Nygift och otrogen

Det är så konstigt.. på ett sätt litar jag ju på honom 100%. Jag har älskat honom i 7 år, känner honom utan och innan.. samtidigt känns det som han är någon annan nu, någon som jag aldrig trodde kunde göra mig illa men som kunde det... det är jag som inte vill berätta, det är förnedrande. Vi är dödsdömda inte sant..?

Jag tror inte hon fanns i hans tankar, jag tror inte det var nått han planerat.

Vi har lovat varandra att inte bråka om det utan lägga det bakom oss och det vill jag hålla. Han kommer ju aldrig ta upp henne, han skäms. Eftersom ingen i vår närhet vet finns det heller ingen dom varken kan döma honom för hans agerande och inte heller mig för att jag stannat..

Nu är din situation värre än det svek jag fick genomlida och vi hade inga barn ihop så det underlättar situationen något. Men jag upplevde hennes svek (och det svek du fått genomlida) som en spottloska på den kärlek jag kände för henne och på mig som person. För mig är det oförlåtligt när man når dit, jag tror mycket i en relation går att arbeta på men det finns vissa saker som sätter sig som en dolk i det gemensamma man haft. Efter att den initiala chocken lagt sig så visste jag att kärleken var död, för INGEN behandlar mig på det sätt hon gjorde. Vi löste skilsmässan snabbt trots hennes protester.

I dag är jag stolt över mitt agerande, jag stod upp för mig själv och visade mig själv att min ryggrad är stark. Situationen hade inte heller sett annorlunda ut med barn med i bilden. Jag tar tanken om barn väldigt allvarligt och enligt min moraliska kompass hade jag inte kunnat leva med det budskap jag gett ett barn om jag stannat. I mina ögon är det att visa att man behöver inte visa respekt för sin partner i en relation. Ett barn mår inte alltid bäst av att ha två föräldrar, ibland (ganska ofta) är skilsmässa och seperation bättre så de slipper växa upp i ett kärlekslöst hem och utan ett hem där tillit saknas.

Tänk på att du baserar om du kan stanna på att en annan kvinna har tagit ett beslut om deras gemensamma barn. Någon utanför er relation har alltså tagit ett beslut som kunde betytt att du skulle lämna. Tänk också på att det är din man som bär ansvaret för att denna kvinna har fått denna makten.

Läste även att er terapeut säger att det ligger hås er båda att det blev som det blev. Det låter i mina öron befängt, visst kan det ha funnits djupa problem mellan er men en vuxen MAN tar det på sig själv att kommunicera innan han stoppar in den i en annan kvinna. Att vara man i det moderna samhället handlar mycket om att hålla kontroll över sina drifter, din man misslyckades tyvärr med detta och valde en annan kvinna. Hade din man varit min vän hade jag som vän kapat honom från mitt liv, en sån går inte att lita på som vän, det är den hårda sanningen från mitt perspektiv.

Hon fanns visst i hans tankar. Det var en högst planerad otrohet. Annars hade han aldrig bokat hotell och knullat henne bara veckor efter ert bröllop. Självklart fanns hon redan då i hans tankar.

Tro mig, jag VET. Sånt händer inte hux flux efter ett bröllop. Never ever. En sån här otrohet planeras eftersom man gör allt för att inte bli upptäckt. Då måste man planera.

Även om ni lovar på goda grunder att inte bråka så kan ni inte veta hur tankarna går när väl något annat händer som gör att någon känner sig sviken. Det räcker med pms + ett glas vin och så är det kört...

Kom ihåg att han lovade dig trohet.. Se hur det gick..

Tycker denna tråd är så oerhört tragisk. Nånstans tror jag kvinna86 vet att det aldrig kommer bli lika underbart som förr, men att hon troligtvis är så nedbruten och sargad att hon tror att hon inte förtjänar att vara lycklig.

Var med om en otrohet. Otroheten var planerad och pågick till och från länge samtidigt som han planerade ett liv ihop med mig. Jag försökte förlåta men kunde inte och han fortsatte dölja saker för mig mer eller mindre oskyldiga ibland. Vi harvade på 4 år efter men nu separerar vi. Tilliten är puts väck sen 4 år tillbaka och vi kunde aldrig reparera skadorna.

Med facit i hand skulle jag aldrig försökt ens efter otroheten. Det var mitt största misstag.

Så kanske det är... jag har inte kunnat bli arg, bara ledsen. mannen jag älskar mest av allt gjorde något jag inte ens i min vildaste fantasti kunde tro han skulle göra och jag kan helt enkelt inte hantera det men jag vill heller inte ge upp det liv vi skapat, jag älskar ju det och jag älskar ju honom. 

Så du tror inte att det kommer vara jag och min man om 2 år? även om han inte är otrogen igen? det har ju trots allt gått flera månader sedan otroheten och än är jag kvar