"100 spänn på att de gör det för pengarnas skull"
Hejsan.
Denna tråd handlar inte skriver jag redan nu om hur det finns familjer som är jourhem, familjehem med fel avsikter eller onda uppsåt. Forskning visar att det funnits och säkert alltid kommer finnas "fel" människor som blir godkända för dessa uppdrag.
Men i allafall. Vi börjar med mig och min familj och avslutar med ett dilemma jag behöver lite råd kring.
Jag är gift sedan många år med min man som jag mötte som 16 åring. Vi är idag 32 och 34 år. Bor i en villa med våra två biologiska barn där ena är en rätt nybliven tonåring och den andra börjar mellanstadiet om nästa vecka.
Utifrån min ålder är det lätt att se att vi fått barn i unga år. Och vi pratade alltid om tre barn. Men studier på universitetet kom i mellan (har 8.5 år på nacken av studier på grund och avancerad nivå).
Eftersom tiden gick känndes det inte rätt att börja om med en bebis, vi hade kommit in i en ny fas i livet
Vi kunde snorkla tillsammans utomlands, göra aktiviteter på ett annat sätt än tidigare och, ja men ni som har äldre barn vet. Ju äldre barnen blir desto mer "frihet" får man också som förälder. En promenad på tu man hand, handla i mataffären ensam. Slippa hämta och lämna på fritids osv. Även om det såklart blir tuffare också med, träningsr hit, läxor dit, kompisar, matcher osv osv osv.
Vi trivdes alltså bra i vårt liv. Men en sak saknades. Vår trea. Eftersom jag själv och maken har en sämre uppväxt och har andra vuxna än våra föräldrar som våra förebilder har vi också en klar bild av vad familjehem innebär. Vi har mött många barn genom åren, alla med olika bakgrund och på nära håll upplevt hur mina "bonusföräldrar" hjälpt dem finna sig själva. Bli hel(are). Fighter med bup, soc och vakna nätter, utbrott, sönderslagna rum, droger, ja allt man kan tänka sig har dessa människor mött. Och givit oss således en stark och stabil grund att stå på inför det beslut vi förra året tog.
Vi ville bli familjehem. Och fick napp fort. För att korta historien här så har vi nu en tredje liten stjärna som bor med oss. Som förgyller vår vardag, som vi kämpar för varje dag för att ge denne en sådan uppväxt och sådana minnen som barn bör få ta med sig senare i livet. Barnet är i en sådan ålder att hen börjar skolan nu. Vilket gör att vi fortfarande kan göra våra snorklingsresor (tyvärr har vi inte gjort den ännu pga corona men räknar med en Asien resa i mars), de aktiviteter vi gillar. Även om vårt liv är förändrat så är det inte så mycket som förändrats som om vi skulle fått ett spädbarn. Vi är alltså mer än tacksamma för att vi fått chansen att ta hand om detta barn så länge som det krävs, vi är tacksamma för att just X kom till vårt hem. X har lärt oss massor och utvecklat oss alla. Och relationen bio barnen har till denne stjärna är vacker.
Vi gör alltså detta för att det saknades en pusselbit i vårt liv. För att hjälpa ett barn från det liv vi själva levde en gång. För att vi har kunskap, erfarenhet och god inlyssningsförmåga samt erhåller en god reflektion och analytisk förmåga. För att våra hjärtan är stora...
Ja detta var det jag fick sitta och förklara gång på gång förra helgen. Vi hade barnvakt för första gången sedan X flyttade hem till oss för 9 månader sedan. En dag och en natt denna sommar ville jag och maken vara ensamma. Sedan klarar vi oss tills nästa sommar eftersom vi kan ta en timmer promenad ibland då de stora barnen passar den yngre. Vi klarar oss på det.
Men under middagen som är med mina bästa vänner uppkom diskussionen från maken till bästa vänne gång på gång " ni gör det för pengarna, för att kunna resa, ha ungarna i dyra sporter, köpa dyr inredning osv osv osv".
Och det gör mig så arg och ledsen att behöva försvara sig.
Vi har rest utomland mellan 1-2 gånger per år sedan barnen var fem år. jag och dottern har ridit i flera år. Hela familjen föredrar kläder med märken, men handlar billigt och begagnat eller i HM butiker med. Detsamma med inredning, åena sidan kan jag köpa en vas för 70 kr på dollar, men å andra sidan en vas från Svenskt tenn för 3000 kr. Vi blandar dyrt med billigt och har alltid gjort.
När man sedan försöker förklara att NI som våra vänner borde väl veta att denna livsstil är sedan länge. Och med handen på hjärtat, OM du också är familjehem är det vara jag, eller går du också back i princip på att vara familjehem?
Den där omkostnaden man får täcker bara en liten del av vad ett barn faktiskt kostar per år. Och lönen, ja den får således täcka upp för de kostnader som uppstår.
Nu vet jag inte riktigt hur jag ska tackla helgens samtal.. jag känner att jag inte kan släppa detta. Som ni märker har jag ju försökt övertala er att jag gör detta av rätt avsikter. Men vad jag än skriver kommer väl alltid någon skriva "eller hur, vad menar du här, la la la".
Så frågan är, bör jag låta detta vara, eller gå upp på kaffe och prata med dessa, främst bästis make om vår dispyt? Jag vill ju inte att någon har fel bild av oss direkt.
