Jag den andra mannen - också fylld av sorg, saknad och skam

Med all respekt och den djupaste empati för de män och kvinnor som fått sina hjärtan krossade, relationer förstörda och berövad på tilliten till den de älskar pga otrohet, ställer jag ändå mina frågor. 

Kortfattad bakgrund då jag vill hålla det så övergripande som möjligt . "Relationen" grundad i vänskap som växte fort och fokuserad på emotionell intimitet och närhet. Vi fann varandra och gick upp i varandra totalt. Var uttalat förälskade och kära i varandra. Total tid ca 1,5 år inklusive att vi var nära vänner som hade ngt outtalat, en feeling för varandra men inget mer.med accelererande fart de sista 7 månaderna. Ingen hade varit otrogen förut och hade inte för avsikt att hamna där vi hamnade men vi var inte heller blåögda utan gjorde våra val och får stå för de konsekvenserna. Vi har båda familj och barn.

Finns såklart många fler nyanser men vill inte gå in i detalj.

Nu har allt uppdagats med efterföljande sorg, skuld, svek, kaos och rättmätig skam för oss Sidorna hanterar det lite olika där min sida pratar och skiljer på person och relation och vi ser att det kanske är dags att gå vidare ifrån varandra efter +20 år med bibehållen grundrespekt för det vi haft och att en förälskelse kan uppstå och även om jag inte hanterat den optimalt kan vi kanske hitta nya former och i slutändan ännu bättre tillvaro. Det är tyvärr i vissa avseenden ett alltför rationellt perspektiv vi har. 

Men den andra sidan har krigat sönder sig själva och har nu bestämt att försöka laga relationen (vilket jag såklart respekterar)med allt som kommer med det. 

Trots kontaktförbud har viss kommunikation förekommit mail, tfn och sms (jag har dock inte försökt kontakta utan bara svarat) och till slut nu ett avslut mailledes. Det är tvetydigt skrivet men ändå ett val som inte innefattar mig. Det är extremt smärtsamt men förståeligt. Hur kan man då ändå fortsätta att via sms, mail etc gå över en gräns man själv satt? Önska "skön helg", vara tvetydig i kommunikationen och referera till saker som varit extremt privat mellan oss.Skicka signaler som jag iofs kan övertolka men du vet när du vet. Jag vet att hon inte är hundra i sitt beslut men det är det hon tagit. Varför fortsätter hon pressa gränsen. Jag upplever att jag efter att uppdagats varit extremt lyhörd och följt hennes behov. 

Jag vet inte varför jag skriver egentligen. Jag är frustrerad, försöker få ordning på tankar och den livskris jag står mitt i. Jag vet att jag förtjänar att må dåligt, har svikit nära och kära men likväl fattas hon mig något så enormt och jag vet att jag också kanske måste dra en gräns men det är också smärtsamt. Jag vill ändå försöka stå för vad jag gjort och ta konsekvenserna av mitt handlande men då blir det tufft när den man fortfarande har känslor handlar på det sättet. 

Jag tänker att hon inte heller gör det lätt för sig själv eller sin situation med den process hon är i. 

Har ngn varit med om ngt liknande och vad var då utgången?