Äntligen gravida - men livrädda!

Hej!

Jag och min fru påbörjade babyresan redan 2014. Tanken har alltid varit att jag ska vara den som bär barnet då det 1. är en av mina största önskningar och 2. inte är något min fru överhuvudtaget velat gå igenom. Efter otaliga inseminationer och IVF-försök så gav jag upp. Vi började acceptera att vi skulle få leva ett liv utan egna barn och det kändes, till sist, ganska okej. Men längtan fanns ju kvar. Då säger min fru en dag att hon är villig att prova att bli gravid och bära ett barn för vår skull. Så i slutet på oktober 2019 gjorde hon sin första insemination - men utan en lyckad graviditet. Vi försökte igen i december och ja, två veckor senare så visade testet positivt. Efter alla negativa graviditetstest vi gjort på mig så var det som att vi inte vågade lita på det. Jag tror hon har kissat på 20-30 stickor nu och ja, alla visar klart och tydligt positivt. För en vecka sen fick vi även gå på första ultraljudet och där fick vi se hjärtat slå. Ändå är det som att vi inte kan glädjas pga rädslan. Vi har berättat för våra familjer och närmaste vännerna och de har blivit så obeskrivligt glada för vår skull. De har ju sett vår kamp och varit med på vägen. Men vi kan bara inte vara helt fullt ut glada. Är det normalt? Min fru är alltså i vecka 9 nu (8+3). Ena halvan av mig vill skrika ut för hela världen att ?VI ÄR GRAVIDA, VI SKA ÄNTLIGEN FÅ BLI MAMMOR?. Medan andra halvan vill glömma, gömma, inte ens tänka den svindlande härliga tanken. Ena halvan vill köpa bebiskläder och andra halvan vågar knappt titta åt barnavdelningen i affären. Hur fasiken gör man för att i alla fall slappna av i detta? Jag/vi blir tokiga snart. ????