16 år o Gravid! Hjälp!!

Första frågan är förstås ekonomin. De flesta 16- och 18-åringar har inte en inkomst för att försörja ett barn. Är era föräldrar redo att stötta er ekonomiskt under några år? Kanske era föräldrar sparat leksaker och kläder från er egen barndom? Ni kan också behöva stöttning med barnvakt så att du kan gå klart gymnasiet.

Tänkte ni bo hemma eller i egen bostad? Är ju delvis en ekonomisk fråga, men också beroende på hur mycket stöttning ni kommer att behöva.

Är du redo att få en förändrad relation till dina vänner? Det handlar inte bara om alkohol, du kommer heller inte kunna träffa dem på kvällstid eller åka på spontana utflykter på samma sätt. Du får anpassa allt enligt barnets rutiner, och särskilt om du ammar. Är du beredd på omgivningens reaktioner? Folk lägger alltid näsan i blöt där den inte hör här hemma, du kommer förmodligen att få höra mycket skit för att du är så ung, och kanske främst bakom din rygg.

Om du är beredd på allt vad ett barn innebär, och du kommer att få stöd och stöttning av dina föräldrar, så kommer det säkert att gå jättebra!

Jag var 17  när jag fick reda på att jag skulle bli pappa första gången. För mig var det inget val. Det var ett faktum. Mamman var 15.

Det var inte optimalt och jag var en strulputte på den tiden, är det fortfarande men på ett annat sätt. Det slutade med att jag fick ta hand om barnet. Som ändå mot alla odds klarade sig bra. Han är stor nu, har jobb och har flyttat hemifrån. Vi har god kontakt.

Jag fick ca 12år som var tuffa innan livet vände. Jag levde bitvis väldigt fattigt, hade problem med bostad, och fick kämpa hårt för att försörja mig själv och mitt barn. Jag sökte tidigt hjälp men blev nekad. Jag lyckades tjata till mig timjobb samtidigt som jag tog igen skola jag missat allt eftersom.

Omkring vid 30-års-åldern så var utbildningar klara och därifrån har livet varit en dans på rosor. Jag driver numera ett litet företag och tjänar mycket bra. Har drivor med barn och jag kan köpa i stort sett allt jag egentligen kan önska mig.

Hur har det påverkat mig? Jag har under lång tid levt ett hårt liv och upplevt många svek från både nära och samhälle. Min moral och etik är inte den bästa för att uttrycka sig försiktigt. Jag förväntar mig ingen hjälp av andra, vill inte ha någon sådan. Jag står helst på egna ben. Dom enda jag egentligen hyser lojalitet emot är mina barn. Som jag tyvärr skämmer bort allt för mycket.

Jag har gjort många dumheter. De flesta går att lösa så länge du inte ger upp. Men jag har undvikit dom absoluta dumheterna. Dvs droger och annat som mer eller mindre tvärsäkert kör dig ner i diket.

Du har nu ett vägval. Väljer du att behålla barnet så kommer ditt liv gå en annorlunda och tuffare väg. Hur tufft det blir beror helt på vilket stöd du får. Helt normal kommer du aldrig bli men du kan ändå få det bra om du bara gör rätt.

Gör du abort så kan ditt liv bli som alla andra som är skötsamma människor som gör allt man ska göra och borde göra. Du kommer säkert att gå runt och tänka på aborten. Kanske ångrar du dig för alltid, kanske inte. Det beror nog på din personlighet.

Lycka till!

Hej TS! Din kropp och ditt val :)

Var beredd på stora uppoffringar. Tycker du att du är vuxen nu så kommer det gå med rasande fart sen när barnet kommer. Förmodligen växer du ifrån dina vänner. Livet kommer bli annorlunda men för det behöver det inte bli sämre!

Är du fri från psykiskaproblem, inte har problem med droger, har en stabil miljö, stöttande föräldrar så kan du behålla barnet med goda förutsättningar. Men boende och försörjning är ngt du måste lösa. Statistiskt sett kommer du och barnets pappa inte hålla ihop och det tunga lasset ligger på dig. Småbarnsåren är tuffa för alla på sitt sätt. Kanske tuffare om man inte har ekonomi och livserfarenhet.

Lycka till!

Okej, det här blir balansakt i den högre skolan:

Som andra redan har skrivit är det din kropp och ditt val - och hur du än gör ska du nog fundera lite över det här med p-piller. Det kan finnas alternativ som passar just dig bättre.

Som andra också har skrivit så blir det tufft, men med bra stöd från din omgivning ska det säkert gå bra. Dessutom är det här ett väldigt bra land att få barn i, oavsett ålder.

Jag tror du gör klokt i att vara beredd på två saker om du behåller; ofriheten och dömande.

Det är rätt utmattande att alltid vara ansvarig för någon annan och ha koll, planera, osv. Det ÄR tröttsamt att aldrig kunna skita i allt och bara göra som man vill. Och frustrerande att inte kunna hänga med polarna på något kul med fem minuters varsel. Ibland känner man ungefär "Men herregud unge, försvinn! Sluta kräva saker av mig, väx upp och klara dig själv!" Och det har ingenting med kärlek att göra, älskar gör man samtidigt som man vill fly till Costa Rica under taget namn.

