• Anonym (91an)
    Wed 26 Aug 2020 15:04
    2458 visningar
    20 svar
    20
    2458

    Hur har er partner hanterat missfall?

    Ni som genomgått missfall, hur har er partner reagerat/hanterat det?

    Min sambo känns så känslokall. Han pratar inte mycket om det, utan är jag som känner att jag måste prata om det som hänt. Till slut känns det som om jag tjatar om det inför honom och försöker vara tyst i sorgen. Jag har kuratorkontakt på gyn, men vill känna att min partner delar min sorg.

    Han har sagt att han är ledsen och har gråtit en gång sedan det hände. Jag gråter ofta än...

  • Svar på tråden Hur har er partner hanterat missfall?
  • Anonym (Inna)
    Wed 26 Aug 2020 15:07
    #1

    Man sörjer olika och inget sätt är större än det andra.

    Jag grät och hade enormt behov av att prata och då stöd.

    Min man kunde enbart bistå med att vara nära och krama om mig när det var som värst. Men att prata av ut, det stödet stod mina vänner för. De var ett grymt stöd i allt detta.

    Min man mådde också dåligt och var ledsen men kände mer skam att berätta det för sina närstående än jag kände. Han kände att han misslyckats.

  • Anonym (91an) Trådstartaren
    Wed 26 Aug 2020 15:22
    #2
    Anonym (Inna) skrev 2020-08-26 15:07:58 följande:

    Man sörjer olika och inget sätt är större än det andra.

    Jag grät och hade enormt behov av att prata och då stöd.

    Min man kunde enbart bistå med att vara nära och krama om mig när det var som värst. Men att prata av ut, det stödet stod mina vänner för. De var ett grymt stöd i allt detta.

    Min man mådde också dåligt och var ledsen men kände mer skam att berätta det för sina närstående än jag kände. Han kände att han misslyckats.


    Min sambo känner sig maktlös säger han. Han vill hjälpa men vet inte hur. Jag har inga vänner här. Umgås bara med min mamma och pappa och så min sambo. Så jag är väldigt ensam av mig.
  • Anonym (2 barns mor)
    Wed 26 Aug 2020 15:45
    #3

    Missfall är vanligt och hur man bearbetar det varierar.
    Mitt  missfall  v7då vi dessutom inte planerat in något barn togs inte så hårt av någon av oss.
    Ett par i släkten som fått fler missfall än jag vet om blev blev bara mer och mer sorgsna och inbundna (tillslut fick de bra hjälp och 3 barn och glädjen tillbaka.
    Min bror fick missfall såg nästan ingenting på honom med flickvännen var orolig för framtida graviditeter.

  • Anonym (91an) Trådstartaren
    Wed 26 Aug 2020 16:03
    #4
    Anonym (2 barns mor) skrev 2020-08-26 15:45:48 följande:

    Missfall är vanligt och hur man bearbetar det varierar.

    Mitt  missfall  v7då vi dessutom inte planerat in något barn togs inte så hårt av någon av oss.

    Ett par i släkten som fått fler missfall än jag vet om blev blev bara mer och mer sorgsna och inbundna (tillslut fick de bra hjälp och 3 barn och glädjen tillbaka.

    Min bror fick missfall såg nästan ingenting på honom med flickvännen var orolig för framtida graviditeter.


    Jo klart alla reagerar olika. Men det här är tredje missfallet för oss. Vi har kämpat i snart 2 år utan framgång. Så det är väldigt efterlängtat.
  • Anonym (Anony­m)
    Wed 26 Aug 2020 16:31
    #5

    Han tyckte väl att det var lite synd så klart men det är ingen av oss båda som gråtit över saken direkt, men jag tyckte det var lite bittert eftersom vi haft svårt att bli gravida och så blev det missfall istället. Det finns liksom ingen anledning att sörja något som inte ens var livsdugligt, det tyder ju på att det var något allvarligt fel på fostret.

  • Anonym (91an) Trådstartaren
    Wed 26 Aug 2020 16:45
    #6
    Anonym (Anonym) skrev 2020-08-26 16:31:07 följande:

    Han tyckte väl att det var lite synd så klart men det är ingen av oss båda som gråtit över saken direkt, men jag tyckte det var lite bittert eftersom vi haft svårt att bli gravida och så blev det missfall istället. Det finns liksom ingen anledning att sörja något som inte ens var livsdugligt, det tyder ju på att det var något allvarligt fel på fostret.


    Våra foster har varit livsdugliga med största sannolikhet dock. Jag har en sjukdom i botten som antagligen orsakat missfallen.
  • Anonym (4)
    Wed 26 Aug 2020 16:51
    #7

    Första missfallet var vi lika chockade och ledsna. Andra var så tidigt så ingen hann reagera. Självfallet ledsna ändå. 3:e var efter ED och med tvillingar. Då var vi båda rätt luttrade, men tyckte förstås det var sorgligt. 4:e orkade jag inte ens vara ledsen. Var mest arg. Hade förväntat mig ett m.f igen. Maken var mest arg på sina syskon som inte nån av dom beklagade missfallet. Under alla år och genom alla m.f har vi dock varit hela eniga om att vi skulle ha barn. Det fick kosta vad det ville. Så där har han varit väldigt stöttande. Och barn blev det- efter drygt 10 år.

