• Anonym (TS)
    Tue 7 Jul 2020 12:15
    702 visningar
    14 svar
    14
    702

    Jag har Aspergers syndrom, vad tror ni om mig?

    Inspirerad av en annan tråd! 

    1) Hur tror ni jag ser ut?

    2) Vad tror ni om min utbildning?
    3) Vad tror ni om min arbetssituation?
    4) Hur mycket tjänar jag?
    5) Hur tror ni att min familjesituation ser ut? Partner? Barn?
    6) Hur tror ni att jag bor?
    7) Vad tror ni om min klädstil?
    8) Vad tror ni mitt största Aspergers-problem är?

  • Svar på tråden Jag har Aspergers syndrom, vad tror ni om mig?
  • Anonym (föräl­der)
    Tue 7 Jul 2020 12:17
    #1

    Tror och tror. Jag har två barn med diagnosen och de är väldigt olika så det jag vet är att man "är" inte sin diagnos. Man har en personlighet och den skulle man haft även utan diagnos. Sedan tittar olika drag fram emellanåt. 

  • Anonym (Ronny Ronnys­son)
    Tue 7 Jul 2020 12:25
    #2

    Du ser ut som en alien fast snögg

    Du är smart som Rainman och gått fin skola

    Du jobbar på Nasa

    Du tjänar inga pengar bara jobbar gratis

    Du har hundratals barn med din tjej o ni hare bra

    Bor i ett Drakulaslott i Transsibirien

    Kläderna är som fotomodell

    Största problemet är att du talar med hästar

  • Anonym (Emma)
    Tue 7 Jul 2020 12:36
    #3
    Anonym (TS) skrev 2020-07-07 12:15:10 följande:

    Inspirerad av en annan tråd! 

    1) Hur tror ni jag ser ut?

    Glasögon blond halvlångt hår. Normal kroppsbyggnad.

    2) Vad tror ni om min utbildning?

    Klar med grundskola och antagligen gymnasiet men inte mer än så.

    3) Vad tror ni om min arbetssituation?

    Har ett arbetsanpassat arbete som är anpassat efter dina intressen. Gillar du hundar så jobbar du med det på nåt sätt. Lönebidrag eller aktivitetsersättning. Tror att du har praktik. Inte fast jobb.

    4) Hur mycket tjänar jag?

    6-10 000kr kanske

    5) Hur tror ni att min familjesituation ser ut? Partner? Barn?

    Bor ensam i en etta

    Kanske pojkvän.

    6) Hur tror ni att jag bor?

    I lgh.

    7) Vad tror ni om min klädstil?

    Slappo ledig. Det ska vara bekvämt.

    8) Vad tror ni mitt största Aspergers-problem är?


    Social kontakt
  • Anonym (Emma)
    Tue 7 Jul 2020 12:37
    #4
    Anonym (Emma) skrev 2020-07-07 12:36:40 följande:

    Social kontakt


    Vad konstigt det blev. Men mina svar kom med i citatet.....
  • Anonym (E)
    Tue 7 Jul 2020 13:17
    #5

    Jag har inte en massa fördomar kopplat till dessa frågeställningar på individnivå.

    Nu har jag själv ett barn med aspergers vilket kanske kan göra att jag har mindre fördomar en en del andra.

    Om du är tjej tror jag att din största svårighet är att du blir trött av intryck och därmed har svårt med orken. Men det är ju bara en gissning.

  • Anonym (gissa­r föreom­sfullt­)
    Tue 7 Jul 2020 13:34
    #6

    1) Lång och tanig. Du ger ett lite "bördigt" intryck.

    2) Tror du pluggat datavetenskap på Mälardalens högskola.

    3) Innan dina högskolestudier jobbade du på ICA vilket inte alls passade dig. Du var trött och utmattad och passade inte in. Nu jobbar du med IT. Passar dig bra att sitta avskärmad från andra och fokusera på datorer.

    4) 40 tusen brutto.

    5) Efter många om och men hittade du en karl. Han är också nördig som du men har ingen diagnos. Han kompenserar i familjelivet. Ni har ett barn.

    6) I ett radhus.

