Ändra sitt liv genom mindset. Varför gör inte alla det?

Utifrån mig själv? Jag läser mycket böcker framförallt och lyssnar mycket poddar. Sen har jag en man som också har samma tänk som jag. Så vi har ofta djupa diskussioner om detta. Eftersom jag kommit rätt långt i mitt tänk så kommer det mer naturligt nu än förr. Men mindfulness är bra och meditera. Sen medvetenhet kring sina egna tankar. När man känner de negativa tankarna komma så brukar jag börja tänka på det jag är tacksam för. Jag har en sten i fickan som påminner mig om att vara tacksam.

Men det är väl mer för att komma fram till "rätt" mindset? Böcker och så?

Jag tänkte mer konkret hur du jobbar med livsupplägget i din vardag.

Har du nåt system för att göra "bra" val?

Har du något upplägg för att reflektera över de val du gjort hittills och vad de lett till?

Vilket ansvar du tagt och när du brustit i ditt ansvar?

Har du något konkret upplägg för att ta tag i saker och göra prioriteringar?

Tex att du har schemalagt en dag i veckan när du jobbar med detta?

Eller jag kanske missförstod ts. Jag tolkade som att det handlade om att göra aktiva val, ta ansvar försitt liv och konkret ta tag i jobbiga saker och förändra dem.

Ja alltså böcker gör att jag automatiskt blir mer medveten om mina tankar så det bör inte uteslutas. Men vad det gäller mina val i livet så har jag alltid gjort upp mål. Dom har vart viktiga att sträva efter för min del.

Det har gett mig motivation framåt. Men som sagt att i vardagen tänka på dina mål och vad du vill åstadkomma med ditt liv.

Annars är det svårt att direkt pinpointa exakt alla småsaker man gör för med tiden när man lär sig mer om det så kommer det mer och mer naturligt.

Självklart inte. Det har jag aldrig sagt. Men hur dom väljer att agera där efter ligger hos dom.

Jag förstår inte varför så många verkar ta illa upp. Jag håller helt med TS.

Jag hade grova ätstörningar sedan tidig ålder, traumatisk barndom, mobbning och hade jag varit född sådär 10 -20 år senare hade jag garanterat haft en npf diagnos. När de skulle tvångsvårda mig för mina ätstörningar så gjorde jag mitt första och bästa val, jag stack, ja jag stack ifrån Sverige. Ifrån allt negativt och började om på nytt. I Sverige var jag alltid mina ätstörningar men jag tänkte inte definieras av dem och min historia i det nya landet. Bröt kontakten med släkt och vänner. Hade inga pengar först men slet och jobbade ihop en större summa pengar på några år. Levde snålt som fan. Utbildade mig. Idag plågas jag fortfarande av negativa automatiska tankar men går hos psykolog som hjälper mig.

Jag tror också alltid att man har val.

Ok, så du kan inte förklara vad "det" är? (Det som kommer naturligt).

När du har tagit fram dina mål, har du dåjobbat med livskompass eller liknande modell och tagit fram mål inom olika områden?

Hurföljer du upp målen - tex om du har som mål att bli en mer inlyssnanade förälder (som exempel bara), hur följer du upp och utvärderar målet? Har du bara övergripande mål eller också många tidssatta delmål?

Jag förstår inte varför så många verkar ta illa upp. Jag håller helt med TS.

Jag hade grova ätstörningar sedan tidig ålder, traumatisk barndom, mobbning och hade jag varit född sådär 10 -20 år senare hade jag garanterat haft en npf diagnos. När de skulle tvångsvårda mig för mina ätstörningar så gjorde jag mitt första och bästa val, jag stack, ja jag stack ifrån Sverige. Ifrån allt negativt och började om på nytt. I Sverige var jag alltid mina ätstörningar men jag tänkte inte definieras av dem och min historia i det nya landet. Bröt kontakten med släkt och vänner. Hade inga pengar först men slet och jobbade ihop en större summa pengar på några år. Levde snålt som fan. Utbildade mig. Idag plågas jag fortfarande av negativa automatiska tankar men går hos psykolog som hjälper mig.

Jag tror också alltid att man har val.

Ja det är sant. Men vissa har bättre förutsättningar för ett positivt tänkande än andra.