Att leva som singel

Jag har levt som singel i långa perioder och gör det nu, efter flera längre förhållanden på minst 10 år. Jag har känt som du i varje ett av dem efter ett antal år. Längtat ut! Varit avundsjuk på de som varit singlar och haft spännande sexliv och dejtat. Samtidigt som jag de gånger jag varit singel, längtat in i gemenskapen så att säga. Svårt det där...balansen och att vara nöjd...

Jag är en människa som älskar vara ensam, som har ett rikt egenliv, många intressen vänner osv,  så lider inte av att vara själv som de flesta andra verkar göra. Men jag saknar att vara speciell för någon, saknad, inkluderad. Den speciella tryggheten och självklarheten man bara får i ett kärleksförhållande där man för en ständig dialog, bryr sig om varann och längtar efter varandra fysiskt.

Sex är nog det jag saknar minst även om det ju är en bonus och en härlig grej iallafall när man är förälskad och rusfylld. Men närheten och att ha någon man kan ringa närsomhelst,  som skulle paddla sig iväg till en mitt i natten om så önskades, och som ville vara en del av ens liv. En visamhet istället för ensamhet.

Jag har valt att vara singel, inte för att jag inte gillar förhållanden eller vill ligga runt eller sånt, utan för att jag ser inget syfte med att ha en partner idag. Relationer är inte livslånga och monogama och det är det enda jag är intresserad av. Folk gör slut som om det är ingenting, ena veckan säger de till partnern att de älskar dem och andra veckan gör de slut. Ena dagen planerar de framtida grejer ihop med partnern för att dagen därpå göra slut och bli helt kall och inte vilja ha något med honom/henne att göra mer. Folk är otrogna till höger och vänster, vill ligga runt etc. Nej tack. Jag har haft två förhållanden varav ena slutade med att han var otrogen och det andra med att han tappade känslorna och gjorde slut och ?ville vara singel ett tag?. Är klar med sån skit nu. Jag mår sjukt dåligt jävligt länge när relationer tar slut. Ska jag ha en partner ska det vara för resten av livet. Är det inte det, vilket det idag inte är - typ 99.9% kommer göra slut eller skilja sig, så är jag inte intresserad och lever hellre som singel. Och nej, jag ligger inte runt och dejtar inte heller.

Tack för era svar.

Min sambo är ganska likgiltig av sig, det verkar vara en del av hans personlighet. Jag får ingen respons liksom. Jag försöker hålla gnistan vid liv, men vill inte bara vara den som försöker.

Det känns som han sitter vid datorn, gör det han känner för, och jag håller mig på mitt håll och gör mitt. Det känns lite som att förhållandet kan kvitta. Jag har slutat anstränga mig för att han har gjort det och det blir ju en ond cirkel. Och när jag pratar med han blir han antingen sur och det slutar med att jag får ta första steget för att bli sams eller så säger han typ "ok" och så är det som inget hänt.

Jag är så ostimulerad och uttråkad.

Älskar vårt hus och våra djur... Vilka känslor ska man följa..

Tycker din partner verka ha tappat respekten och intresset för ert förhållande. Du borde följa din lust att utforska livet och hitta nån bättre. Kan nog lova dig att det knappast blir bättre med honom. Ställ ultimatum, börja leva ditt liv mer aktivt utanför hemmet, planera för att ta dig därifrån. Vaknar han inte då så lämna.

Jag har alltid varit singel, jag har inte ens kysst någon kvinna. Men jag har själv valt detta, då jag inte tål att vara runt andra  människor.  Jag tycker att det är skönt med ensamheten.

Ta dig din frihet! Du kan göra precis vad du vill ( förutom vara elak och ligga runt ) Man är inte livegen bara för man har ett förhållande.

Din partner verkar likgiltig.... då har du också rätt att vara det...

Testa göra det du själv vill utan att inkludera honom... bara säg nu går jag och tränar eller nu drar jag hem till Jessica ikväll...

Jag lever med en man som din och har varit i din situation... jag släppte allt en dag och bara fokuserade på mig själv....

