Behöver hjälp och svar!?

Jag tycker det låter normalt, men det är dels för att min son är likadan och för att jag läst in mig på de saker du beskriver. Att gå på tå är i sig ingen fara, små barn tycker om att testa sina kroppar. Jag skulle bli mer orolig om han "alltid" gick så och fortfarande om ett halvår-år. Att samla saker i grupper är en helt normal del av utvecklingen, det ska alla barn gå igenom. Sedan är de matkräsna när de är små, de kanske inte gillar alla texturer eller smaker och man måste smaktesta en sak 20-30 ggr innan hjärnan kopplar att det är ok att äta. Min son är lite äldre och har fortfarande inte riktigt förstått det där med sitt namn, jag tror det är vårt fel som kallat honom allt möjligt annat under de första åren så han inte vant sig att koppla det till sin egen person. Han kan också alfabetet och siffror på engelska, och ungefär lika många ord på engelska som svenska. Är man tvåspråkig kan det ta längre tid att få språken på plats, det betyder inte att man har autism. Att ha ögonkontakt tolkas i djurvärlden som en aggressiv/utmanande handling och kan vara svårt även för vuxna.

Kort sagt så skulle jag inte oroa mig för det du beskriver, inte förrän det börjar närma sig 4-5 år. Har man då fortfarande samma problematik och tydligare kan man misstänka något. Generellt sätter man inte diagnos på småbarn.

Allt du skriver är normala saker, inget jag skulle reagera på som autism (har två egna barn med asperger). Ditt barn är ff så pass ungt att det är svårt att säga något då utvecklingsfasen kan vara ganska olika för barn. Man utvecklar vissa sidor före andra. Vissa barn pratar tidigt, andra sent osv.

Fortsätt stimulera hans språkutveckling, prata mycket med honom, läs och peka i sagoböcker, sjung, läs ramsor osv. Allt sånt är superbra för språkutvecklingen. 

Kan säga att på mina barn märktes ingenting förrän de närmade sig tonåren. De var "duktiga" små barn som var helt normala som små, hade kompisar, kunde det mesta och låg ofta före sin ålder på olika saker (speciellt ena barnet). Kunde inte ens ana att de senare i livet skulle behöva göra BUP-utredningar och får diagnoser. Så kan det också vara.