  • Anonym (Anony­m)
    Wed 26 Aug 2020 16:52
    #8
    Anonym (91an) skrev 2020-08-26 16:45:55 följande:
    Våra foster har varit livsdugliga med största sannolikhet dock. Jag har en sjukdom i botten som antagligen orsakat missfallen.
    Det låter väldigt ledsamt för er. Samtidigt finns det väl en chans att få ett barn antar jag? Annars hade ni ju inte fortsatt försöka, någon läkare borde ju sagt ifrån om det var rätt så omöjligt.
  • Anonym (91an) Trådstartaren
    Wed 26 Aug 2020 17:15
    #9
    Anonym (4) skrev 2020-08-26 16:51:59 följande:

    Första missfallet var vi lika chockade och ledsna. Andra var så tidigt så ingen hann reagera. Självfallet ledsna ändå. 3:e var efter ED och med tvillingar. Då var vi båda rätt luttrade, men tyckte förstås det var sorgligt. 4:e orkade jag inte ens vara ledsen. Var mest arg. Hade förväntat mig ett m.f igen. Maken var mest arg på sina syskon som inte nån av dom beklagade missfallet. Under alla år och genom alla m.f har vi dock varit hela eniga om att vi skulle ha barn. Det fick kosta vad det ville. Så där har han varit väldigt stöttande. Och barn blev det- efter drygt 10 år.


    Känner igen det där med att känna ilska. Känner så just nu. Ingen i våra familjer har heller beklagat våra missfall, men våra syskon får barn till och med oplanerat och är inte försiktiga ens med hur dom lägger fram det trots att dom vet hur vi har det.

    Vi vill hemskt gärna ha barn, men i och med min sjukdom så måste vi först försöka få bukt med den just nu så bra det bara går och jag är en väldigt otålig person. Kan inte vänta på något jag vill ha, utan det ska hända nu helst igår! Att få barn känns väääldigt långt borta nu, känns som år! :(
  • Anonym (91an) Trådstartaren
    Wed 26 Aug 2020 17:18
    #10
    Anonym (Anonym) skrev 2020-08-26 16:52:45 följande:

    Det låter väldigt ledsamt för er. Samtidigt finns det väl en chans att få ett barn antar jag? Annars hade ni ju inte fortsatt försöka, någon läkare borde ju sagt ifrån om det var rätt så omöjligt.


    Nä bara jag har sjukdomen under så bra kontroll som möjligt så ska jag ha lika bra förutsättningar som andra att få ett barn. Men tills dess känns en graviditet så långt bort just nu, och det gör mig ledsen. Hade velat försöka på nytt igen så fort jag slutar blöda, men min läkare ville ha bättre kontroll på sjukdomen först.
  • Anonym (Anony­m)
    Wed 26 Aug 2020 17:23
    #11
    Anonym (91an) skrev 2020-08-26 17:18:10 följande:
    Nä bara jag har sjukdomen under så bra kontroll som möjligt så ska jag ha lika bra förutsättningar som andra att få ett barn. Men tills dess känns en graviditet så långt bort just nu, och det gör mig ledsen. Hade velat försöka på nytt igen så fort jag slutar blöda, men min läkare ville ha bättre kontroll på sjukdomen först.
    Jag förutsätter att du inte vill diskutera din sjukdom i detalj men det är bra att läkaren har lite koll, och att det går att förbättra läget.
  • Anonym (V12)
    Wed 26 Aug 2020 17:39
    #12

    Fick missfall i somras i v12 och jag upplever nog samma som dog. Han pratar inte om det pch har heller inte visat några känslor alls för det itan känns mer som han bara ryckt på axlarna

  • Anonym (91an) Trådstartaren
    Wed 26 Aug 2020 17:42
    #13
    Anonym (V12) skrev 2020-08-26 17:39:54 följande:

    Fick missfall i somras i v12 och jag upplever nog samma som dog. Han pratar inte om det pch har heller inte visat några känslor alls för det itan känns mer som han bara ryckt på axlarna


    Ja min sambo verkar ha kommit över det mer än vad jag har. Lite jobbigt att känna att man sörjer ensam.

    Har du någon annan att tala med? Jag har ju kuratorn, men känner jag behöver någon närstående som känner mig också.
  • Anonym (chels­ea)
    Fri 28 Aug 2020 19:59
    #14

    Vi var båda ledsna i början, lite dämpade liksom. Sen har vi pratat rätt mycket om det. Jag vet att han varit ledsen också, men för mig blev det ju lite värre med alla hormoner, plus att det ju var jag som fick blöda ut allt. Såklart det är svårt att stå bredvid och inte veta vad man ska göra. Men det är viktigt att komma ihåg att alla sörjer på olika sätt. 

