Känslorna under ivf

Avundsjuk, jag är så avundsjuk.

Fick precis reda på att min kollega, som är över 40 år, väntar sitt fjärde barn på naturlig väg.

Jag önskar att jag kunde vara glad men just nu är jag bara avundsjuk. Och tycker synd om mig själv.

Jag känner mig misslyckad. Jag vet inte om det beror på att jag är van vid att kunna prestera mig till mina mål och nu helt plötsligt står man maktlös. Det finns inget mer att göra än att hoppas och försöka hålla sig frisk psykiskt och fysiskt. Inget av de mål jag sätter upp eller de aktiviteter jag gör garanterar framgång. När allt kommer omkring kan jag inte mer än marginellt påverka mina chanser. Mina chanser beror till största del på medfödda förutsättningar och slumpen. Det känns tungt.

Visst är det hemskt... :?( Mår skitdåligt av det här. Känns som att man verkligen måste värna relationen till sin partner nu.

Ja verkligen, man får så konstiga tankar. Som att hela ens värde hänger på om man kan föröka sig eller inte. Det krävs att man anstränger sig för att själv må bra och för att kunna stötta sin partner. Och inte låta det svarta ta över.

Det är rätt intressant när man skriver ner sina tankar och känslor. Inser nu att jag helt har gått in i prestationen och glömt målet, att få ett barn att älska av hela mitt hjärta. Mitt ego och projektledaren i mig har fått ta över. Definitivt något jag behöver reflektera över :)

Vilken bra tråd. Jag känner samma som ni ovan skriver. Men försöker hålla hoppet uppe för förlorar jag det så förlorar jag mig själv samtidigt. Vet inte hur länge man kan hantera en sån här kris men ja hoppas att jag klarar det. Vi har inte kommit till ivf än men har en remiss som är under bedömning. Min värsta känsla är när jag känner mig så sviken på min kropp och att jag bara ser gravida samt bebisar överallt. Jobbar med baby/barn kläder och mamma kläder bland annat så det tär på en. Det värsta är att min sambo inte tycker det är rätt att känna så här. Han vill att jag ska rycka upp mig och tänka positivt.. typ låtsas som att problemen inte finns.

Vad intressant, känner också igen mig i att det känns som kroppen sviker. Men tänk vad fantastisk din kropp är som håller dig levande varje dag! Dygnet runt, året runt gör den allt den kan för att du ska leva.

Jag tror att det är viktigt att känna alla känslor. Om man inte släpper ut dem så kommer de ju bara byggas upp inombords. Sen ska man ju såklart inte grotta ner sig i de mörka känslorna. Bryta ihop och komma igen. Igår grät jag till och från hela dagen. Hade haft en dröm på natten, som gjorde att jag inte kunde tänka på annat än saknaden. Idag är jag tillbaka och har fått tillbaka glöden.

En annan känsla kopplat till detta är ju skuld. Man känner sig så skyldig när man tappar hoppet eller vacklar. Eller när man är avundsjuk. Och även skulden ska ju få sin plats. Men jag tror att det är viktigt att man inte belägger någon annan med skuld över hur de känner eller saker de gör. Lättare sagt än gjort så klart men det är ju som sagt så viktigt att försöka stötta varandra, oavsett om man väljer att leva ut sina känslor eller inte.

Tungt för dig att behöva jobba med babykläder. Har du något knep för att slippa tänka på din barnlängtan när du arbetar?

Så jobbigt att bli påmind! Känner att jag inte blir påmind särskilt ofta, men NÄR jag blir det är det så himla jobbigt...

Jag har också fått svårt att glädjas åt andras lyckliga besked och söta bebisar... Jag känner inte igen mig i att vara så taskig och det gör ont.

Vi skulle gift oss i sommar och det blev framskjutet. Häromdagen föddes våra bästisars lilla bebis. Helt perfekt! Samma dag struntade mina ägg och min sambos spermier att befruktas. Av 6 ägg blev det inte ens en(!) befruktning! Det är mycket som kommer vara jobbigt med den här sommaren. I augusti påbörjar vi vårt andra landstingsfinansierade försök. Det i sig är också en stress! Tänk om vi måste söka oss privat... Då blir det nog inget bröllop nästa sommar heller.

