Jag behöver råd angående mitt förhållande ! Kris !

Det var vi som köpte hus. Jag vet att barnen tycker om henne. Men hennes beteende är inte okej. Om jag skulle ta upp det så kommer hon bara att anklaga mig för att vara empatilös och så vidare under omständigheterna.

Jag ringde faktiskt även hennes mamma och bad om tips och råd.men jag tog inte upp detta angående att barnen märker av hennes och att mitt uppträdande mot barnen blir mer stressande.

Just nu så blir jag stressad av henne och väntar på nästa utbrott /irritation.

Jag vill ta upp ännu en situation som jag vill ha mer perspektiv om. Sambon erbjuder sig att åka o fixa några lampor på bilen osv pga att jag har inte orkat. Jag har helt enkelt vart helt slutkörd (även sambon är slutkörd)och vi har en 2a jättefin bil som funkar.jag gav henne massa beröm för att hon tog tag i detta sen var de bra med det. Dagen efter blev hon riktigt irriterad för att hon hade fått fixa bilen och detta. Jag sa då till henne att. Att du själv valde att fixa bilen och sedan ge mig dåligt samvete för att jag inte gjorde det.

Jag trodde aldrig att jag skulle hamna i en sån här svår situation.

Det här är så svårt. Mamman så även under samtalet att oftast så får man ta mycket skit under en sån här tuff period men du kommer att få igen det tusen gånger om sen sa mamman..

Men så ställer jag mig själv frågan om jag hade vart i hennes situation så skulle jag aldrig vara taskig eller köra med fula knep?

Med välsigt mycket självinsikt så känner jag igen mig själv i hennes beteende för väldigt många år sedan och för att man ska ändra sig så måste man få åka på en riktig jävla känga så att man förstår hur man behandlar andra.

Hur illa får man behandla och ha sitt beteende under en sån här tuff period.

Själv så är jag ännu en gång vääldigt lugn och jagar absolut inte upp mig i onödan. Däremot så jagar sambon upp mig för saker som jag aldrig tidigare gjort.

Sambon menar på att jag jagar upp henne ibland pga av att jag är så lugn. Hon är extremt stresskänslig och ingenting får gå fel.om de gör det då blir det irritation.

Saker som går fel är ju till för att lösas . Jag har försökt att säga att när man har barn så går saker fel hela tiden. Man missar saker ibland det blir lite stressigt. Men sånt får man ta. Så är det bara.

Jag skrev på en jävla massa här nu men jag behöver hjälp från er att ge en förklaring på hur ett förhållande ska se ut då jag börjar tappa greppet om både mig själv sambon och barnen

Det var vi som köpte hus. Jag vet att barnen tycker om henne. Men hennes beteende är inte okej. Om jag skulle ta upp det så kommer hon bara att anklaga mig för att vara empatilös och så vidare under omständigheterna.

Jag ringde faktiskt även hennes mamma och bad om tips och råd.men jag tog inte upp detta angående att barnen märker av hennes och att mitt uppträdande mot barnen blir mer stressande.

Just nu så blir jag stressad av henne och väntar på nästa utbrott /irritation.

Jag vill ta upp ännu en situation som jag vill ha mer perspektiv om. Sambon erbjuder sig att åka o fixa några lampor på bilen osv pga att jag har inte orkat. Jag har helt enkelt vart helt slutkörd (även sambon är slutkörd)och vi har en 2a jättefin bil som funkar.jag gav henne massa beröm för att hon tog tag i detta sen var de bra med det. Dagen efter blev hon riktigt irriterad för att hon hade fått fixa bilen och detta. Jag sa då till henne att. Att du själv valde att fixa bilen och sedan ge mig dåligt samvete för att jag inte gjorde det.

Jag trodde aldrig att jag skulle hamna i en sån här svår situation.

Det här är så svårt. Mamman så även under samtalet att oftast så får man ta mycket skit under en sån här tuff period men du kommer att få igen det tusen gånger om sen sa mamman..

Men så ställer jag mig själv frågan om jag hade vart i hennes situation så skulle jag aldrig vara taskig eller köra med fula knep?

Med välsigt mycket självinsikt så känner jag igen mig själv i hennes beteende för väldigt många år sedan och för att man ska ändra sig så måste man få åka på en riktig jävla känga så att man förstår hur man behandlar andra.

