• Anonym (TS)
    Sun 2 Aug 2020 12:32
    1008 visningar
    11 svar
    11
    1008

    Vuxna mellanbarn- känner ni er utanför och/eller diskriminerade av föräldrarna på något sätt?

    Jag startar ju såklart tråden för att jag känner mig behandlad annorlunda. Äldre syskonet har rätt i allt tydligen, särskilt enligt pappa. Yngre syskonet är det synd om, föräldrarna erbjuder att betala saker för att hen prioriterat bort det av ekonomiska skäl. Även äldre syskonet daltar med det yngre.

    Jag däremot är det aldrig någon som frågat om jag behöver ekonomisk hjälp, hur jag mådde när det var kris i livet, jag blir ofta avbruten mitt i meningar för att något annat är intressantare, inte ens en inflyttningspresent fick jag när jag köpte min första bostad. Släkten frågar mer sällan om mitt liv än syskonens.

    Känner mig väl inte oälskad, men till skillnad från syskonen är jag inte speciell på något sätt. Att jag har enormt mycket ansvar på mitt jobb (som dessutom är säkerhetsklassat) och superfina referenser och kan välja och vraka arbetsgivare, det är inget som nånsin har uppmärksammats. När mina partners varit kassa är det tydligen jag som är svår att leva med, men syskonens partners är dumma om det är en konflikt mellan de paren.

    Någon som känner igen sig? Jag har läst om detta fenomen så jag anar att det inte bara är inbillning.

  • Svar på tråden Vuxna mellanbarn- känner ni er utanför och/eller diskriminerade av föräldrarna på något sätt?
  • Sun 2 Aug 2020 13:13
    #1

    Nej, det har jag aldrig gjort. Självklart behandlas vi inte exakt lika, men "åt var och en efter behov". Jag tror mina föräldrar sett något speciellt i var och en av oss. Ja, jag är ett mellanbarn, men jag har inte varit osynlig för det.

  • Anonym (Fyra av fem)
    Sun 2 Aug 2020 13:40
    #2

    Jag känner definitivt igen mig. Mina två äldsta syskon ät de som mina föräldrar pratar om när det gäller barndomsminnen, tror inte ens de kommer ihåg hur jag och nr tre var som små.

    Min lillasyster är för alltid den som behöver hjälp och omsorg men det har jag iofs inga problem med för jag vill också ta hand om henne. Hon är en sladdis och var även min ögonsten som liten.

    Det som känns värre är att det bara är mina två äldstas syskon som verkar vara värda att lyssna på och ha viktiga åsikter. Vi är alla över trettio så vi andra är inga barnrumpor direkt.

  • Anonym (F)
    Sun 2 Aug 2020 13:43
    #3

    Nej, känner inte igen mig överhuvudtaget.

  • Anonym (jen)
    Sun 2 Aug 2020 13:58
    #4

    Nej. Varken nu som vuxen eller när vi var barn. Våra roller i familjen har alltid varierat beroende på hur våra personligheter utvecklats. Nu som vuxen är jag den typiska storasystern som är ordentlig, ansvarstagande, framåt osv. Min storasyster är en typisk lillasyster som är lite slarvig, spontan osv. Lillasyster är väl någon blandning. Vi har alltid fått lika mycket uppmärksamhet och våra föräldrar har alltid sett oss som individer.

  • Anonym (...)
    Sun 2 Aug 2020 14:32
    #5

    Du skriver att du lyckats väldigt bra på jobbet, kanske de känner att de inte behöver oroa sig över dig då, ang. det iaf? Energin läggs på problemen, istället?

  • Anonym (TS) Trådstartaren
    Sun 2 Aug 2020 15:56
    #6
    Anonym (...) skrev 2020-08-02 14:32:42 följande:

    Du skriver att du lyckats väldigt bra på jobbet, kanske de känner att de inte behöver oroa sig över dig då, ang. det iaf? Energin läggs på problemen, istället?


    Det finns definitivt saker att oroa sig för i mitt liv.
  • Anonym (Klari­ce)
    Sun 2 Aug 2020 16:04
    #7

    Jag är äldst men känner mig bortprioriterad. Mina yngre syskon får hjälp med allt medan jag viftas bort för "du klarar dig". När jag gör fel är det katastrof, när mina syskon gör samma fel förklaras det bort. Jag bör ta hänsyn till dem när de mår dåligt, när de mår dåligt sjåpar jag mig.

