Tråden för oss som råkat ut för missfall

Jag har tre, ev fyra missfall det senaste året.

1. Upptäcktes i v 12. MA. Hade börjat få bruna flytningar en vecka innan. Fick såklart panik och ringde runt som en galning till varenda vårdinstans men alla lugnade mig och sa att så länge det inte gör ont och jag inte blöder så är det normalt. Århundrades största underdrift. Avstannat i v 8 och jag fick cytotek.

2. Hann vara gravid i 14 dagar. Samma dag som jag skulle till BM så började jag störtblöda. Var över ganska fort tack och lov. Gjorde inte speciellt ont heller.

3. Kanske missfall, mensen 1 vecka sen. Jag testade mig aldrig för ville inte veta om jag var gravid eftersom jag hade två missfall bakom mig. Fick kramper i ryggen och blödde mer än en mens. Tre dagar och sen var det över.

4. Jag hann till v 8. Fick bruna flytningar och extremt ont. Blev inlagd eftersom dom misstänkte X. Var inte det. Däremot en flerbörd så det var två som skulle ut. Första avstannat i v 5. Det andra bara någon dag innan flytningarna. Kom igång av sig självt efter tre dagar och slapp cytotek.

Det senaste året har jag varit gravid fler veckor än vad jag inte har varit gravid.

Känns såklart tröstlöst men efter tredje bekräftade lättade ångesten något iallafall eftersom jag står i kö till utredning och jag har fått lämna alla vanligaste prover. Proverna utan anmärkning. Om jag blir gravid innan allt har kollats upp hos mig och sambon så kommer jag få lutinius och trombyl i förebyggande syfte så det känns skönt också.

Jag har ju trots mina 37 år, och trots en kass äggreserv, faktiskt hitintills haft ganska lätt för att bli gravid. Jag ser det som positivt i allt elände. Jag hade nog mått sämre om vi försökt länge, blivit gravida och sen fått flera missfall under en väldigt lång tidsperiod.

Det som egentligen är mest jobbigt nu är att vi har fyra som är höggravida på jobbet för tillfället så det är väldigt mycket bebisprat.

Där har ni min historia :). Jag ger dock inte upp så jäkla lätt!

Konstigt nog har sambon tagit det hårdare än mig. Det är lätt att man glömmer bort partnern. Viktigt att komma ihåg att man är två i det och det är inte bara kvinnan som lider.

Jag beklagar, låter otroligt tufft det du gått igenom.

Här är det lite tvärt om. Min man tar det bättre än jag, men han visar sällan känslor utåt då han har lite svårt med det. Jag å andra sidan, gråter än flera ggr om dagen och har svårt med det vardagliga livet, att det ska rulla på som vanligt. Jag är jätte rädd för att försöka igen sen dessutom, men jag längtar så efter barn att jag "måste" ta risken att rv. råka ut för flera missfall/ma.

Barn 2007

Sen abort pga kromosomfel 2012

Barn 2014

Mf sep-19. Plus och sen började blöda/magvärk några dagar efter

Mf april-20 plus sen blödning några dagar efter

Plus för två v sedan (sista mens 9/7) ska ringa imorn och se om jag kan boka tidigt vul... Då jag är orolig att det är ma

Svårt att glädja mig än så länge.

Fick ett missfall 2008 utan att jag visste att jag var gravid. Åt p-piller men hade även tagit penicillin för urinvägsinfektion och var väl lite nonchalant kring att det kunde påverka effekten. Brukade även ta 3 kartor åt gången innan jag tog sockerpillerna så oklart hur långt gången jag var men jag blöder otroligt kraftigt och länge, typ 8 veckor vill jag minnas. Dock hade jag nog ändå valt att göra abort om det inte hade blivit missfall eftersom jag bara var 18 år och inte alls redo, så även om det var jobbigt så var det ändå en lättnad också.

Förra året träffade jag min sambo som har två barn sen innan. I april i år bestämde vi att vi var redo för att försöka få ett eget gemensamt (och mitt första) barn så jag slutade med pillerna. Fick direkt regelbunden mens och plussade 27 juli. Jag var så otroligt lycklig men det blev tyvärr kortvarigt då jag fick missfall 9 augusti (v 6).

Blödde bara 3 dagar och har haft ägglossningssymptom som började för exakt en vecka sen typ. Nu hoppas jag att jag plussade snart igen!

