Högkänslig, jobbigt?

När jag var yngre fick jag låta bli att läsa nyheter för att jag inte kunde släppa det.

Men nu på äldre dar (närmar mig 40) så är det precis som högkänsligheten mattats av. Kanske att jag hittat sätt att hantera det på automatiskt. Eller faktumet att jag vet att jag är högkänslig gjort mig medveten om det och lärt mig stänga av. Kanske är det en acceptans och förståelse nu när jag läst på om det. För 10 år sedan visste jag ju inte ens att det fanns. Trodde jag var ensam om det.

Intressant! Vissa saker har jag lärt mig handskas med.. däremot sitter detta kvar som ett problem.

Ta ett långt uppehåll. Det gjorde jag med nyheterna. Nu läser jag lite på nyhetssidorna igen och det funkar bra.

Mycket tror jag det beror på insikten att jag ändå inte kan påverka.

Jag mår dåligt at ständig oro för barnen. Jag tar också uppehåll från nyheter då och då. Läser el tittar inte på deckare. Det är riktigt jobbigt emellanåt. Särskilt om barnen är sjuka eller om det nåt otäck i närheten.

Ja. Oro för barnen känner jag igen.

Man får tvinga sig att släppa det. Tänka positiva tankar. Att det löser sig mm. Men det är svårt.

Hej!

Deckare ser jag ogärna på, det är jobbigt på samma sätt för mig.

Högkänsligheten tar mycket energi så jag blir trött av t.ex fester och arrangemang med mycket folk. Om jag råkar ut för något som jag är rädd för så är det nog jobbigare för mig som högkänslig.

Jag lider en del av ångest och känslorna är ju starka så klart så jag tror att det kan vara jobbigare för att jag är högkänslig men är det riktigt dåligt ibland så kan det nog vara värt det för det har jag igen när jag är riktigt lycklig och kan sväva på moln emellanåt.

Hej!

Deckare ser jag ogärna på, det är jobbigt på samma sätt för mig.

Högkänsligheten tar mycket energi så jag blir trött av t.ex fester och arrangemang med mycket folk. Om jag råkar ut för något som jag är rädd för så är det nog jobbigare för mig som högkänslig.

Jag lider en del av ångest och känslorna är ju starka så klart så jag tror att det kan vara jobbigare för att jag är högkänslig men är det riktigt dåligt ibland så kan det nog vara värt det för det har jag igen när jag är riktigt lycklig och kan sväva på moln emellanåt.

Jag är även väldigt känslig för saker i kroppen. Känner minsta lilla grej. Känslig mot smärta men kan även känna av sånt som andra liksom blockerar bort. En läkare förklarade för mig en gång att jag kände lite för mycket av kroppens krämpor, inte för att jag klagar så utan för att jag helt enkelt känner mer. Det är så konstigt. Undra varför vissa känner mer? Började läsa en bok om det men kom inte så långt. Kanske ska börja igen.