    7) Tror som sagt på "bördig". Inga trendiga kläder utan funktionella. De ska inte skava.

    8) Att du blir trött av intryck och "awkward" i stora sociala sammanhang.

  • Anonym (som jag)
    Tue 7 Jul 2020 13:55
    #7

    Jag tänker inget särskilt utöver att jag funderar över om diagnosen är rätt eller fel, det är så många som blir feldignostiserade inom npf. Ca 25% sade en forskare till mig en gång. 

    Har själv massor av drag och svårigheter inom autismspektrat om jag läser på nätet, men ingen psykolog har någonsin misstänkt diagnos för min del. Sen kan man läsa om andra som har diagnos men betydligt färre drag och svårigheter än jag har. Jag har själv aldrig känt någon lust att bli utredd.

    Så jag funderar på vad som gör att vissa får genomgå utredning och får diagnos och andra inte; beror det på vem som hanterar ens ärende, vad man själv vill, kötider, regionens resurser eller annat???

  • Anonym (E)
    Tue 7 Jul 2020 14:07
    #8
    Anonym (som jag) skrev 2020-07-07 13:55:29 följande:

    Jag tänker inget särskilt utöver att jag funderar över om diagnosen är rätt eller fel, det är så många som blir feldignostiserade inom npf. Ca 25% sade en forskare till mig en gång. 

    Har själv massor av drag och svårigheter inom autismspektrat om jag läser på nätet, men ingen psykolog har någonsin misstänkt diagnos för min del. Sen kan man läsa om andra som har diagnos men betydligt färre drag och svårigheter än jag har. Jag har själv aldrig känt någon lust att bli utredd.

    Så jag funderar på vad som gör att vissa får genomgå utredning och får diagnos och andra inte; beror det på vem som hanterar ens ärende, vad man själv vill, kötider, regionens resurser eller annat???


    Självklart spelar vad man själv vill roll. Man utreds ju normalt sett inte mot sin vilja och när det gäller barn inte mot föräldrarnas vilja.

    Sen kan det givetvis handla om kunskap också. Lyssnade på en föreläsning om en kvinna som blivit utredd först som vuxen efter många års kontakt med psykvård bland annat som inlagd. Tyvärr har det väl varit en del flickor som missats och därför inte fått rätt hjälp.
  • Anonym (kp)
    Tue 7 Jul 2020 16:00
    #9
    Anonym (som jag) skrev 2020-07-07 13:55:29 följande:

    Jag tänker inget särskilt utöver att jag funderar över om diagnosen är rätt eller fel, det är så många som blir feldignostiserade inom npf. Ca 25% sade en forskare till mig en gång. 

    Har själv massor av drag och svårigheter inom autismspektrat om jag läser på nätet, men ingen psykolog har någonsin misstänkt diagnos för min del. Sen kan man läsa om andra som har diagnos men betydligt färre drag och svårigheter än jag har. Jag har själv aldrig känt någon lust att bli utredd.

    Så jag funderar på vad som gör att vissa får genomgå utredning och får diagnos och andra inte; beror det på vem som hanterar ens ärende, vad man själv vill, kötider, regionens resurser eller annat???


    Skulle tro ADHD är lättare att sätta fel i ung ålder, som vuxen/tonåring tror jag inte att det blir så mycket fel i diagnostiseringen. De flesta blir utredda för att livet inget fungerar och misstankar finns helt enkelt. Är personen över tonåren&autist så har den ofta skapat strategier och "maskar" för att verka som alla andra vilket gör att det kan vara svårt att bedöma om man inte utreder helt. Jag trodde bara att jag var helt fel för världen. Inte att jag var autistisk tills jag läste på strax innan utredning och insåg att jo, det var jag. Förklarar så otroligt mycket. För mig var det tvunget pga krav från AMS/liknande men väntetiden var flera år. Helt klart så borde någon fångat upp mig som yngre men det fanns inte den kunskapen då. Är man så pass fungerande att man inte behöver insatser utan har lyckats anpassa sig själv till ett liv där man inte bränner ut sig är det toppen och då behöver man inte diagnosen på papper :)
  • Anonym (JD)
    Tue 7 Jul 2020 16:54
    #10

    Jag skulle tro att det är stor chans att du nästan bara umgås med personer som har samma åsikter. Tänker väldigt svart och vitt när det kommer till politik och har svårt att förstå andras politiska övertygelser som skiljer sig från dina.