  • Anonym (MA)
    Fri 28 Aug 2020 20:56
    #15

    Har precis genomgått ett MA (missed abortion) eller uteblivet missfall som det också heter. Detta skulle bli vårt andra barn och vi hade inte direkt förväntat oss att få ett sånt besked, första gången det händer oss.

    Jag var helt förstörd och min man blev också väldigt ledsen, men han är inte sån som gråter. Han har mest försökt vara där så mycket som möjligt och hållt om mig hela tiden. Han försökte få mig att inte skylla på mig själv och försökte få mig att se det logiska i det hela även om det var/är svårt. Har frågat honom flera gånger hur han mår och han svarar varje gång att det är sådär, men han tycker också att det är lite svårt för honom att förstå att det har hänt då det inte var han som var gravid. Det har inte känts riktigt verkligt för honom. Han var likadan med sonen, först när han fick höra hjärtljud och se honom sprattla för fullt därinne så blev det verkligt för honom.

  • Anonym (V12)
    Sun 30 Aug 2020 02:04
    #16
    Anonym (91an) skrev 2020-08-26 17:42:36 följande:

    Ja min sambo verkar ha kommit över det mer än vad jag har. Lite jobbigt att känna att man sörjer ensam.

    Har du någon annan att tala med? Jag har ju kuratorn, men känner jag behöver någon närstående som känner mig också.


    Jag går hos en psykolog som jag kontaktade efter mitt mf dock har vi inte pratat om själva missfallet men hur jag mår runt omkring. Jag har pratat mycket med min kompis men nu känns det som att andra tycker att man ska ha sörjt klart typ att det bara var ett missfall och det är supervanligt. Men jag sörjer fortfarande och jag kan inte känna någon tröst i att det är vanligt, för mig är det ju inget som är vanligt jag har aldrig varit med om det förut. Och alla drömmar och förväntningar som bara fullständigt gick i kras.
  • Anonym (91an) Trådstartaren
    Sun 30 Aug 2020 12:51
    #17

    Imorgon ska jag in till sjukhuset och få tabletter för att få ut sista resterna av graviditen som inte kom ut vid skrapningen. Skit jobbigt och har tappat hoppet om att kunna bli gravid igen...

  • Man sörjer så olika, och man måste nog försöka acceptera att man går igenom sorgen på olika vis.

    Jag har varit väldigt öppen med hur jag känner och varit tydlig med att jag behöver stöd och i början var min man nästan rädd för att prata om missfallen och fråga hur det var, men ju mer vi pratat och jag berättat vad jag behöver desto bättre har vi gått igenom det tillsammans.

    Jag tror också att vi som kvinnor, framförallt om det är ett missfall lite tidigare i graviditeten känner mer, eftersom att vi har haft en större bergochdalbana med hormoner och smärta etc.

    <3

  • Anonym (91an) Trådstartaren
    Wed 2 Sep 2020 15:15
    #19

    Hjälp! I måndags var jag på gyn hela dagen för att blu behandlad med Cytotec för att jag hade rester kvar av missfallet. Inget kom ut trots 11 Cytotec!! Blev till slut skrapad igår en andra gång denna graviditet...

    Jag mår fruktansvärt! Jag och min man har hamnat i obalans. Han är rädd att jag slutat älska honom då jag är så introvert i mina sorg känslor och jag tycker han inte ser så allvarligt på hela det här missfallet som jag gör och att jag känner mig ensam i sorgen. Hur löser man sånt här? :(

  • Anonym (2 mf)
    Wed 2 Sep 2020 15:57
    #20

    Efter första missfallet så kände jag mig väldigt ensam då jag sörjde väldigt intensivt och länge medan mannen blev ledsen när det hände, men kunde gå vidare snabbt. För honom var det nog väldigt teoretiskt. Vi hade inga barn sedan innan, hade inte gjort ultraljud, inte hört hjärtljud, inget syntes på mig och han var väldigt ung. Han har också i efterhand sagt att han inte ville vara ledsen eftersom att jag var så ledsen och han kände att han behövde skydda mig.  Dumt nog läste jag också här på familjeliv om en tjej vars kille lämnat henne för att hon sörjde för mycket efter sitt missfall och det gjorde att jag ännu mindre kunde prata med mannen om hur jag kände(även om han aldrig hade lämnat mig för det). Jag stängde till slut in allt och gick ner mig helt. Jag var uppe och grät(och åt, jag gick upp 20 kg på tre månader) hela nätterna och sov hela dagarna. Sedan blev jag gravid igen och levde upp. Vi fick en dotter.
    Vid andra missfallet kunde vi sörja ihop. Då var det inte längre teoretiskt för mannen eftersom att han visste vad vi förlorat. Då pratade vi med varandra och grät ihop. Det gjorde att jag kunde bearbeta sorgen snabbare och jag mådde mycket bättre.

    Nu kämpar vi med sekundär barnlöshet. Inget händer. Men vi kämpar och sörjer i alla fall ihop, även om jag misstänker att mannen återigen håller tillbaka för att skydda och trösta mig. 

Svar på tråden Hur har er partner hanterat missfall?