Ändra sitt liv genom mindset. Varför gör inte alla det?

Nämner hon VARFÖR vissa klarar att göra det och andra inte?

Det finns gott om sådan forskning. Sök på Google scholar. Anledningen tros bero på delvis det sambandet du tar upp. Det beror till stor del på att barn med npf får väldigt olika svårigheter beroende på hur dom växer upp. I en trygg och välutbildad kärnfamilj med få syskon så är det mer sällsynt att få diagnosen npf då familjen möter barnet på ett sådant sätt att npfbenägenheten inte blir ett större problem och barnet inte behöver utredas. I en rörig, stor, lågutbildad eller otrygg familj så får barnet inte det stödet. Då blir barnets npf benägenhet svårare och barnet måste utredas.

Föräldrarna ansvarar för att ge sina barn de bästa förutsättningarna. Som vuxen tar man över det ansvaret själv och har då eget ansvar över sitt liv.

Nu skulle jag vilja bidra till tråden med nobelpristagaren Elizabeth Blackburns forskning om telomerer. Telomerer är dom byggstenar i kroppen som visar på vårt åldrande och vår hälsa. Ju längre telomerer man har i kroppen ju friskare är man och ju längre lever man. Men vad påverkar telomerernas längd? Enligt forskningen detta (ej i någon rankningsordning): 1. Vilka föräldrar man har. Dvs föräldrarnas genetiska förutsättningar samt föräldrarnas utbildningsnivå, socioekonomiska bakgrund och levnadsstandard. 2. Om ens mamma gick igenom något traumatiskt under graviditeten (stor sorg, svält, våld, flykt). Detta påverkar mer än vad man har trott tidigare! 3. Var man föds och var man växer upp, om man tex föds i ett tryggt välfärdsland och i ett tryggt bostadsområde. Att växa upp i ett otryggt bostadsområde med mycket våld påverkar negativt, mer än vad man tidigare trott. 4. Anknytningen till sina föräldrar och hur många traumatiska upplevelser man har som barn. Om ett barn upplever flera traumatiska saker i barndomen (dit räknas alkoholiserade föräldrar, våld i hemmet, övergrepp, psykisk ohälsa hos föräldrar, sorg, trauma, krig) så förkortas barnets telomerer för livet. Om ett barn upplever enbart en-två traumatiska saker i sin barndom så är barnet dock BÄTTRE rustad som vuxen än ett barn som upplevt noll traumatisk saker i sin barndom. Intressant va? 5. Livsstil. Dvs hur man väljer att forma sitt liv som vuxen med kostvanor, stresshantering, motion, sömn, socialt sammanhang, utbildningsnivå, vilket bostadsområde man väljer, vilken partner man väljer, familjebildning. Och här tenderar människor att välja om sina egna föräldrars val. 6. Viktigast av allt: MINDSET. Hur personen väljer att se på sitt liv, sina erfarenheter, sina förmågor. Detta var en jättegrej att upptäcka i Elizabeth Blackburns forskning. Hon kunde se att människor som hade en positiv grundinställning till livet TROTS enorma svårigheter och motgångar, hade en helt annan stressrespons än andra människor. Och de hade lika långa eller till och med längre telomerer än andra människor! Trots sina svårigheter i livet! Och de hade ofta jobbat medvetet med sin inställning i många år. De kände sig ofta lyckliga och tillfreds med livet, trots alla problem. Är det inte fantastiskt så säg? Om man vill fördjupa sig i detta heter boken Telomer-effekten.

En annan grej som framkommer är att om du har goda förutsättningar i livet (föds på rätt plats med rätt föräldrar och går igenom en-två traumatiska saker i barndomen, inte mer) så är du bättre rustad för att bygga en positiv grundinställning till livet och göra medvetna val. Enligt boken har folk alltså helt olika förutsättningar (mycket orättvist). Det är dock intressant att folk som gör igenom noll traumatiska saker i barndomen blir sämre rustade för livet!

Fast då är frågan om det inte är så att det är till viss del genetiskt att HA en sådan grundinställning till livet. Mycket tyder på det. Även telomerers längd är från början genetisk, även om den kan påverkas av andra faktorer, så rent krasst kan du ha genetiskt kortare telomerer, och sedan utsättas för trauma så de blir ännu kortare. Eller tvärtom.

Men då är du ju tillbaka i det där att anklaga i efterhand, att man får skylla aig själv för att man gjort fel val. Om tanken är att man inte ska klandras utan lyftas upp som du skrev ovan måsteväl syftet vara att fokusera på vad man kan göra framåt, inte vilka val man "borde" ha gjort tidigare?

Jag trodde att du höll med om att livet inte är så svartvitt och att det inte alltid går att välja "rätt" eller "fel" i förväg (man får inget facit) och att man många gånger i livet kommer möta motgångar oavsett vilka val man gjort och att det är det man behöver hitta sått att hantera.

Det "alla kan" skriver om handlar ju inte om att hantera motgångar utan om att man kan undvika motgångar genom att göra rätt val och att de som har det jobbigt av olika skäl har det för att de gjort fel val. Har svårt att se det upplyftande i det synsättet. Annat än för de som tycker att deras liv är perfekt och kan anvönda synsättet för att se ned på andra och tänka att "de får skylla sig själva". Om man nu blir upplyft av sånt.

Tycker mig se en tendens i detta med att göra rätt val (grovt förenklat). Folk som kommer från stabila familjer och omständigheter väljer en mer stabil partner, en bättre utbildning osv. Helt enkelt kanske för att det är vad de känner igen och förväntas göra. Likadant med folk som haft det lite tuffare, de kanske oftare gör val som påminner om vad de är vana vid. Förmodligen omedvetet.

