• Anonym (E)
    Sun 30 Aug 2020 12:12
    729 visningar
    8 svar
    8
    729

    Hur går man vidare

    Har varit tillsammans med min man i flera år och vi har haft det rätt kämpigt och jobbigt under en lång tid (yttre faktorer), men alltid haft varandra så att säga. Innan vi träffades hade jag en period där jag mådde väldigt dåligt. Var dåligt på jobbet och upp på det var jag rätt isolerad och ensam efter ett trauma. När vi träffades så hade jag svårt att öppna upp mig, känna trygghet och tillit, men han visade gång på gång att han fanns där att han gick att lita på och jag blev mer och mer trygg. De senaste åren har vår relation blivit starkare och starkare, har känt att vi klarar allt tillsammans, att vi är trygga och säkra på varandra. Under det senaste året har vi aktivt försökt skaffa barn, men tyvärr har det blivit missfall. Hade det senaste missfallet nu för 1 vecka sedan, vilket jag såklart mått dåligt av... men så kom den stora bomben. Igår fick jag veta att han för 1 månad sedan var otrogen mot mig. Kändes som att han egentligen inte ville berätta, fick dra det ur honom. Å så påstod han att han hade glömt att det hände (kan man verkligen det? Låter osannolikt för mig). Det var ingen planerad händelse utan var i samband med någon typ av utomhusfest där en tjej kom fram till honom, började kyssa honom och sedan drog med sig honom till någon park och började suga av honom. Först sa han att det var allt, att det inte var något samlag eller så... skulle iofs ändå tycka det var lika illa! I alla fall så fick jag sen veta att det också var penetration, men det han sa var att han avbröt det, att han inte ville, att han insåg att det var fel. Vilket som så har han ju i alla fall gjort det och även undanhållit det för mig i 1 månadstid, samtidigt som han varit som vanligt, glad för det kommande barnet (som nu inte blev). Just nu känner jag mig, ilsken, besviken, ledsen och bedragen... känner bara hat och ilska för det han har gjort. Bad honom att dra flera gånger i går! Han gick men kom sedan hem igen efter ett tag... klänger sig kvar som en parasit. Ber att jag ska förlåta.... vet inte vad jag ska göra! Vill bara sudda bort den där händelsen, som att den aldrig hände, men jag kan inte för det hände och jag känner mig så fruktansvärt illa behandlad. Samtidigt är det svårt att tänka med allt hat och skit i huvudet. Vet inte hur jag ska göra, går det ens att gå vidare? Kan det bli bra, kan vi skratta och vara trygga med varandra igen? Är det någon här som gått vidare och fått det att funka? Hur la ni det bakom er? Hur gick ni vidare?

  • Svar på tråden Hur går man vidare
  • Anonym (ppp)
    Sun 30 Aug 2020 12:14
    #1

    Ni behöver terapi om ni ska klara detta, tror jag. Ni försöker skaffa barn och han är otrogen, säger inget förrän du tvingar honom att berätta! Inte ok. 
    vad har han mer gjort som du inte känner till? 

    Är han verkligen redo för att skaffa barn och ha familj med dig?

    Jag tror att era problem består av flera saker och jag tror att ni inte kommer reda ut detta utan stöd. 

  • Anonym (Elle)
    Sun 30 Aug 2020 12:43
    #2

    Jag lämnade och jobbar med att ta en ensamperiod i mitt liv för att lära känna mig själv, trivas, ge mig själv det jag behöver, sätta mig själv främst och blomstra, bli komplett ensam utan partner.

    I din situation skulle jag innan jag lämnar frågat vad han ska göra om han hamnar i situationen igen. Om en kvinna igen slängde sig över honom - vad skulle han göra då för att kunna vara trogen och hur, har han någon plan? Problemet är ju tilliten, att man inte kan lita på honom och tillit är det absolut viktigaste för mig i min relation även med nära vänner, chefer etc. Fråga om han ska sätta sig själv i terapi för att kunna stå emot och sätta kärleken främst om han blir "överfallen" av en kvinna igen. Det kan ju hända igen. Sedan förstår jag att du känner dig kränkt också och respektlöst behandlad. Stannar du finns risk att du blir en dörrmatta. Tycker inte att man ska förlåta sådant.

  • Anonym (E) Trådstartaren
    Sun 30 Aug 2020 12:49
    #3
    Anonym (ppp) skrev 2020-08-30 12:14:59 följande:

    Ni behöver terapi om ni ska klara detta, tror jag. Ni försöker skaffa barn och han är otrogen, säger inget förrän du tvingar honom att berätta! Inte ok. 

    vad har han mer gjort som du inte känner till? 

    Är han verkligen redo för att skaffa barn och ha familj med dig?

    Jag tror att era problem består av flera saker och jag tror att ni inte kommer reda ut detta utan stöd. 


