BuoBä skrev 2020-06-15 15:15:24 följande:
Jo, vårdnad spelar roll, se här:
www.lawline.se/answers/adoption-av-styvbarn
Sen är jag rätt säker på att man sträcker sig långt för att inhämta en biologisk förälders åsikt, även om den inte har vårdnad.
Som sagt det kan finnas fall där man får adoptera utan den biologiska pappans tillåtelse men bara för att man inte har vårdnad har mamman inte rätt att tillåta att någon annan adopterar barnet utan det ska prövas i rätten.
Annars skulle ju alla mammor som inte är gifta och automatiskt vår ensam vårdnad när barnet föds kunna välja att mot pappans vilja adoptera bort barnet eller låta någon annan man adoptera barnet och bli dess pappa.
Det är inte för att pappan inte har vårdnad som mamman kan adoptera bort barnet.
Du skrev att pappan har inte vårdnad och därför har han ingen talan och det är det påståendet som inte stämmer utan det är för att han inte har funnit i barnets liv som kan påverka att han mammans sambo kanske kan få möjlighet att adoptera då han även att han inte har vårdnad.
Det är många barn som bara har ena föräldern som vårdnadshavare och den andre umgängesrätt då man t ex bor i olik städer och det blir krångligt då skolan ska ha två underskrifter osv.
eller om man bara varit tillsammans en kort tid eller ons och man aldrig bott ihop då får mamman enskild vårdnad men får fortfarande inte låta någon annan adoptera barnet mot pappans vilja.
Den biologiska pappan ska alltid tillfrågas, sen kan det som sagt finnas skäl till att man kör över pappan eller t ex inte hittar honom utomlands osv.
Kan säga att min kollega hade en affär med en annan kollega, dvs hon var singel, han var fortfarande gift men dom diskuterade skilsmässa (men han var alltså otrogen med vår kollega)
Hon blev gravid, han var beredd att lämna frun för henne men hon ville inte bo med honom och till slut bestämde manen att stanna med sin fru.
Han träffade barnet några gånger men sa sen att för sin fru och sina barns skull bestämde han sig för att inte träffa barnet mer.
Men att betala underhåll.
Vår kvinnliga kollega träffade sen en annan man och gifte sig och sonen har sen dess kallat nya mannen pappa och hans föräldrar har med tiden tom blivit farmor och farfar för pojken.
För ett tag sen när nu pojken var 12 år ville "nya mannen" adoptera pojken och pojken vill ju ha honom som han kallat pappa i alla år som pappa.
Dom kontaktade biologiska pappan som bara haft sporadisk kontakt genom åren.
Han sa faktiskt nej till att låta nya pappan adoptera, han ville inte stänga dörrar för framtiden trots att han inte haft knappt någon kontakt.
Han ville att hans tidigare barn i framtiden skulle kunna ta kontakt med pojken dvs när dom blev vuxna, att inte gjort det tidigare var pga hänsyn till sin fru.
Han ville att hans barn i framtiden kanske skulle vilja träffas, han ville inte stänga dörren helt.
När han sa nej till att låta nya mannan adoptera hans son, skulle dom kunna ha dragit det till rätten och ja kanske skulle dom ha fått igenom det men dom ville inte att sonen skulle uppleva det.
Även om nya mannen är som pojkens pappa ville dom inte att han i framtiden kanske ändå skulle tänka igenom allt och då ändå reagera på att biologiska pappan faktiskt sagt nej till adoptera bort honom.
Senare som vuxen kanske pojken ändå ville ta kontakt med biologiska pappan och syskon.
Men visst kan det gå att adoptera bonusbarn men det är mycket att ta hänsyn till innan, ofta säger kanske bio pappan ja men säger nej är de inte säkert att adoptionen går igenom.
Men i vissa fall gör dom det och i ts fall finns stora möjligheter men man kommer ju att höra med biopappan om det det finns möjlighet att nå honom för att höra hans åsikt. Han kanske är ok med adoptionen.