Alltså att somliga har bättre förutsättningar för att göra bra val. Sen kan man självklart bli medveten med tiden och lära sig att bryta destruktiva mönster. Ingen vill göra dåliga val egentligen, men man kanske saknar insikt vid den tidpunkt då valen görs.

Nu skulle jag vilja bidra till tråden med nobelpristagaren Elizabeth Blackburns forskning om telomerer. Telomerer är dom byggstenar i kroppen som visar på vårt åldrande och vår hälsa. Ju längre telomerer man har i kroppen ju friskare är man och ju längre lever man. Men vad påverkar telomerernas längd? Enligt forskningen detta (ej i någon rankningsordning): 1. Vilka föräldrar man har. Dvs föräldrarnas genetiska förutsättningar samt föräldrarnas utbildningsnivå, socioekonomiska bakgrund och levnadsstandard. 2. Om ens mamma gick igenom något traumatiskt under graviditeten (stor sorg, svält, våld, flykt). Detta påverkar mer än vad man har trott tidigare! 3. Var man föds och var man växer upp, om man tex föds i ett tryggt välfärdsland och i ett tryggt bostadsområde. Att växa upp i ett otryggt bostadsområde med mycket våld påverkar negativt, mer än vad man tidigare trott. 4. Anknytningen till sina föräldrar och hur många traumatiska upplevelser man har som barn. Om ett barn upplever flera traumatiska saker i barndomen (dit räknas alkoholiserade föräldrar, våld i hemmet, övergrepp, psykisk ohälsa hos föräldrar, sorg, trauma, krig) så förkortas barnets telomerer för livet. Om ett barn upplever enbart en-två traumatiska saker i sin barndom så är barnet dock BÄTTRE rustad som vuxen än ett barn som upplevt noll traumatisk saker i sin barndom. Intressant va? 5. Livsstil. Dvs hur man väljer att forma sitt liv som vuxen med kostvanor, stresshantering, motion, sömn, socialt sammanhang, utbildningsnivå, vilket bostadsområde man väljer, vilken partner man väljer, familjebildning. Och här tenderar människor att välja om sina egna föräldrars val. 6. Viktigast av allt: MINDSET. Hur personen väljer att se på sitt liv, sina erfarenheter, sina förmågor. Detta var en jättegrej att upptäcka i Elizabeth Blackburns forskning. Hon kunde se att människor som hade en positiv grundinställning till livet TROTS enorma svårigheter och motgångar, hade en helt annan stressrespons än andra människor. Och de hade lika långa eller till och med längre telomerer än andra människor! Trots sina svårigheter i livet! Och de hade ofta jobbat medvetet med sin inställning i många år. De kände sig ofta lyckliga och tillfreds med livet, trots alla problem. Är det inte fantastiskt så säg? Om man vill fördjupa sig i detta heter boken Telomer-effekten.

Och så ännu en berättelse från livet!

Känner en kvinna som alltid talat nedsättande om personer som gräver ner sig. Precis som många här i tråden. Det gjorde hon enda tills ena (nu vuxna) barnet gick in i väggen. Då trillade poletten ner. I alla fall nästan. Vad hon förmodligen aldrig kommer att inse är att hennes aversion mot svaghet sannolikt är en del av barnets sjukdomsbild. Hen har ju vuxit upp med normen att man ska ta sig i kragen - välja att må bra. Klarar man inte det så är man misslyckad och dålig.

Vad gör den inställningen med en i grunden lite skör människa? Hittills två års sjukskrivning.

Ja. Jag skrev ju inte vilka val man gjort utan vilka val man gör. Alltså vad man väljer att göra framåt

Jag förstår vad du menar. Men jag har själv haft både hjärtinfarkt och nu cancer och jag känner att det är betydligt viktigare att vi verkligen ser våra medmänniskor än att vi fokuserar på att lyfta oss själva. Det kanske till och med är så att genom att hjälpa andra kan vi lyfta oss själva ännu lättare. Det handlar inte bara om mig och vad jag vill och kan. Det handlar också om människor runt omkring oss. Mitt starkaste minne från mina sjukhusvistelser är mötet med andra patienter som jag annars aldrig skulle ha träffat, att få ta del av deras historier och livssituation. Så intressant och berikande! Att ändra mitt liv genom "mindset" känns ointressant och dessutom omöjligt. Mina sjukdomar går inte bort genom att jag ändrar inställning eller väljer andra vägar. Jag är fortfarande jag. Det finns något positivt i acceptans också. 

Positivt tänkande blir lätt lite ytligt och hurtigt. Det funkar säkert om man inte har några större problem i livet. Har vänner med ett cancersjukt barn. Det är liksom grader av ångest som knappast går att lyfta med mindset. När det handlar om liv och död och våra barn till exempel, handlar det om primala krafter, instinkter som går betydligt djupare än vi kan nå genom aktivt tänkande. Vi utvecklas som människor om vi vågar möta de känslorna och låter dem finnas med i vår vardag. Det finns mörka sidor av livet, men de sidorna är en del av att leva. Faktum är att de ljusa sidorna blir så mycket mer bländande om man har det mörka med sig. 

Min upplevelse av möten med andra patienter nu när jag har cancer är att alla vill dra ner mig också till att må lika dåligt som dom, det ältas biverkningar i all evighet och man förbannar allt från sjukhusen till invandringen för att man fått cancer. 

Och försöker man vara liiite positiv så ska det genast slås ner. Det gnälls, gnälls, gnälls. Jag försökte att engagera mig lite i föreningarna i början, men det var ohållbart att omge sig med all negativitet.