Min mamma har slutat dricka, och jag kan inte vara glad för hennes skull
Jag förstår att rubriken kan låta självisk, men jag kan inte beskriva det på något annat sätt.
Min mor har blivit nykterist. Hon blivit det utan hjälp från sjukvården.
I åratal bönade vi barn (jag plus en äldre bror) på våra bara knän att hon skulle sluta dricka. Jag gjorde ALLT för att underlätta för henne. Jag städade, tvättade, diskade och handlade. Hon behövde inte ens städa sitt eget sovrum. Min bror flydde fältet. Han var aldrig hemma, han sov hos kompisar eller hos flickvännen.
Jag var arg på honom för att han inte hjälpte till hemma. Det var jag som fick torka spyor, leda henne till sängen och hon var aldrig tacksam, utan hon kunde skrika på mig och kalla mig det ena fula ordet efter det andra. Hon bad om ursäkt och var ångerfull dagen efter.
Hon fick hjälp av psykolog, psykiatriker och läkare. Alla ville hjälpa henne att sluta dricka. Hon fortsatte supa.
Jag började på högskolan, och jag bodde hemma i början. Då betalade jag hyra, min egen mat och jag skötte hushållet. Inte ens när jag hade tentor att plugga till kunde min mamma skärpa sig. Nä hon skulle bli full och skrika halva natten innan en viktig, betygsavgörande tenta. Jag flyttade ut.
Min bror hade flyttat ut redan när han var 18. Vi hade dålig kontakt i kanske fyra år och sen bad han om ursäkt och jag sa att jag förstod att han flydde hemmet.
Nu har mamma slutat dricka och jag kan inte vara glad. Min bror och hon har ingen kontakt och han vill inte prata om hennes nykterhet.
Därför hamnade jag här. Ett stort tack till dig om du orkade läsa hela texten.