Nu , några år senare, har vi ett förhållande som passar oss båda. Dessutom har han , på eget intiativ, ryckt upp sig och hittat egna intressen.

Tack för allt ni delar med er. ???? Känns så skönt att bli förstådd.

Jag hoppas verkligen att min sambo får ett uppvaknande snart. Jag tog upp ämnet lite lätt redan idag, men han gick bara och la sig i sängen tidigt för att sova så nu ligger jag på soffan. Som jag tycker är väldigt skönt, så jag kan va uppe och se på vad jag vill. Samtidigt tragiskt att det är så det är.

Skulle definitivt inte vilja vara tillsammans med någon som inte kan diskutera förhållandet och dessutom inte vårdar det... låter dött. Jag skulle i din sits göra slut alt. prova att skita i honom ett tag och bara göra saker för mig själv och inte ge han någon uppmärksamhet och se hur han reagerar. Kanske kommer han springandes. Men uppenbarligen reagerar ju inte din partner så... :(

Jag har varit singel i 10 år och föredrar att leva ensam. Gillar att kunna bestämma själv, inte ta hänsyn till någon, vara ifred när jag vill och göra som jag vill. Har affärer då och då när tillfälle yppar sig vilket kan vara kul, men inte på en nivå att jag vill börja ha relationer som inskränker på mitt liv. Jag saknar ingenting med parrelationer. Jag har många vänner och är inte ensam när jag inte vill vara det.

Jag också. Jag är singel och har inget spännande sexliv.

Hur ser det ut när dom tillfällena dyker upp?
Är du kvinna?

Tyvärr är det så. Ju mer jag börjar tänka på mig själv och kretsar mindre och mindre runt honom, ju mer glider vi isär känns det som.

Ensamheten i en tvåsamhet känner jag igen efter att ha levt med en arbetsnarkoman som prioriterade sig själv och sitt jobbande först i alla lägen. Som nr 2 var hans mamma. Nr 3 hans kompisar. Nr 4 var våra barn/hans bror m familj. Nr 5 var våra bekanta Nr 6 hans övriga släktingar och sedan någonstans kom vår relation och jag...
Jag var den som begärde skilsmässa. Jag valde att gå. Ingen annan inblandad utan jag fick bara mer än nog! Och han såg det inte komma... Ingen annan i vår omgivning blev förvånad. Bara han och hans bror.

Och sedan dess har jag levt som mer eller mindre pestsmittad och det är inget jag önskar någon!
X-maken vägrar prata med mig fast han träffat ny. Våra gemensamma vänner har helt slutat att höra av sig fast det var jag som ordnade alla träffar och fester flera gånger om året under tiden vi var gifta. Har till och med egna vänner som inte umgicks med oss som par som har slutat att höra av sig!
Och jag har fortsatt att bjuda hem folk till mitt nya hem, men blir inte tillbakabjuden...
Är nyinflyttad på orten i villaområde och grannarna hälsar inte ens! Om jag vinkar vänder de på huvudet och om jag ropar "HEJ!" så låtsas de inte höra...

Förut hade jag i alla fall tryggheten i att ändå vara gift, nu har jag ingenting. Det är aldrig någon som ringer och frågar om jag vill hänga med på något. Ingen som hör av sig och undrar hur jag mår. Ingen som saknar mig om jag försvinner osv.
Det är faktiskt jobbigare än att leva ensam i en tvåsamhet...
Och mina föräldrar och syskon hör inte heller av sig, men det har de typ aldrig gjort tidigare heller.

Det är olika. Ibland gillar jag någon jag träffar på en fest, ibland på resor, sen har jag Tinder i perioder.

Jag är kvinna, vad det nu spelar för roll.

Hade du varit man så hade du nog inte ens skrivit så 

Att vara singel är att vara fri och lycklig!Bra sex när man vill,egentid när man vill och frihet att vara exakt som man vill.

Var hittar du bra sex?

Är det bara frihet som singel vill inte kvinnor som lever ensamma undvika sex?