Stort och dyrt eller mindre och billigt?

Måste jag välja mellan dem, och kunde sätta upp en vägg mellan köket och vardagsrummet, så hade jag valt det senare. "Stort och luftigt" är inte riktigt min grej. Mina föräldrar bor så, och det känns så kalt. Det är som att det ekar i hela huset och det är på något sätt kallt. Mycket tomma ytor. Hela min första lägenhet får plats i deras vardagsrum nästan.

Vi bor så vi har många små rum. Själva huset är inte så jättestort heller men ack så väl utnyttjat. 

Sedan så skulle jag värdera tiden med barnen högre än massa plats jag inte vet vad jag skulle ha den till.

Jag skulle nog välja det mindre. Jag är i och för sig inte så mycket för semesterresor, men vill lägga undan en slant till barnen varje månad. Jag har som mål att ha sparat en miljon var till barnen när de fyller 20 eftersom bostadssituationen i Stockholm inte lär bli bättre och jag inte vill att de ska bo på gatan.

Det går inte att dela av alls, då får inte matbord plats. Eller så får köksön (liten)  offras med följden att det finns för lite förvaringsutrymme i köket så det blir svårt att få plats med porslin etc.

Jag tror inte det stora huset skulle bli tomt, vi har för mycket saker för det. ???? Men jag är nog lagd åt att hålla med dig. Tänker att det vore skönt att kunna gå ner i tid och inte tänka på ekonomin.

Kvalitéstid med familjen hade jag valt alla dagar i veckan och väljer att bo mindre.

Jag har skilt mig och flyttade medvetet till en mindre bostad för att få bättre möjligheter till att verkligen kunna vara en bra mamma till min son genom att ha tiden till att vara närvarande hemma och ekonomi nog att kunna göra lite lagom lyxiga utflyktsmål.

För min del hade även andra saker varit viktiga, som tex läge och hur det ser ut i omgivningen. Men hade båda haft likartat "övrigt" så hade jag nog valt det mindre och billigare. Så länge alla kan få egna rum så hade övrig yta inte spelat så stor roll för mig hur det ser ut.

Smart. Men för hur många barn gör du det? Känns ju inte som många kan göra så...

Vi har tänkt istället kunna ge barnen boende tills de pluggat klart och efter det får de klara sig själva. 

Hade nog vallt det stora huset. Skönt med plats!

Vi bor ungefär som den bostaden du beskriver som luftig och med öppen planlösning. Men vi flyttar snart till mindre och får äntligen ordentliga rum som vi kan stänga och äntligen få vettig förvaring.

Jag håller på att bli skogstokig på alla prylar som inte får plats. En öppen planlösning har ju nackdelen att det finns noll väggar och noll utrymme för garderober och förvaring. Det är grejor tamigfan överallt i varenda vrå och jag kräks på att alltid behöva städa, städa, plocka upp, plocka bort och röja då det inte går att bara lägga in i en skrubb och stänga dörren. Det finns liksom inga såna.. (och nej vi har inte ostädat men tre barn med aktiviteter och ingenstans att lägga sakerna blir såhär)

Litet och billigt. Varenda gång. Tycker små hus är mysigare, man kommer närmare varandra. Och pengarna man sparar på att bo billigare kan man använda till roliga saker tillsammans, utanför huset :) Sen så sover jag bättre om natten om de fasta utgifterna hålls så låga som möjligt. Hade jag bott i ett vräkigt, dyrt hus så hade jag haft en liiiiten liten gnagande oro i bröstet "vad händer om jag blir sjukskriven, vad händer om min sambo blir av med jobbet" osv. Sen hade det känts skönt att veta att vi hade haft det ekonomiska spelrummet att kanske kunna gå ner lite i arbetstid. 

Ju större ytor man har desto mer prylar fyller man ytorna med. Större ytor, mer att städa. Mer att värma upp. Sånt hamnar också på min minuslista. 

Jag önskar större hus men fördelarna vi har överväger.
Hur är det med läget på huset, närhet till, skola, jobb, natur, släkt, kompisar, buss mm
Kommande renoveringar?

Ingen av de låter optimalt. Om jag var tvungen att flytta så hade jag tagit det billigare och letat vidare samtidigt som jag sparade pengar.