• Anonym (längt­anderä­dd)
    Sat 18 Jan 2020 22:18
    1759 visningar
    21 svar
    -2 +1
    21
    1759

    Vill inte föda vaginalt eller amma

    Jag (29) och min man (30) har vart tillsammans i åtta år, vi är klara med utbildning, har jobb, boende, sparande och allt annat som vi känt att vi vill ha på plats innan barn. Barnlängtan har väl alltid funnits där, men vuxit sig starkare de senaste par åren. Det finns dock ett stort hinder som gör att jag inte vågar ta steget. Jag har extrem förlossningsrädsla och rädsla för att amma. Jag är rätt medveten om att båda dessa rädslor är kopplade till tidigare trauman av sexuellt våld. Jag har gått i terapi för detta och mår idag bra. Jag har 100% tillit till min man och kan släppa kontroll och bara ge mig hän när vi är intima.


    Vad jag aldrig riktigt kommit över och som jag aldrig vet om jag kommer kunna över, är att vara naken inför andra än min man. Jag går till gynekologen ändå, fastän det är riktigt jobbigt. Men jag tvingar mig själv till det för att det är så viktigt och jag tror jag klarar av det för att det är över relativt snabbt och inte lika ?illa? som en förlossning. Men tanken på en förlossning gör mig nästan förlamad av panik. Att ligga exponerad för andra, människor jag inte känner, flera olika som kan behöva bytas ut, att känna mig så sårbar och utsatt ? det ger mig sådan extrem ångest att jag all glädje och längtan efter att bli gravid och bli mamma överskuggas.


    Ett kejsarsnitt känns inte precis som ett lockande alternativ, tror ingen direkt vill få sin buk uppskuren och sen ha ett stort sår att läka. Inte heller känns det särskilt bekvämt i och med att jag då också måste ligga exponerad inför andra. Men det är ett alternativ jag i alla fall kan sluta mig till freds med, det känns ändå genomförbart.


    Därtill är jag oerhört rädd för amning. Jag får ångestkänslor av tanken av att ha ett barn vid mitt bröst och i synnerhet frekvensen som barnet kommer behöva ammas. Jag kände i så många år att min kropp inte var min, något som hade tagits från mig. Med terapi och min mans hjälp kom jag äntligen till en punkt där jag kunde acceptera min kropp för det den är.


    Dessa två saker får mig att känna mig totalt värdelös och som att jag inte är vatten värd som mamma. Jag tror tyvärr inte jag kommer känna annorlunda kring förlossningen under en möjlig graviditet. Jag hoppas innerligt att jag kommer känna annorlunda inför amning när jag väl fått mitt barn, att det kanske känns annorlunda då när jag känner att det är mitt barn. Men jag vet att det är möjligt att amning kan komma att bli extremt ångestladdat för mig.  


    Jag är rädd för att bli gravid och bli nekad ett kejsarsnitt och inte ha någon annan väg ut än en vaginal förlossning. Så rädd att i två år har jag inte vågat försöka bli gravid, trots att vi båda känner oss redo för barn på alla andra plan. Jag är också rädd för att därtill inte kunna amma och bli ännu mer dömd för det i och med att jag vill ha ett kejsarsnitt.


    Har någon känt liknande? Hur hanterade ni det? Vågade ni bli gravida?

  • Svar på tråden Vill inte föda vaginalt eller amma
  • Sat 18 Jan 2020 22:31
    #1
    -2

    Jag kände mer eller mindre som dig. Har inte upplevt något sexuellt trauma, utan mina problem bottnar i något annat.

    Men vaginalt var otänkbart, och blotta tanken på amning kändes också väldigt obehaglig och fel. Jag fick ett planerat kejsarsnitt som gick super; en livslång ångest inför förlossningen förvandlades till en enbart positiv upplevelse. Och när jag sa att jag inte ville amma så visade barnmorskorna hur jag gjorde med ersättningen. Tack vare det fick vi ett nästan provocerande lugnt barn som alltid var mätt och belåtet, och sov hela nätterna.

    Så min erfarenhet är: kejsarsnitt och ersättning så blir det bättre än vad du någonsin kunde drömma om ;)

  • Anonym (längt­anderä­dd) Trådstartaren
    Sat 18 Jan 2020 22:39
    #2
    Ignoramus skrev 2020-01-18 22:31:30 följande:

    Jag kände mer eller mindre som dig. Har inte upplevt något sexuellt trauma, utan mina problem bottnar i något annat.

