Hej,
Jag hoppar gärna in här om jag får. Jag och min sambo bestämde sommaren 2019 att vi skulle börja försöken till att skaffa barn, men i och med att vi hade en USA resa bokad i januari (jäkla röta att vi han åka innan pandemin drog igång) så valde vi att sluta med p-piller i december 2019 (25/12), så snart ett år. Vi försökte första gången aktivt i mars på grund av att januari cykel blev helt tokig efter pillerstoppet och sedan var jag bortrest under min fertila period i februari. Fick ett plus på stickan i början av april. Vi blev jätteglada men samtidigt aktade vi oss för att gå händelserna i förväg. Fick tidigt missfall 1,5 vecka efter plusset. Det kändes inte lika jobbigt som jag trott utöver den fysiska smärtan. Klart vi båda blev ledsna men det var nästan som vi hade räknat med ett missfall första gången, hur konstigt det än låter. Så vi försökte ladda om och körs igen så snart det gick. Blödde ganska länge efter missfallet och hade inte ägglossning månaden efter det (ganska säker på det på grund av nästan obefintlig mens) men i början på juli så kom plusset igen. Hade fått trombyl utskrivet redan då jag har underliggande sjukdomar som kan ställa till det lite så började äta det i v5+0 enligt instruktion. Vi passerade dagen som missfallet startade gången innan och jag gick på tidigt ultraljud redan i v 7. Allt såg fint ut. Gjorde ett till VUL i v 9 (8+6) på grund av att jag hela tiden kände att nått var fel. Hjärtat slog fint då också. När jag sedan skulle på KUB ultraljudet i v 13 så hittade de inga hjärtslag. De trodde att lillen hjärta slutat slå i v 10 (9+6), alltså en vecka efter mitt andra ul. Jag visste någonstans redan innan KUB att det var så det låg till men det blev ändå en chock. Ett missfall till, eller MA som det ju heter. Denna gången bröt vi båda ihop totalt. Det kändes så orättvist. En vecka senare fick vi hjälp med att starta missfallet med cytotec. Blev en hel balett med inläggning för mer cytotec en vecka senare då det fanns rester och jag hade sån smärta utav det. De plockade även ut en stor bit som fastnat i tappen. Efter det fick jag starka smärttabletter och åkte hem, men blev sedan inlagd igen ett par dagar senare för infektion och fortsätt kraftig smärta. Hur som helst så har det tagit en liten stund att komma på rätt köl, detta skedde i september, men nu när vi ska börja med bebisverkstad igen så känner jag mig orolig att något av detta ska hända igen. Fullt normalt antar jag. Samma dag som KUB in var plussade en nära vän till mig och 3 veckor senare plussade min bästa bästa vän. Jag är så glada för deras skull men bryter ihop lite då och då. Hade så gärna gjort denna resa med dem. Nu blev det en jättelång novell insåg jag men det var skönt att skriva av sig lite.