Hur illa får man behandla och ha sitt beteende under en sån här tuff period.

Själv så är jag ännu en gång vääldigt lugn och jagar absolut inte upp mig i onödan. Däremot så jagar sambon upp mig för saker som jag aldrig tidigare gjort.

Sambon menar på att jag jagar upp henne ibland pga av att jag är så lugn. Hon är extremt stresskänslig och ingenting får gå fel.om de gör det då blir det irritation.

Saker som går fel är ju till för att lösas . Jag har försökt att säga att när man har barn så går saker fel hela tiden. Man missar saker ibland det blir lite stressigt. Men sånt får man ta. Så är det bara.

Jag skrev på en jävla massa här nu men jag behöver hjälp från er att ge en förklaring på hur ett förhållande ska se ut då jag börjar tappa greppet om både mig själv sambon och barnen

Det låter som om du har en stressig situation. Både vårdnadstvist, varannan vecka-liv, ny partner och bonusfamilj, partnerns pappa har nyligen dött och dessutom är er hund bortsprungen. Jag beklagar! När det gäller din sambo så gissar jag att ni har helt olika utgångsläge: hon är en barnlös 23-åring. Hon förstår inte vad det innebär att ha ansvar över två barn som förälder. Hon går kanske igenom sin största kris just nu i och med att hennes pappa har dött. Hon agerar alltså empatilöst och egoistiskt, är upptagen i sin sorg. Agerar omoget. Att hon inte svarar när barnen tilltalar henne är absolut inte ok! Men försök att se det från hennes perspektiv också: hon har antagligen en mindre kris just nu och är i sorg över sin pappa. Hon har sitt utgångsläge, du har ditt. Det är inte lätt att vara bonusmamma som ung barnlös kvinna heller (är själv det). Så, hur kan ni lösa detta? Jag föreslår att du säger till din sambo att ni behöver sätta er ner och prata på tu man hand. Se till så att barnen inte är med. Sen förklarar du för henne att du älskar henne och uppskattar att hon finns i ditt och barnens liv väldigt mycket. Att barnen tycker om henne. Viktigt att säga detta positiva först så fångar du hennes lyssnande öra. Säg att du förstår att hon är i sorg pga sin pappa och orolig över hunden. Säg att du vill finnas där för henne. SEN säger du: Jag är under en fruktansvärt stor press själv just nu pga vårdnadstvisten och att behöva ha ansvar över mina barn, pendla 6 mil etc. Jag mår dåligt pga det och känner stor press och ansvar. Jag önskar att du stöttar mig också i det, framförallt genom att bete dig schysst och respektfullt mot mig och mina barn. Även om du går igenom sorg just nu så kan och får du inte ignorera mina barn. Hur irriterad du än är. Jag vill även att du beter dig respektfullt mot mig, även om du är arg eller ledsen. Ok? Och så kan nu prata lite om hur ni vill att ert vardagsliv ska flyta på. Och skaffa för guds skull inte barn just precis nu, det måste nog lugna ner sig lite.

Tack så hemskt mycket. Så bra skrivit!! Jag ska ta upp detta men om inte det nu skulle funka och hon brister ut i ilska och inte kan diskutera som händer 7/10 gånger. Hur hanterar jag då detta ?

Risken är ganska stor att hon går i självförsvar och skyller på allt som händer. Är hoppet dött då eller ?

Jag förstår din rädsla. Om det är så att hon reagerar så TROTS att du pratar på det här lugna, snälla sättet och bara pratar i jag-perspektiv, inte anklagar henne, ja då kanske det vore bäst om ni kunde vara ifrån varandra en tid. Om hon kunde bo hos sin mamma eller en kompis tex så att ni får fundera på er relation. Eller om du har någonstans du kan övernatta på en barnfri vecka. Ge varandra lite utrymme om det bara blir bråk när ni pratar. Få lite paus från varandra. Det låter som om det ligger stor press på er båda just nu och ni kanske drar ner varandra istället för att stötta varandra. Men ta inga snabba beslut eller gör nåt förhastat. Det är många på FL som hojtar lämna! Direkt. Det är inte alltid lätt att lämna så fort man får en kris när man älskar personen och har hus ihop etc.

Det var vi som köpte hus.