    Så jag tror egentligen inte det har med plats i syskonskaran, utan vem som är favorit.

    Jag mådde dåligt över det som ung, men rycker nu på axlarna. Det är bara när vi, som nu i sommar, umgås och bor tillsammans längre tider som det blir så tydligt. Jag undviker därför längre vistelser (alltså tex bo i sommarstugan alla tillsammans i mer än en vecka).

  • Anonym (Klari­ce)
    Sun 2 Aug 2020 16:14
    #8
    Anonym (Klarice) skrev 2020-08-02 16:04:57 följande:

    Jag är äldst men känner mig bortprioriterad. Mina yngre syskon får hjälp med allt medan jag viftas bort för "du klarar dig". När jag gör fel är det katastrof, när mina syskon gör samma fel förklaras det bort. Jag bör ta hänsyn till dem när de mår dåligt, när de mår dåligt sjåpar jag mig.

    Så jag tror egentligen inte det har med plats i syskonskaran, utan vem som är favorit.

    Jag mådde dåligt över det som ung, men rycker nu på axlarna. Det är bara när vi, som nu i sommar, umgås och bor tillsammans längre tider som det blir så tydligt. Jag undviker därför längre vistelser (alltså tex bo i sommarstugan alla tillsammans i mer än en vecka).


    Jag tror många föräldrar inte själva bill/kan se att de särbehandlar barn. Frågar du mina föräldrar så hjälper de inte mig för att (infoga valfri bortförklaring), och jag gjorde fel val trots att jag borde veta bättre för att jag är envis och obetänksam, medan mina syskon blev oskyldigt lurade till att göra samma felval.

    De menar alltså att jag själv "förtjänat" att få mindre hjälp. De skulle aldrig se det som att de kanske är orättvisa.
  • Anonym (Mella­nbarn)
    Sat 30 Apr 2022 20:40
    #9

    Det är inget nytt att mellanbarnet blir lätt bortglömd .Det märker man tex.här i forumet hur det alltid är svårast med mellanbarnet .P.S jag är inte förvånad .

  • Anonym (kunde varit jag)
    Sat 30 Apr 2022 20:55
    #10

    det du beskriver skulle kunnat vara jag. Jag är mellanbarnet som dig tror jag. Jag har alltid fått kämpa i mitt liv medan mina syskon gjort "så som man ska i livet". Min mamma led av psykisk ohälsa och min pappa gjorde sitt bästa. Jag fick barn som 18åring och sedan ett till vid 25 med samma man. Inget av mina syskon har barn och de har normala jobb, inget särskilt. Jag har som du beskriver, riktigt bra jobb som ser väldigt fint ut på papper uitfrån att jag är den enda med en högskoleutbildning. Idag bor jag bra och jag är den första som köpt bostad större än en 2rok, jag har köpt ett hus. Då jag alltid fått klara mig själv då min mamma använde mig som hackkyckling så har mina föräldrar hjälpt mig med en del av handpenningen till min första bostad. Min pappa la sig som borgenär till ett av mina syskon efter att han låtit de syskonet bo hemma gratis under ett års tid så de syskonet kunde spara hela sin heltidslön för kontantinsats. Jag flyttade hemifrån som 16åring. 
    Visst, jag kanske inte har gjort allt by the book men jag har det riktigt bra idag. ÄNDÅ blir jag ÄN IDAG klassad som "problembarnet" och jag upplever att inget jag gör är "wow" eller "bra jobbat". Men skulle mina syskon göra något liknande, då kan det bli mycket engagemang. Köper jag en bil är det bara grattis och är du säker på att du har råd. köper något av mina syskon bil är det ett wow, va kul osv..  Upplever även att denna särbehandling även genomförs av mitt yngre syskon, att den jämför mellan mig och det andra syskonet och att jag då är problemet han den andre gör allt rätt.

  • Sat 30 Apr 2022 20:56
    #11

    Själv är jag nr två i en syskonskara på fyra och jag tänker att INGEN av oss var varken prioriterad eller bortglömd. Vi höll inte på med sådant på 50-60-talet. Man fostrade sig själv ofta! Föräldrarna hade väl nog med sitt.

Svar på tråden Vuxna mellanbarn- känner ni er utanför och/eller diskriminerade av föräldrarna på något sätt?