    Tack för ditt råd.

    Vet inte alls vad jag ska tro eller inte tro. Han har pratat om barn i 4 år... så är helt obegripligt för mig hur han kan göra såhär nu när vi tagit steget att bilda familj. Samtidigt dras jag med en förtvivlan att om jag lämnar så blir jag för evigt barnlös... är 30+ och klockan tickar. Samtidigt så går det inte att bilda familj med någon man inte litar på. Får kanske fundera lite på ev. Terapi/samtalskontakt.
  • Anonym (E) Trådstartaren
    Sun 30 Aug 2020 13:02
    #4
    Anonym (Elle) skrev 2020-08-30 12:43:08 följande:

    Jag lämnade och jobbar med att ta en ensamperiod i mitt liv för att lära känna mig själv, trivas, ge mig själv det jag behöver, sätta mig själv främst och blomstra, bli komplett ensam utan partner.

    I din situation skulle jag innan jag lämnar frågat vad han ska göra om han hamnar i situationen igen. Om en kvinna igen slängde sig över honom - vad skulle han göra då för att kunna vara trogen och hur, har han någon plan? Problemet är ju tilliten, att man inte kan lita på honom och tillit är det absolut viktigaste för mig i min relation även med nära vänner, chefer etc. Fråga om han ska sätta sig själv i terapi för att kunna stå emot och sätta kärleken främst om han blir "överfallen" av en kvinna igen. Det kan ju hända igen. Sedan förstår jag att du känner dig kränkt också och respektlöst behandlad. Stannar du finns risk att du blir en dörrmatta. Tycker inte att man ska förlåta sådant.


    Håller med dig om att risken finns att jag blir en dörrmatta om jag förlåter. Har tänkt på det hela natten. Vi har inte riktigt pratat ut ordentligt... kan inte prata med honom som det är nu (fick som sagt veta det för ett dygn sedan). Som du också säger så är det ju det där med tilliten. För mig är den jätteviktig och nu är den körd i botten. Samtidigt kan jag inte riktigt avgöra om jag kan återfår den (orkar/vill) eller om det är kört för alltid. Är väldigt sårbar nu, känner mig värdelös och oattraktiv. Kändes som ett slag när jag redan låg ner och bokstavligen blödde. Är sjukskriven efter missfallet, då det varit rätt komplext... Tajmingen för det här känns helt åt skogen, samtidigt som jag förstås inte hade velat att det kom fram om flera månader till... känner mig så vilsen och ensam.
  • Anonym (man)
    Tue 1 Sep 2020 23:31
    #5
    Anonym (Elle) skrev 2020-08-30 12:43:08 följande:

    Jag lämnade och jobbar med att ta en ensamperiod i mitt liv för att lära känna mig själv, trivas, ge mig själv det jag behöver, sätta mig själv främst och blomstra, bli komplett ensam utan partner.

    I din situation skulle jag innan jag lämnar frågat vad han ska göra om han hamnar i situationen igen. Om en kvinna igen slängde sig över honom - vad skulle han göra då för att kunna vara trogen och hur, har han någon plan? Problemet är ju tilliten, att man inte kan lita på honom och tillit är det absolut viktigaste för mig i min relation även med nära vänner, chefer etc. Fråga om han ska sätta sig själv i terapi för att kunna stå emot och sätta kärleken främst om han blir "överfallen" av en kvinna igen. Det kan ju hända igen. Sedan förstår jag att du känner dig kränkt också och respektlöst behandlad. Stannar du finns risk att du blir en dörrmatta. Tycker inte att man ska förlåta sådant.


    Fast å andra sidan, vad hjälper det att ställa frågor tille nlögnare, man vet ju ändå inte om något han svarar är sant?

    Precis som du skriver så handlar allt om förtroende och det inkluderar möjligheten att tro något en person säger. Trasar man sönder förtroendet så trasar man även sönder möjligheten till en vettig diskussion för det går inte att lita på något personen säger.
  • Anonym (BS)
    Thu 3 Sep 2020 08:44
    #6

    [quote=80614194][quote-nick]... en tjej kom fram till honom, började kyssa honom och sedan drog med sig honom till någon park och började suga av honom. ...[/quote]

    I call bullshit.

    Sånt där händer ju inte ens på film.

    Låter som en uppdiktad historia för att dölja att han varit aktivt pådrivande.

