Anonym (4) skrev 2020-08-26 16:51:59 följande:
Första missfallet var vi lika chockade och ledsna. Andra var så tidigt så ingen hann reagera. Självfallet ledsna ändå. 3:e var efter ED och med tvillingar. Då var vi båda rätt luttrade, men tyckte förstås det var sorgligt. 4:e orkade jag inte ens vara ledsen. Var mest arg. Hade förväntat mig ett m.f igen. Maken var mest arg på sina syskon som inte nån av dom beklagade missfallet. Under alla år och genom alla m.f har vi dock varit hela eniga om att vi skulle ha barn. Det fick kosta vad det ville. Så där har han varit väldigt stöttande. Och barn blev det- efter drygt 10 år.
Känner igen det där med att känna ilska. Känner så just nu. Ingen i våra familjer har heller beklagat våra missfall, men våra syskon får barn till och med oplanerat och är inte försiktiga ens med hur dom lägger fram det trots att dom vet hur vi har det.
Vi vill hemskt gärna ha barn, men i och med min sjukdom så måste vi först försöka få bukt med den just nu så bra det bara går och jag är en väldigt otålig person. Kan inte vänta på något jag vill ha, utan det ska hända nu helst igår! Att få barn känns väääldigt långt borta nu, känns som år! :(