Så jobbigt att bli påmind! Känner att jag inte blir påmind särskilt ofta, men NÄR jag blir det är det så himla jobbigt...

Jag har också fått svårt att glädjas åt andras lyckliga besked och söta bebisar... Jag känner inte igen mig i att vara så taskig och det gör ont.

Vi skulle gift oss i sommar och det blev framskjutet. Häromdagen föddes våra bästisars lilla bebis. Helt perfekt! Samma dag struntade mina ägg och min sambos spermier att befruktas. Av 6 ägg blev det inte ens en(!) befruktning! Det är mycket som kommer vara jobbigt med den här sommaren. I augusti påbörjar vi vårt andra landstingsfinansierade försök. Det i sig är också en stress! Tänk om vi måste söka oss privat... Då blir det nog inget bröllop nästa sommar heller.

Ja jag håller med dig för fullt ut. Klart minska få känna av sina känslor och låta dom komma.

Ja va ledsen ja blir att höra det, men skönt att du kom tillbaks igen idag. Ja her nog lite samma. Ena dagen är ja helt förstörd sen kan ja lätt komma upp igen om ja får lite stöd. Bröt ihop igår kväll efter att ha lyssnat på Ruvarpodden, mest pga att dom skrämde upp mig med ivf och äggklock hur ont de kommer göra. Den där podden säger alla är så bra? Men ja tycker inte det. Sen bröt ja ihop för att människor jag pratat med som blivit gravida har typ slutat skriva till mig. Väldigt tråkig när dom fått som dom vill, en graviditet. Då behövs man minsann inte längre. Så skulle jag aldrig kunna göra mot någon annan. skulle ja bli gravid så är de klart att ja skulle fortsätta stötta den människan. Inte bara lämna helt plötsligt. Har väl pratat med ca 8 personer dessa två åren och alla har blivit gravida och skitit i att skriva...

Javisst är kroppen helt otrolig!

Angående jobbet, jag försöker att inte gå in så mkt på deras graviditet när dom berättar utan försöker hålla mig saklig till det dom kom hit för. Ser inte kläderna som en sorg att inte ha fått barn än, utan mer som vilka kläder som helst. Däremot blir de ju svårt när man ska stå och hjälpa någon med bh i provrummet och som ska berätta hur deras graviditet varit hittills o h klaga på allt istället för att bara fortsätta med en annan bh då om den inte va bra. Dom typ talar om för mig hur de är att va gravid och vissa kan liksom säga oj va smal du är, du har inga barn va? Jag är även glad för andras graviditeter när dom kommer glada till jobbet och hoppas bara att jag också får va så lycklig en dag även om det är svårt ibland.

En annan sak som jag tycker är jobbigt är att man bara är ett problem från att få ett sammanbrott. Jag klarar inga motgångar just nu, oavsett vad det gäller. Blir man upprörd över någonting öppnas kranen till hela ivf-processen och att man fortfarande är barnlös. Det krävs mycket energi för att hålla känslorna i schack. Försöker meditera och vara snäll mot mig själv men det är svårt att hålla humöret uppe.

Man får så konstiga tankar!

Jag har börjat spela teater för min man att jag är glad och positiv (fast det egentligen är nattsvart inuti) för tänk om han inte skulle fixa den här deppiga frun han fått? Tröttnar? Dränerar honom och han söker tröst hos någon annan och lämnar mig?

Det skulle han inte göra! Men dessa tankar får jag. Och det värsta.... (nu skäms jag)...

Min största rädsla (trots att jag älskar honom så mycket) är inte att förlora honom utan risken att inte kunna fortsätta ivf kampen och få ett barn. Att lägga ner processen och få börja om som singel och sist i kön. Att förlora chansen till ett barn känns värre än att förlora relationen.... usch

jag hoppas dessa knäppa tankar släpper.