  • Anonym (Hex)
    Thu 3 Sep 2020 12:36
    #7

    Jag gick vidare genom att verkligen försöka se allt ur ett perspektiv som handlar om att vi alla är människor och ingen är perfekt och inget förhållande är perfekt. Saker och ting är oftast heller inte svart eller vitt.  Att gå till botten med varför det hänt så att jag fick en förståelse för det var a och o. Jag insåg att vem som helst kan vara otrogen, det är trots allt sjukt vanligt, och jag beslöt mig för att behandla min partner så som jag velat bli behandlad om jag varit otrogen och verkligen känt skuld, skam och ånger för det. Det hade lika gärna kunnat vara jag för ingen kan sätta sig på höga hästar och säga att man aldrig skulle vara otrogen för man vet fan aldrig. En dag kanske man står där och har gjort det man aldrig trodde sig kunna göra. Jag såg tillbaka på vårt liv tillsammans och undrade om jag verkligen skulle låta otroheten definiera hela vårt förhållande eller ens min partner som person. Jag kom fram till att min partner gjort en usel sak men hen är ingen usel person och det vore inte rättvist varken mot hen eller vårt förhållande att kasta bort vårt gemensamma liv pga otroheten. Så var det för mig.

  • Anonym (man)
    Thu 3 Sep 2020 18:18
    #8
    +1
    Anonym (Hex) skrev 2020-09-03 12:36:49 följande:

    Jag gick vidare genom att verkligen försöka se allt ur ett perspektiv som handlar om att vi alla är människor och ingen är perfekt och inget förhållande är perfekt. Saker och ting är oftast heller inte svart eller vitt.  Att gå till botten med varför det hänt så att jag fick en förståelse för det var a och o. Jag insåg att vem som helst kan vara otrogen, det är trots allt sjukt vanligt, och jag beslöt mig för att behandla min partner så som jag velat bli behandlad om jag varit otrogen och verkligen känt skuld, skam och ånger för det. Det hade lika gärna kunnat vara jag för ingen kan sätta sig på höga hästar och säga att man aldrig skulle vara otrogen för man vet fan aldrig. En dag kanske man står där och har gjort det man aldrig trodde sig kunna göra. Jag såg tillbaka på vårt liv tillsammans och undrade om jag verkligen skulle låta otroheten definiera hela vårt förhållande eller ens min partner som person. Jag kom fram till att min partner gjort en usel sak men hen är ingen usel person och det vore inte rättvist varken mot hen eller vårt förhållande att kasta bort vårt gemensamma liv pga otroheten. Så var det för mig.


    1) Alla människor gör misstag men alla människor gör inte samma typ av misstag och att dra slutsatsen alla kan vara otrogna för att alla kan göra misstag är en grov generalisering som nästan liknar desperation för att få det att stämma. Enligt det synsättet så är det ju saksamma att glömma bort sin partner födelsedag som att vara otrogen i 3 år med 10 olika personer. Vadå, det är ju bara misstag eller?

    2) Att inte vara otrogen betyder inte att man är prefekt eller ens tror att man är prefekt. Ännu en märklig slutsats. Det är som att säga att du tror att du är perfekt för att du inte mördat någon. Bara för att vissa människor gör fel betyder inte att alla andra tror att de är perfekta. Ur ett psykologiskt perspektiv är det ren  projicering, man projicerar sina egna brister på andra, "jag har gjort fel men du gör oxå fel i att inte ha gjort samma fel som jag för då tror du att du är perfekt. Du är lika falsk som jag trotts att du inte gjort samma misstag som jag"

    https://sv.wikipedia.org/wiki/Projektion_(psykologi)


    3) Att vi alla är människor betyder inte att vi alltid måste acceptera allt andra människor gör för allt vi människor gör är inte alltid bra. Det finns gränser och ramar för vad som är acceptabelt och inte acceptabelt.

    4) Allt är inte svart eller vitt betyder INTE att allt är grått, vissa saker är faktisk svarta eller vita. Och att normalisera och grovt generalisera alla slags handlingar till samma nivå är detsamma som att försöka göra precis allt till en gråzon där rätt och fel är flytande och kan sättas lite som det passar en för stunden. Att slå någon med en fjäder är inte samma sak som att slå personen med ett baseballträ.

    5) Det hade lika gärna kunnat vara jag... nej det hade det inte, för alla människor gör inte alltid exakt samma slags misstag andra gör för människor väljer inte alltid lika i en liknande situation. Vi är olika och väljer olika. Det handlar om personlighet och värderingar inte om situationen i sig.

    6) Sätta sig på höga hästar (samma argument som i punkt nr 2).... om man haft många chanser och aldrig varit otrogen så är det ganska troligt att man inte kommer vara det i framtiden heller, och att konstatera det är inte att sätta sig i någon hög häst. Alla är inte otrogna, minst lika många lever ut ett helt liv utan att någonsin vara det. Otrohet händer inte bara av sig själv, det händer för att man medvetet väljer det och alla gör inte det valet.

    Missförstå mig rätt nu, det är bra att ni löst det och alla hittar väl sina egna strategier, jag håller bara inte med dina argument.
Svar på tråden Hur går man vidare