Känner mig sviken nära inpå förlossningen
Jag ska försöka göra en lång historia kort. Jag är gravid med BF om tre veckor. Andra graviditeten. Första gången fick jag genast en förlossningsdepression. Det som höll mig uppe var att vi var hemma tillsammans, min sambo och jag under den tiden. På så vis kunde jag få komma ut och andas lite då och då, få träna eller bara få dela allt.
Jag har aldrig lidit av psykisk ohälsa tidigare, men började från halva graviditeten ungefär, känns lite samma symptom som från förlossningsdepressionen. Redan från början vädrade jag min oro över att drabbas av samma sak igen. Vi pratade och enades bland annat om att han skulle vara hemma med mig ett tag igen och sen inte jobba lika intensivt som han gjort under hösten. Han menade att hans projekt (konsult) i princip skulle vara klart tills dess ändå.
Någon månad senare berättade han för sin uppdragsgivare att vi väntar. Kommentaren var ?men du är ju ändå bara borta två veckor?. Vi skrattade lite åt den och jag uppfattade fortsatt att så inte alls var fallet. För någon månad sen mötte vi en föräldraledig bekant som tipsade om aktivitet att göra med storbarnet under ledigheten. Sambon nämnde den, som tips på vad jag kan göra. Jag frågade då vad han menade men han skojade om att ?pappa kanske vill vara själv och sova?.
I fredags kom han hem nöjd och berättade att han lagt in sina tio lediga dagar i alla projektdeltagares kalendrar. Jag gick i taket. Det var ju inte alls så vi pratat om det. När vi pratat har vi snarare sagt att han inte behöver vara hemma lika länge som förra gången, men att vi får vänta och se hur jag mår. Jag har en fysisk sjukdom som också triggas av graviditet och förlossning och behövde därför lite hjälp förra gången. Vi har talat i termer av nån månad eller så. Inte tio dagar.
Jag känner mig förd bakom ljuset. Hade jag vetat det hör från början hade jag aldrig skaffat barn igen. Han, å sin sida, mumlar bara till svar att han inte tänker jobba lika mycket som i höstas, men kan inte svara på hur han tänkt lägga upp det.
Jag är extremt stressad över det här nu och mår väldigt dåligt över tanken att behöva vara ensam med ett barn när jag faktiskt redan nu mår dåligt. Hur ska jag göra?