    Men vaginalt var otänkbart, och blotta tanken på amning kändes också väldigt obehaglig och fel. Jag fick ett planerat kejsarsnitt som gick super; en livslång ångest inför förlossningen förvandlades till en enbart positiv upplevelse. Och när jag sa att jag inte ville amma så visade barnmorskorna hur jag gjorde med ersättningen. Tack vare det fick vi ett nästan provocerande lugnt barn som alltid var mätt och belåtet, och sov hela nätterna.

    Så min erfarenhet är: kejsarsnitt och ersättning så blir det bättre än vad du någonsin kunde drömma om ;)


    Det är uppmuntrande att höra! Hur upplevde du processen att få till ett planerat kejsarsnitt?  Har läst en del skräckhistorier som gör att jag bävar inför det hela. Men också hört att det är något "enklare" där jag bor (Stockholm) jämfört med andra delar av Sverige. Mitt ideala scenario vore att få det beviljat innan jag blir gravid, men förstår att det är nästintill omöjligt som förstföderska. Är bara så otroligt rädd för att bli gravid och sen få ett nej. 
  • Sat 18 Jan 2020 22:50
    #3

    Jag tyckte det var helt åt helvete för svårt att driva igenom det. Om vården verkligen ska insistera på att försöka omvandla alla som är rädda så måste de insatserna starta på en gång. (Och i mitt fall vore det nog omöjligt eftersom jag ser mig själv som icke-binär och aldrig kommer vara bekväm med de delarna av att ha en kvinnligt kodad kropp. För mig känns även en exemplarisk vaginal förlossning som ett sorts övergrepp, även om det naturligtvis inte kan jämföras med ett faktiskt övergrepp) Men istället händer ingenting i 35 veckor, och sen tror de att de ska lyckas lösa problemen under några få samtal. Det enda som händer då är att man tvingas genomgå nästan hela graviditeten med stark ångest och oro.

    Att få det beviljat i förtid som förstföderska tror jag dessvärre är nästintill omöjligt ja. Men jag bor i en av de svåraste städerna att få det beviljat sägs det, och jag lyckades. Nu när man sitter här med världens bästa unge är det såklart värt det, men vägen hit är helt åt helvete för snårig.

    Mina råd är 1) stå på dig. Känns det inte rätt så ge inte efter en tum 2) byt bm om du inte känner att du får stöd, min första viftade bort min oro med ?men har du inte släppt det än?? 3) skriv ner dina rädslor.


    Anonym (längtanderädd) skrev 2020-01-18 22:39:32 följande:

    Det är uppmuntrande att höra! Hur upplevde du processen att få till ett planerat kejsarsnitt?  Har läst en del skräckhistorier som gör att jag bävar inför det hela. Men också hört att det är något "enklare" där jag bor (Stockholm) jämfört med andra delar av Sverige. Mitt ideala scenario vore att få det beviljat innan jag blir gravid, men förstår att det är nästintill omöjligt som förstföderska. Är bara så otroligt rädd för att bli gravid och sen få ett nej. 


  • Sat 18 Jan 2020 22:51
    #4

    Vet inte om det kan vara något för dig men vet att det finns de som får sk ?snittkontrakt? istället för planerat snitt. Det innebär att de väntar in att förlossningen börjar av sig själv och sedan börjar de en naturlig förlossning men de har rätten att under förloppet avbryta om det blir övermäktigt och avsluta med ett snitt.

    Eftersom det inte verkar vara själva förlossningen utan känslan av att vara exponerad etc som skrämmer dig så kanske det kunde vara något?

    Det är ju en så unik situation så att veta hur man kommer att känna på förhand är svårt.

    Angående amning så kan du ju bestämma dig för att planera förvetsättning för att ta bort press på dig själv men sen gå tex en amningskurs och läsa på mycket om det och sedan ta det som det kommer.

    Kanske känns det jättefel kanske känns det plötsligt helt rätt.

    Däremot bör du nog bearbeta känslan av att dela sin kropp mer eftersom det är just det man gör fullt ut under graviditeten. När man känner bebisen tumla omkring i magen och den plötsligt skapar alla möjliga känslor och behov som inte är ens egna så blir det väldigt påtagligt

  • Sat 18 Jan 2020 22:52
    #5

    Vet inte om det kan vara något för dig men vet att det finns de som får sk ?snittkontrakt? istället för planerat snitt. Det innebär att de väntar in att förlossningen börjar av sig själv och sedan börjar de en naturlig förlossning men de har rätten att under förloppet avbryta om det blir övermäktigt och avsluta med ett snitt.

