Jag den andra mannen - också fylld av sorg, saknad och skam

Föreslå att ni ska träffas
Ligg. Få det på bild eller ljud
Skicka till hennes man
Då gör han slut

Jo-frestande men känns inte som ett hållbart alternativ.

Nu har jag aldrig varit i den situationen själv men tänker att eftersom hon tydligen inte kan bestämma sig för vad hon vill så blir det du som måste sätta gränsen.

Det är inte schysst mot hennes man, dig eller din fru att hålla på som hon/ni gör nu. Ni kommer aldrig komma vidare. Och kan ni inte hålla er ifrån varandra så får ni ju ta ett annat beslut: lämna era respektive och fortsätt tillsammans.

Men som sagt, har ni nu bestämt er för att avsluta er otrohet så är det ju tydligen du som får se till att det blir så.

Varför hon gör så är väl inte svårt att förstå?

Det är av samma anledning ni båda öht var otrogna. Hon är en egoistisk skithög som inte bryr sig om någon annan än sig själv och sina egna "behov" och vars ord inte är värt vatten eftersom hon kommer säga vad som helst för att få som hon vill.

Och du (trotts din påstådda ånger) är i grunden av samma skrot och korn. Bästa vore väl om ni båda dumpade era respektive och lät dem hitta nya och bättre partners som förtjänar deras förtroende bättre än vad ni gör. Men det kommer ni såklart aldrig göra eftersom ni i vanligt ordning agerar helt och hållet i självintresse och äter kakan och har den kvar, dvs är otrogen och behåller eran partner som ni egentligen inte förtjänar.

Att ta kontakt med hennes man och "avslöja" henne är nog ingen bra idé för han ser garanterat inte dig som en vän och vill helst inte ha med dig att göra. Förmodligen har han fått bita sig rejält i tungan för att inte lära dig en rejäl läxa och att då utmana ödet genom att ta kontakt med honom är nog ingen bra idé.

Sant, gränssättande är svårt. Men helt klart det riktiga att göra. Det är verkligen inte schysst mot någon part och inte heller det jag gör, dvs facilitera hennes beteende. 

Jag vill förtydliga att jag inte ångrar mig. Jag är också beredd att släppa min hemmarelation och äga mitt svek för min egna och för min familjs skull. Det är den processen jag går igenom - förtydligat är det också så att vi inte nödvändigtvis ser otrohet i min familj på ett svartvitt sätt. Person och relation är två olika saker.

Skulle heller aldrig kontakta hennes man, oavsett mina känslor för henne. Det är hennes ansvar i precis lika stor utsträckning som jag vet att han vill kontakta mig men avstår då det är mitt ansvar att hantera min familj. 

Jag hoppas att du inte själv blivit drabbad t sådant svek och i sådana fall beklagar jag det. Jag hävdar att det finns många nyanser av att känslor uppstår och hur man hanterar dem. Ibland blir det fel. Det handlar om hur man hanterar konsekvenserna. 

Och som du ser så är det mycket snack från din sidan men du agerar ju bevisligen inte så rationellt som du skriver. Om du VET att det är fel att svara på henne, varför gör du det då? Det visst du väl redan innan du skrev denna tråd men ändå valde du att agera så? Hur kommer det sig?

Att prata rationellt och förhålla sig moraliskt till rätt och fel i teorin men i slutändan agera omoralisk är ju inte värt ett dugg. Det är vad man GÖR som räknas, inte vad man säger.

Så om du på allvar vill bli en bättre människa än den du är så borde du kanske ta dig en ordentlig funderare över hur det kommer sig att du agerar så annorlunda än vad du säger dig tänka? Kan det kanske tyda på att du har en svag karaktär som har svårt att låta bli att agera mot dina egna principer? I så fall är det väl kanske på tiden att du erkänner det för dig själv och gör något åt det.

Nja, det beslutet tog ju din fru och inte du, hur hade du agerat om hon inte tagit det beslutet åt dig?

Kan det vara så att det är just det förhållningssättet till otrohet (inte svartvitt) som gjorde det enklare för dig att vara otrogen? Hade du kanske agerat annorlunda om du hade förhållit dig annorlunda till otrohet?

Bevisligen fick det ju till slut väldigt svartvita konsekvenser (ert förhållande givk åt skogen). Så det där med att saker inte är svartvita kanske inte alltid stämmer så bra som du tror, vissa saker kanske är precis så svatvita som det låter?Ditt ansvar för din "familj" borde du tänkt på innan du var otrogen för tack vare det är nu ju inte längre en familj utan skilda föräldrar. Du kanske borde ha tänkt lite mer på vad dina handlingar skulle resultera i för era barn innan du valde att fullfölja det? Det är trotts allt dem resultatet av dina handlingar kommer påverka mest.
Jo det har jag och därför kan jag oxå skilja på falsk ånger verklig ånger och vet att dessa nyanser du pratar om mest finns i din fantasi som ett sätt att rättfärdiga dina handlingar för sig själv, för ur mitt (och din frus) perspektiv så finns det bara EN ENDA faktor som spelar någon roll och det är förtroendet. Oavsett nyanser och vad personen tänkte och kände när hen valde som hen gjorde så är en sak helt säkert och det är att ens partner inte går att lita på. Och det är ju förmodligen anledningen till att din partner valt att dumpa dig. Hon förstår varför du gjorde som du gjorde men inser att du inte går att lita på. Och det är ju väldigt svartvitt.

Jo ibland blir det fel, men det lustiga är ju att alla inte gör samma fel, det blir ju inte fel bara av sig självt, det bli fel för att man VÄLJER fel. Så istället för att bara skaka av dig det med att "ibland blir det bara fel" och "nyanser" så borde du istället fråga dig, "varför gjorde just JAG det felet när andra under liknande situationer agerat annorlunda?"

I hur man hanterar konsekvenserna ingår ju kanske en viss självrannsakan som (om den görs på ett ärligt sätt) leder till att man lär sig något av sina misstag och växer som människa

Men har ni känslor kvar för era partners då? Eller har ni hemmavarande barn som ni vill hålla ihop för?

Ni är förälskade i varandra och du skriver att du inte ångrar dig (och det verkar ju inte heller som att hon gör det?), så varför inte lämna era makar och fortsätta tillsammans?

Jag vet par där det börjat som otrohet, försök till att lappa ihop sina respektive förhållanden men ändå efter några år slutat med att båda skilt sig och att de faktiskt lever lyckliga tillsammans. Jag säger inte att det är vanligt men det händer.

Men det du ska göra nu är att vara tydlig. Hon har valt och i det valet ingår inte du och kan heller inte ingå så länge hon lever med sin man.

Du ska inte stå standby. Hon ska inte lämna för dig. Sen kanske era vägar möts igen om några år och ni båda är på rätt plats i livet och då är det helt ok.