  • Anonym (Snäll­)
    Tue 7 Jul 2020 16:59
    #11

    Smal ( eftersom asbergare är petiga med mat och konsistens)

    Smart och specialiserad inom ditt specialintresse.

    Största problem tror jag är omställning till nya saker.

  • Anonym (weird­o)
    Tue 7 Jul 2020 17:15
    #12
    Anonym (som jag) skrev 2020-07-07 13:55:29 följande:

    Jag tänker inget särskilt utöver att jag funderar över om diagnosen är rätt eller fel, det är så många som blir feldignostiserade inom npf. Ca 25% sade en forskare till mig en gång. 

    Har själv massor av drag och svårigheter inom autismspektrat om jag läser på nätet, men ingen psykolog har någonsin misstänkt diagnos för min del. Sen kan man läsa om andra som har diagnos men betydligt färre drag och svårigheter än jag har. Jag har själv aldrig känt någon lust att bli utredd.

    Så jag funderar på vad som gör att vissa får genomgå utredning och får diagnos och andra inte; beror det på vem som hanterar ens ärende, vad man själv vill, kötider, regionens resurser eller annat???


    Om du inte stökar mycket i skolan och föräldrarna låter någon utreda så blir du inte utredd.

    Flickor har lite andra tecken än pojkar och förblir oftare outredda.

    För egen del kan jag få ihop följande:

    Petig med mat sedan barndomen, svälter hellre än äter saker jag inte tycker om.
    Ljudkänslig, kan få huvudvärk på tio minuter av musik jag inte gillar
    Svår misofoni, blir mordisk om jag hör någon tugga i ett tyst rum.
    Svårt att känna igen ansikten, händer att jag inte känner igen folk som jag jobbat med i flera år, på stan.
    Vaknar exakt kl 06.38 varje dag. För det känns som en bra tid.
    För direkt i min kommunikation, klarar mig bättre bland män än kvinnor
    Mina tankar går i baklås ibland, kan gå ner mig i vissa känslor eller tankar och de blir "sanna" då så jag kan inte riktigt ta in hur andra upplevt situationen.
    Rätt svartvit och dömande som person
    Onormalt fokus, blir helt absorberad av ett intresse eller bara en grej på nätet, varken hör eller ser annat omkring mig.
    Fotografiskt minne för stavningar på alla språk som använder vårt alfabet. 
    Har ett intresse som ingen jag någonsin känt har.
    Min hjärna mår bra av enkla sorterande aktiviteter som stora pussel eller sudoku.
    Har ingen direkt empati med djur. Vill inte ha djur för jag tror inte jag hade haft tålamod med dem.
    Har svårt att relatera till människor som jag anser dumma och tafatta i livet. Orkar inte med dem. 

    Men då jag aldrig har bråkat och alltid haft höga betyg och överpresterat på jobbet är det givetvis ingen som har föreslagit att jag ska utredas.

    Jag bara känner mig så annorlunda och ensam ibland.
  • Litenm­enhård
    Tue 7 Jul 2020 18:24
    #13

    Som Aspergare har du ett specialintresse. Något du är extra bra på och som du tycker om väldigt mycket. Å andra sidan har du inte några sociala skills och kan inte läsa av signaler. Du bör vara ganska introvert( det kan skilja sig lite från fall till fall). Du har en tendens till att bli uttråkad om det inte handlar om ditt specialintresse. Du har antagligen inte så många kompisar då du finner socialkontakt jobbig. Du har också svårt vid att någon(speciellt främmande människor rör vid dig.)

    Hur många rätt hade jag?


    Kärlek är inget man kräver. Det är något man förtjänar.
  • Litenm­enhård
    Tue 7 Jul 2020 18:30
    #14

    Har mer på lager, men nöjer mig så tills vidare.


    Kärlek är inget man kräver. Det är något man förtjänar.
Svar på tråden Jag har Aspergers syndrom, vad tror ni om mig?