Min mamma har slutat dricka, och jag kan inte vara glad för hennes skull

Jag förstår att rubriken kan låta självisk, men jag kan inte beskriva det på något annat sätt.

Min mor har blivit nykterist. Hon blivit det utan hjälp från sjukvården.

I åratal bönade vi barn (jag plus en äldre bror) på våra bara knän att hon skulle sluta dricka. Jag gjorde ALLT för att underlätta för henne. Jag städade, tvättade, diskade och handlade. Hon behövde inte ens städa sitt eget sovrum. Min bror flydde fältet. Han var aldrig hemma, han sov hos kompisar eller hos flickvännen.

Jag var arg på honom för att han inte hjälpte till hemma. Det var jag som fick torka spyor, leda henne till sängen och hon var aldrig tacksam, utan hon kunde skrika på mig och kalla mig det ena fula ordet efter det andra. Hon bad om ursäkt och var ångerfull dagen efter.

Hon fick hjälp av psykolog, psykiatriker och läkare. Alla ville hjälpa henne att sluta dricka. Hon fortsatte supa.

Jag började på högskolan, och jag bodde hemma i början. Då betalade jag hyra, min egen mat och jag skötte hushållet. Inte ens när jag hade tentor att plugga till kunde min mamma skärpa sig. Nä hon skulle bli full och skrika halva natten innan en viktig, betygsavgörande tenta. Jag flyttade ut.

Min bror hade flyttat ut redan när han var 18. Vi hade dålig kontakt i kanske fyra år och sen bad han om ursäkt och jag sa att jag förstod att han flydde hemmet.

Nu har mamma slutat dricka och jag kan inte vara glad. Min bror och hon har ingen kontakt och han vill inte prata om hennes nykterhet.

Därför hamnade jag här. Ett stort tack till dig om du orkade läsa hela texten.

Uppskattar att ni läser och svarar. Är helt ensam med mina tankar här. Jag är besviken på min mamma för att hon inte kunde anstränga sig och bli nykter när jag var barn. Att hon inte såg hur mycket jag gjorde för henne. Att hon bara trodde att hon kunde be om ursäkt också var allt bra igen. Hon hade så många som ville hjälpa henne men hon tog inte till sig det.

Vilken tråkig barndom du har haft, övergiven av både din mamma och din bror. Jag förstår delvis dina känslor.

Vill du ha kontakt med din mamma? Om inte, så kan du bara låta det vara. Men jag tror att du behöver bearbeta detta, prata med någon.

Sedan som någon annan skrev, det har inte gått så lång tid. Du behöver tid för att komma runt detta, för jag förmodar att du anklagar din mamma för din barndom, att hon inte kunde sluta dricka för sina barns skull, men nu kan hon det för sin egen skull. Samtidigt så är alkoholism en sjukdom, din mamma är sjuk.

Så gå och prata med någon o dina känslor.

Många brända broar gissar jag. Kanske kan du bli glad i framtiden men det kommer förmodligen kräva MYCKET jobb från henne. Du har ägnat hela barndomen (eller i alla fall tonåren, låter det som) till att vara medberoende/uderlättare/vad jag ska kalla det, självklart gör det dig inte glad att hon plötsligt fått för sig att vara nykter. Det ger dig inte tillbaka din barndom/ungdom. Det ligger på henne nu att bevisa för dig att hon inte bara är nykter utan också din mamma och inte tvärt om. Det handlar om så mycket mer än att hon ska vara nykter, enligt mig.

Var gärna skeptisk. Men ge henne också en liten, liten chans at bevisa att hon kan bygga upp er relation och sig själv från grunden. Om hon lyckas så kommer du känna glädjen i framtiden. Om det är något jag hade önskat i mitt liv i extremt svaga stunder är att min pappa hade gjort detsamma innan han söp ihjäl sig.