har på senaste börjat tänka varför mannen vill stanna kvar med mig också... att han förtjänar någon som är fri från diaberes och kan bära ett barn fullt ut...

    vet det låter sjukt, men jag bara tänker så, tyvärr :/

    angående blödningarna så är jag så himla less... vi kan ju inte försöka på nytt så länge jag blöder och det är en stor sorg i sig också för mig känner jag.

    känner mig så jävla negativ, usch
  • Anonym (4)
    Wed 11 Dec 2019 20:20
    #14
    Anonym (förkrossad) skrev 2019-12-11 20:13:58 följande:
    Känns hemskt att vara avundsjuk på andra gravida/nyfölösta, men då många bekanta blivit gravida av "misstag" känner jag ännu mer frustration... vi har kämpat under flera månader och visst blir vi gravida, men att det inte vill stanna kvar gör otroligt ont :(
    Vi är visserligen "bara" 28 och 30 år, men pgr min diabetes har jag lite mer begränsad tid att bli gravid än en frisk kvinna. Har på senaste börjat tänka varför mannen vill stanna kvar med mig också... att han förtjänar någon som är fri från diaberes och kan bära ett barn fullt ut...
    vet det låter sjukt, men jag bara tänker så, tyvärr :/

    angående blödningarna så är jag så himla less... vi kan ju inte försöka på nytt så länge jag blöder och det är en stor sorg i sig också för mig känner jag.

    känner mig så jävla negativ, usch
    Det tog drygt 10 år för oss att få barn. Lite perspektiv.
  • Anonym (V)
    Wed 11 Dec 2019 21:54
    #15

    Den lyckligt gravida du ser kanske är min vännina med 12!! missfall bakom sig.

  • Anonym (förkr­ossad) Trådstartaren
    Wed 11 Dec 2019 22:36
    #16
    Anonym (V) skrev 2019-12-11 21:54:33 följande:

    Den lyckligt gravida du ser kanske är min vännina med 12!! missfall bakom sig.


    Förlåt, jag ska inte känna som jag gör, vad egoistiskt av mig...
  • Anonym (V)
    Wed 11 Dec 2019 23:21
    #17
    Anonym (förkrossad) skrev 2019-12-11 22:36:02 följande:

    Förlåt, jag ska inte känna som jag gör, vad egoistiskt av mig...


    Du låter som min obstinata 14-åring. Perspektiv kan vara bra att få så man kan relatera sin känsla till verkligheten. Sen är det självklart att du är ledsen.
  • Anonym (förkr­ossad) Trådstartaren
    Thu 12 Dec 2019 00:42
    #18
    Anonym (V) skrev 2019-12-11 23:21:32 följande:

    Du låter som min obstinata 14-åring. Perspektiv kan vara bra att få så man kan relatera sin känsla till verkligheten. Sen är det självklart att du är ledsen.


    jag menar bara att dom flesta i min krets blivit "hoppsan" gravida och det är det jag är bitter på. sen vet jag mycket väl att det finns dom som kämpat länge och väl, men människan är avundsjuk av sig mer eller mindre när andra har det man själv vill ha och just det känner jag av nu när jag är ledsen och sårbar. som jag sagt innan, i grunden är jag ingen elak ellee egoistisk människa, tvärt om.
  • Anonym (Anony­m som hoppas­)
    Sun 5 Jan 2020 20:06
    #19
    Anonym (förkrossad) skrev 2019-12-11 22:36:02 följande:

    Förlåt, jag ska inte känna som jag gör, vad egoistiskt av mig...


    Det är verkligen inte egoistiskt av dig! En sorg är olika från person till person och i sorgen finns såklart en stark oro för framtiden. Speciellt när vänner runtomkring blir gravida som på ett kick.

    Jag förstår precis med känslan av att vara ung men ändå inte ha samma tid som alla andra. Jag har själv Sle som också det är en autoimmun sjukdom. Jag fick precis missfall (i v.10 men hade avstannat i v.6). Jag blev knäckt och är knäckt. Det är en större press man har på sig själv när man har en sjukdom. Man har inte lika mycket tid som sina vänner som mår bra och inte är sjuka.

    Hade jag inte varit sjuk så hade jag varit mer hoppfull och känt att jag har lång tid på mig och inte varit lika stressad. Men så känner jag inte nu. (Är 28 år)

    Så förstår dig! Och känn precis hur du vill. Det är inget fel med det.

    Massa kramar till dig
Svar på tråden Hjälp, sorgen knäcker mig!