Mår dåligt, känner mig fast i livet
Jag har fastnat i en ond spiral av tankar och kommer inte ur det. Först och främst så trivs jag inte med mitt familjeliv. Jag har barn varannan vecka och har aldrig tyckt om det. Tidigare har jag kunnat träffa barnen ganska mycket även på pappans vecka, men sen hans nya flickvän flyttade in så vill han inte längre att vi ska behöva träffas kring barnen. Varken på deras aktiviteter eller vid hämtning/lämning. Förstår om de vill leva sitt familjeliv, men det känns väldigt tomt för mig som inte längre har kontakt med dem på samma sätt.
Jag känner mig oerhört ensam i livet. Har ingen bra kontakt med mina föräldrar, men har två äldre syskon som jag träffar ibland. Jag har vänner som jag träffar flera dagar i veckan och försöker hålla mig sysselsatt. På dagtid studerar jag på distans, högskolenivå. Har ett extrajobb där jag också jobbar ensam, men kommer förmodligen inte få förlängt eftersom jag vabbat och mått mycket dåligt sista tiden.
Min sambo är underbar, superkärleksfull och försöker göra mig glad på alla sätt han kan. Han älskar sitt jobb men åker iväg på utbildningar flera gånger per år där det ingår hotellnätter och drinkar med kollegor. Det får mig bara att känna mig ännu mer ensam och misslyckad som inte har något jobb. Vi hyr ett jättefint hus men har supermycket lån som tär på ekonomin.
Jag vill flytta utomlands, komma bort och börja om. Med barnen förstås, men de lär jag inte få ta med mig någonstans och jag flyttar inte utan dem. Jag trivs inte här. Har så mycket barndomsminnen som gör ont i själen. Jag hatar staden jag bor i. Känner mig bara så ensam i livet. Som om ingen förstår mig. Som om det inte finns något för mig längre och jag vet inte vad jag gör här egentligen.
Vet inte vad jag ville med detta. Skriva av mig som alla andra antar jag.