    Eftersom det inte verkar vara själva förlossningen utan känslan av att vara exponerad etc som skrämmer dig så kanske det kunde vara något?

    Det är ju en så unik situation så att veta hur man kommer att känna på förhand är svårt.

    Angående amning så kan du ju bestämma dig för att planera förvetsättning för att ta bort press på dig själv men sen gå tex en amningskurs och läsa på mycket om det och sedan ta det som det kommer.

    Kanske känns det jättefel kanske känns det plötsligt helt rätt.

    Däremot bör du nog bearbeta känslan av att dela sin kropp mer eftersom det är just det man gör fullt ut under graviditeten. När man känner bebisen tumla omkring i magen och den plötsligt skapar alla möjliga känslor och behov som inte är ens egna så blir det väldigt påtagligt

  • Anonym (resis­tgloba­lism)
    Sat 18 Jan 2020 23:02
    #6
    -3 +2

    Ni kanske skulle avstå barn för klimatets skull". Eller så kan din man byta kön och föda barnet åt dig. What a time to be alive!

  • Anonym (längt­anderä­dd) Trådstartaren
    Sat 18 Jan 2020 23:08
    #7
    Ignoramus skrev 2020-01-18 22:50:06 följande:

    Jag tyckte det var helt åt helvete för svårt att driva igenom det. Om vården verkligen ska insistera på att försöka omvandla alla som är rädda så måste de insatserna starta på en gång. (Och i mitt fall vore det nog omöjligt eftersom jag ser mig själv som icke-binär och aldrig kommer vara bekväm med de delarna av att ha en kvinnligt kodad kropp. För mig känns även en exemplarisk vaginal förlossning som ett sorts övergrepp, även om det naturligtvis inte kan jämföras med ett faktiskt övergrepp) Men istället händer ingenting i 35 veckor, och sen tror de att de ska lyckas lösa problemen under några få samtal. Det enda som händer då är att man tvingas genomgå nästan hela graviditeten med stark ångest och oro.

    Att få det beviljat i förtid som förstföderska tror jag dessvärre är nästintill omöjligt ja. Men jag bor i en av de svåraste städerna att få det beviljat sägs det, och jag lyckades. Nu när man sitter här med världens bästa unge är det såklart värt det, men vägen hit är helt åt helvete för snårig.

    Mina råd är 1) stå på dig. Känns det inte rätt så ge inte efter en tum 2) byt bm om du inte känner att du får stöd, min första viftade bort min oro med ?men har du inte släppt det än?? 3) skriv ner dina rädslor.


    Ouff...är väl det jag väntar mig. Kontaktade faktiskt en bm för ca 1 år sedan för att liksom  möjligen påbörja processen med samtal, men blev i princip avfärdad till dess att jag är gravid. Vilket jag ioförsig förstår på ett plan då de inte direkt har ett överflöd med resurser. Men gav inte precis mer tillit. 

    Men antar att det är bra på att vara förberedd på att ta en fight. Är ordentligt påläst om riskerna redan och allt därtill, gäller bara att jag vågar stå på mig och inte ger mig.

    Tack så mycket för att du delar med dig, det uppskattas väldigt mycket - även om jag såklart önskar svaret var annorlunda för både din och min skull :) 
  • Anonym (längt­anderä­dd) Trådstartaren
    Sat 18 Jan 2020 23:18
    #8
    möjligt skrev 2020-01-18 22:51:41 följande:

    Vet inte om det kan vara något för dig men vet att det finns de som får sk ?snittkontrakt? istället för planerat snitt. Det innebär att de väntar in att förlossningen börjar av sig själv och sedan börjar de en naturlig förlossning men de har rätten att under förloppet avbryta om det blir övermäktigt och avsluta med ett snitt.

    Eftersom det inte verkar vara själva förlossningen utan känslan av att vara exponerad etc som skrämmer dig så kanske det kunde vara något?

    Det är ju en så unik situation så att veta hur man kommer att känna på förhand är svårt.

    Angående amning så kan du ju bestämma dig för att planera förvetsättning för att ta bort press på dig själv men sen gå tex en amningskurs och läsa på mycket om det och sedan ta det som det kommer.