Dömandet består då i oförstående personer som pikar dig, "Du var för ung, du skulle ha väntat, man kan göra abort, skyll dig själv, etc", när du senare ber om hjälp och söker stöd. Och de gnällspikarna finns överallt, från MVC via BB till BVC och nätforum.

Slutligen, jag hoppas att jag har kunnat bidra med något och att det blir bra för dig, hur du än gör.

Lycka till!

Gör inte abort om du inte vill.Abort är inget måste om man råkar bli gravid,det är ett val.

Jag möter genom mitt jobb många unga gravida/ unga med barn. Vuxna verkar fördomsfulla och negativa. Men som har all anledning att vara det om man ser till forskning och statistik.

Jag tänker var helt brutalt ärlig. Självklart så känner du dig redo. Du är så ung att du inte har förmågan att förstå vad det innebär. Du skriver att du tagit hand om dig själv länge. Har du det? Har du inte blivit försörjd, fått rådgivning, blivit skjutsad, haft någon som betalat räkningar, deklarerat, lagat diskmaskinen mm på länge? Gör du dessa saker själv? Att du inte vill supa är rätt normalt. Du får inte ens gå på krogen ännu. Hemmafester i någons rum är inte så roliga. Du missar nattklubbar, resor, restauranger pubar mm under din ungdomstid.

Du kan utgå från att din kille snart lämnar dig. Det är extremt sällsynt att det håller vid tonårsgraviditeter. Papporna är sällan speciellt engagerade efter separationen. Det är roligt ett tag sedan vill dom träffa en ny, barnlös tjej, resa, plugga, flytta.

Vilka killar kommer du sedan träffa efter det tagit slut? Vilka unga killar vill vara med en ung ensamstående mamma? Det är en speciell grupp killar som vill det, inte dom utbildade, drivna, trygga och attraktiva killarna utan ofta dom som har svårigheter själv.

Du löper en enormt ökad risk att sitta i långvarig, relativ fattigdom. Ditt barn löper större risk för missbruk, dålig psykisk och fysisk hälsa ( barn till tonåringar har till och med fler benbrott och mer karies än andra barn), högre risk att själv hamna i relativ fattigdom, större risk att utsättas för våldsbrott, ökad risk att själv bli tonårsföräldrar, ökad risk för självmord som vuxna.

Den stora majoriteten av unga mammor känner sig väldigt ensamma. Pappan försvinner ganska snabbt och dyker upp nån gång ibland och hälsar på. Vänner tycker först barnet är gulligt med försvinner snart. Bebisen är söt men det är inte så kul i längden att sitta på någons rum och lyssna på skrik och barnperspektiv. Ingen orkar med dig på aktiviteter då allt styrs av ditt barns behov. Nu måste hen amma, blöja bytas, nu skriker hen oavbrutet och där kom en ryggbajs... Tillslut är det ingen som ringer eller smsar.

Det finns dom som säger att dom fått barn som inga och det minsann gått bra iallafall. Men dom har inget att jämföra med. Dom vet inte hur mycket bättre andra barn och mammor ofta mått. Dom vet inte hur det känns att ha en stabil ekonomi, en stabil kärnfamilj, en villa med mycket utrymme, en lång gemensam föräldraledighet utan ekonomisk besvär under småbarnsåren. Jag har hört ensamstående tonårsmammor med missbruksproblematik säga att det minsann går minst lika bra för dom i deras föräldraroll som andra äldre mammor!

Forskning om hjärnans utveckling visar till och med att flera tonårsmammor får en sämre kognitiv förmåga! Sömnbrist och icke åldersadekvata utmaningar kan hindra den viktiga utveckling som hjärnan går igenom i slutet på tonårstiden !

( läs,: SCB, forskning på googlescholar, Normbrytande beteende i barndomen ( Andershed)

Visst kan det bli bra till slut! Men är du redo för denna hård resa? Är du redo att utsätta ett barn för denna resan?

Tycker det är ett tänkvärt inlägg, bara en sak; bara för man är äldre så har man heller inte förmåga att helt förstå vad ett barn innebär. På gott och på ont.

Jag fick själv barn tidigt, de jobbigaste sakerna var att jag var helt ensamstående då pappan försvann när jag var gravid och sedan aldrig mer hörde av sig (barnet är idag över 20 år, och de har aldrig träffats). Det var inte jobbigast just att vara ensamstående på det sättet att jag fick göra allt arbete, utan mer att jag inte hade någon att dela allt med. Det kändes som bara jag brydde mig om alla hans framsteg (är även jag född av en tonårsmamma som jag har en dålig relation till)

Den andra jobbiga saken var att det var svårt för mig att skaffa mig en utbildning, helt enkelt för att jag var så slutkörd, det började jag med först när mitt barn (som då var två barn) var 12. Så jag var alltid fattig.

Men jag ångrar inte mitt barn, dock kan jag än idag känna en otillräcklighet över hur han fått växa upp med knappa resurser hela tiden och periodvis med mig utbränd.