Jag har typ 1 diabetes och var hos min läkare idag och hon är nästan säker på att mins missfall beror på min sjukdom :(

Nu vet jag inte hur framtiden ser ut för min del. Ska jobba litr på mitt blodsocker och sedan börja med en missfalls utredning. Varför känns allt så långt bort? Varför har man så svårt att vänta med barn? Jag vill bara bli gravid snabbt nu men nu måste vi antagligen vänta några månader för att ev. kunna få bättre förutsättningar...

hur ska man orka vänta? vad ska man fokusera på? vill inte gräva ner mig i min sjukdom och låta den ta över mitt liv heller

Ja, var på ul som blev ett vul.....graviditet syntes men såg alldeles för liten ut......ska på nytt vul nästa fre (vilket känns som en hel evighet)...... Skulle höra av mig om jag börjar blöda,

Orka jobba imorn....

Fn ville så gärna att det skulle gå vägen denna gång, ev sista försöket för vår del.

Jag beklagar :( <3

Har ni gjort flera försök? Jag har själv svårt att hitta motivationen till flera försök just nu. Oddsen för en lyckad graviditet känns låga.

Är ju tredje missfallet på ca 1 år...... Om det nu inte bara är en liten envis en.....

Har tyvärr åldern emot mig...

Går det inte vägen denna gång så är frågan om psyket klarar fler försök.

Hjärta o hjärna vill men tydligen inte resten av kroppen

Jag förstår. Nu är jag relativt ung fortfarande, men vet heller intr om psyket klarar av fler ev. missfall. Vet inte när man har "sörjt klart" och vågar satsa igen, känner mig ständigt ledsen.

Skönt att man inte e ensam, jag har 6 missfall bakom mig. Idag fick jag veta att min bästa väninna är gravid. Höll på att gå sönder, gråter och gråter. Orkar inte mer

Fina du! Jag finns om du vill prata, jag känner likadant. Så trött på att försöka just nu och gråten tar över varje kväll :(

Tror hoppet är ute... ????

Tagit på binda ......

Har en syster som hela tiden undrar hur det är, hur det går o hur det känns..

Jo tack det känns toppen......

Jag har lust att bara skrika sluta fråga....el vad tror du

Vet att hon menar väl men....

Skulle inte vara frågetecken utan ledsen gubbe

Tack snälla! Skönt å prata med någon som förstår. Får dåligt samvete över att jag inte är glad för min vännninas skull. Igår grät jag nästan hela dagen.

Det är helt ok att känna så. Vi som fått missfall har rätt att sörja det vi inte fick och få känna avundsjuka. <3

Jag känner mig avundsjuk på alla gravidmagar ute på stan, i affärer osv. Blir sen arg på min kropp att den beter sig såhär!

Har du berättat för din vän om dina missfall? Tror det är viktigt den nära omgivningen vet. <3

Ja hon vet, det jobbiga är att när det känns som man "sörjt" klart så väller allt upp igen när någon i en närhet blir gravid, det gör att man aldrig riktigt kan sörja klart :( alla känslor sköljer över en som en våg

Jo jag förstår det, så kan jag också känna. Det får nog bara ta den tid det tar helt enkelt. Tyvärr finns det inga garantier för när sorgen blir lättare, det önskar jag just nu. Man vet aldrig hur länge det kommer att pågå, det gör så ont i en :(

Jag plussade i förrgår, trodde inte det skulle gå så fort sen mitt missfall i augusti. Nu kastas jag hela tiden mellan att känna så enorm kärlek och glädje redan, samtidigt som jag vet att det kan hända igen och varenda stund jag inte tycker mig känna symptom blir jag orolig. Jag hoppas så att det går vägen den här gången...

Men jag skickar med en stor styrkekramar till er andra som kämpar, tänk att om det gick för mig så kan det gå för er också!

Grattis!!

Jag är fortfarande inne i min sorg såhär 1 månad efter dom konstaterade mitt ma. Har fått göra 2 skrapningar och en Cytotec behandling för att få ut det här. Långdraget som fasen... har uppföljning på gyn på tisdag och se hur det ser ut. Har tappat hoppet och är extremt rädd inför att rörsöka igen. Känner mig väldigt ensam i min sorg också då min man kommit vidare, det vill jag också kunna göra och inte gråta varje dag! :(