    Kanske känns det jättefel kanske känns det plötsligt helt rätt.

    Däremot bör du nog bearbeta känslan av att dela sin kropp mer eftersom det är just det man gör fullt ut under graviditeten. När man känner bebisen tumla omkring i magen och den plötsligt skapar alla möjliga känslor och behov som inte är ens egna så blir det väldigt påtagligt


    Nja, det är förlossningen i sig som skrämmer mig. Smärtan skrämmer mig inte, jag vet att jag kan ta smärta. Det är mer alla möjliga kompikationer kring att barnet fastnar, skador i underlivet m.m. i kombination med att känna mig naken, utsatt och sårbar inför en massa främlingar som ger mig den starka rädslan. 
    Har läst om snittkontrakt, men känns tyvärr inte som ett alternativ. Jag vet med 99.99% säkerhet att jag verkligen inte vill föda vaginalt, är för mycket trauma kopplat till det för mig. Finns förstås en pytteliten chans att jag ändrar mig när jag väl är gravid, men så som jag känner så ser jag inte det som särskilt troligt. Därtill har jag väl tyvärr läst en eller två historier för många om födande som haft just det men sen blivit nekade för att förlossningen är för långt gången och de därav varit tvugna att föda vaginalt och upplevt enormt trauma av det efteråt. Är extremt orolig för en sådan situation och att möjligen drabbas av PPD i samband med det.

    Håller med om att det som mycket annnat är unik situation som man inte vet hur man kan känna på förhand i, men tror problemet är att när rädslan ligger så djupt och direkt kopplad just till underlivet, är att man skulle uppleva förlossningen som ett rejält trauma eller övergrepp.

    Ja, det kan nog vara en bra ide som du säger - att tänka ersättning men samtidigt utforska amningen. Just nu ger det mig ganska mycket ångest att tänka på amning, men det kanske släpper lite om jag istället börjar föreställa mig att vi ger ersättning och ser på amningen mer objektivt och inte nödvändigtvis just för mig.

    Konstigt nog är jag inte lika orolig över graviditeten i sig. Känner ingen direkt ångest över att dela min kropp med fostret/bebisen. Tror det är för att det känns mer som en...förlängning av mig själv, på något knepigt sätt. Medan amningen känns som att det är något som lämnat mig och nu är sin egen individ. Men vem vet, är lite mer optimistik att det möjligen kan ändra sig om jag känner annorlunda nmär jag väl har mitt barn. 

    Tack för dina råd!
  • Anonym (KS)
    Sat 18 Jan 2020 23:20
    #9

    Jag vet inte om det är en myt eller ej att det är lättare i sthlm, men jag har precis fått planerat snitt beviljat och upplevde processen som mkt lättare än jag föreställde mig. Ett samtal med specialist bm och en med beslutande läkare inom 2 v, sen var det klart. Du har betydligt "starkare" skäl än mig så jag vågar mer eller mindre lova dig att du får KS om det är vad du vill!

    Däremot så fattas det formella beslutet sent i grav, fråga mig inte varför det är bara så processen ser ut...så det hinner skapa massa onödig ångest på vägen.

    Ang amning så är det massor av mammor som inte ammar, det går fint att låta bli! Och ja, en del kommer döma dig men det får stå för dem :)

  • Anonym (KS)
    Sat 18 Jan 2020 23:25
    #10
    Anonym (KS) skrev 2020-01-18 23:20:50 följande:

    Jag vet inte om det är en myt eller ej att det är lättare i sthlm, men jag har precis fått planerat snitt beviljat och upplevde processen som mkt lättare än jag föreställde mig. Ett samtal med specialist bm och en med beslutande läkare inom 2 v, sen var det klart. Du har betydligt "starkare" skäl än mig så jag vågar mer eller mindre lova dig att du får KS om det är vad du vill!

    Däremot så fattas det formella beslutet sent i grav, fråga mig inte varför det är bara så processen ser ut...så det hinner skapa massa onödig ångest på vägen.

    Ang amning så är det massor av mammor som inte ammar, det går fint att låta bli! Och ja, en del kommer döma dig men det får stå för dem :)


    PS. Din ålder och ev. önskan att skaffa fler barn kan dock spela in, jag är 10 år äldre än dig och räknar inte med att kunna bli gravid igen. Det var troligtvis en faktor till att det gick såpass "lätt".
Svar på tråden Vill inte föda vaginalt eller amma