Sambo vill plötsligt adoptera - och snabbt ska det gå

Bakgrund:

Jag hane (35 år) - sambo, hona (39 år).

Vi sågs för ca 2 år sedan och har varit ihop i mer än 1.5 år och bott ihop 1 år.

Vi hade barnsnacket redan innan vi officiellt blev ihop.

Jag sa då att jag aldrig haft en önskan om att skaffa barn, av flera olika skäl. (jag var väldigt tydlig och ärlig med detta).

Hon berättade att hon har svårt att få barn och att hon genomgick IVF med sin förra partner, men att han lämnade henne mitt i allt. Nu är hon osäker i barnfrågan. Så lät det då.

Efter att vi varit ihop i ca 1 år så kommer det fram att hon känner stark ånger över förra förhållandet och att bli lämnad mitt i IVF. Hon har inte kunnat lägga det bakom sig. Hennes barnvilja är mycket starkare än hon tidigare uppgav. Hon vill prova IVF igen men med mig. Min åsikt är densamma och jag säger att jag fortfarande inte vill ha barn.

Vi är ifrån varandra i ca 1 månad efter detta samtal då hon behövde åka till sitt hemland (Kina). Efter att hon kom hem så går det någon vecka och sen säger hon en dag att hon skrivit upp sig på IVF som ensamstående. Detta var för ca ett halvår sedan. Vi har en stor dikussion om barnfrågan igen och jag går med på att göra IVF med henne. 

Jag var inte lika rigid i barnfrågan längre utan jag har blivit mera avslappnad i frågan (typ: Det som sker det sker - jag är okay med båda versionerna utav framtiden). Vi har oskyddat sex jämt och om hon inte hade fertilitetsproblem så hade hon varit gravid ändå tänker jag. Dessutom tycker jag sjukt synd om henne och älskar henne enormt. Det är henne jag vill gifta mig och bli gammal med.

Så vi påbörjade IVF och efter första försöket blev det inget. Vi har nu försök två framför oss. Men nu har hon börjat prata om adoption istället.

Bakomliggande orsak är att hennes mamma (i Kina) hittat ett spädbarn på gatan typ - en liten flicka. Ingen vet vem hon är och myndigheterna hjälper inte till - saker funkar annorlunda där borta och barn som övergivs hamnar på barnhem (orphanages) där de oftast växer upp.

Vi hade en diskussion om barn - igen - för ett par dagar sedan. Hon vill adoptera denna flicka. Hon säger att processen är lång (och dyr) vanligtvis och att detta är ett bra tillfälle. Jag är väldigt emot detta då vi är mitt i IVF-behandlingen - det finns fortfarande chanser. Hon menar på att ev. barn blir missanpassat av att växa upp utan syskon. Och hon säger vidare att hon inte tänker låta någon man stå i vägen för hennes önskan om att skaffa barn.

Jag kan respektera denna vilja men jag ogillar:

Jag kan liksom tänka mig adoption nån gång i framtiden - jag är inte helt emot det. Men nu har vi kommit till en punkt i förhållandet där jag är otroligt tveksam. Jag älskar henne mer än någon annan och jag vill leva med henne, men det som har skett senaste 9 månaderna gör mig osäker.

Åsikter?