• Tue 15 Sep 2020 20:47
    1640 visningar
    23 svar
    23
    1640

    Längtar efter barn så det värker, sambo ej redo

    Som rubriken lyder så längtar jag efter att bli gravid så att det värker i kroppen och det påverkar mig enormt mycket psykiskt. Jag är 26 år, min sambo/m2b är ett år äldre och han känner sig inte redo att skaffa barn än.

    I början av augusti slutade jag med hormonella preventivmedel och gick över till NC, eftersom jag inte alls funkar på hormoner och kopparspiral dödade min sexlust helt.. När vi tog det beslutet sa jag att om det skulle bli en bebis av misstag/slarv så finns inget annat val för mig än att behålla, vilket han helt höll med om.

    Förra veckan hade jag "röda dagar" men det var bara några dagar efter mensen så vi var lite lyxiga och körde avbrutet samlag, vilket alla vet inte är säkert. Jag hade gjort negativa ägglossningstest hela veckan för att hjälpa appen på traven för att få fler gröna dagar, men när jag gjorde ÄL-test senare samma dag var det positivt. Och såklart väcktes ett litet hopp i mig, vilket jag skäms lite för...

    Jag och mim sambo har pratat mycket om det här, och jag vet att hans största oro är att vi skulle förlora barnet, att det skulle vara sjukt, ha en funktionsvariation eller liknande. Han är även rädd att han skulle kunna bli irriterad på mig som gravid, främst eftersom hans enda kompis som fått barn skrämt upp honom rejält med skräckhistorier om hur hans flickvän skrek på honom för att han kom hem med fel glass (haha). Jag själv är såklart också orolig över missfall och såna saker, och att inte kunna bli gravid - men jag ser fram emot resan mer.

    Vi bor i relativt stor lägenhet, tjänar bra och har stabil ekonomi som skulle klara av ett barn (eller tvillingar, som jag har i släkten). Vi letar hus för fullt och planerar att gifta oss inom ett par år. Bor i en småstad med familjerna nära.

    Vill väl kanske bara ventilera lite med er, har inte direkt någon vän att prata om sånt här med..

    Någon i samma situation? Killar som faktiskt kommit över dessa rädslor?

    Jag längtar så mycket efter detta att jag nästan känner mig sviken av min sambo som imte vill än, vilket jag såklart inte visar men det påverkar mig..

    Vad fan gör man med sina känslor när kroppen och själen skriker efter en bebis?

  • Svar på tråden Längtar efter barn så det värker, sambo ej redo
  • Anonym (M)
    Wed 16 Sep 2020 02:51
    #1

    Jag blev deprimerad och sa tillslut till min sambo att man nekar inte en kvinna ett barn, fortplantningsförmågan är det starkaste drift vi har. Antingen blir du pappa eller så gör jag detta på egen hand.

    Jag lät det sjunka in och nu pratar han inte om annat än hur han längtar efter en liten.

  • Anonym (ebba)
    Wed 16 Sep 2020 03:30
    #2
    -1

    Jag såg till att bli gravid så att han blev tvungen att bli redo. Jag visste att han var redo och att han bara var rädd för att helt och hållet växa upp. Dagens samhälle är uruselt på att rusta män för att bli män och ta ansvar, men ger man männen ansvar så kan de oftast bära det. För oss blev det dubbelt ansvar eftersom att vi fick tvillingar, men mannen undrar ändå så här i efterhand vad det var han var rädd för. 

  • Anonym (Lisen­)
    Wed 16 Sep 2020 09:54
    #3
    Anonym (ebba) skrev 2020-09-16 03:30:09 följande:

    Jag såg till att bli gravid så att han blev tvungen att bli redo. Jag visste att han var redo och att han bara var rädd för att helt och hållet växa upp. Dagens samhälle är uruselt på att rusta män för att bli män och ta ansvar, men ger man männen ansvar så kan de oftast bära det. För oss blev det dubbelt ansvar eftersom att vi fick tvillingar, men mannen undrar ändå så här i efterhand vad det var han var rädd för. 


    Ja det är så märkligt! Hur män är så rädda för förändring och ansvar. Verkligen dags att unga pojkar lär sig ta ansvar i tidig ålder (som tjejerna) annars kommer de bli bortvalda på sikt.
  • Wed 16 Sep 2020 13:31
    #4
    Anonym (ebba) skrev 2020-09-16 03:30:09 följande:

    Jag såg till att bli gravid så att han blev tvungen att bli redo. Jag visste att han var redo och att han bara var rädd för att helt och hållet växa upp. Dagens samhälle är uruselt på att rusta män för att bli män och ta ansvar, men ger man männen ansvar så kan de oftast bära det. För oss blev det dubbelt ansvar eftersom att vi fick tvillingar, men mannen undrar ändå så här i efterhand vad det var han var rädd för. 


    Ja men precis så känner jag också - han är ju redo och jag vet att han kommer att bli en underbar pappa. Lite ledsamt att han inte förstår det själv. 


    Jag har verkligen tänkt på att göra som du, men samtidigt är jag lite rädd att jag skulle sakna den här grejen med att liksom säga "nu gör vi det här. Vi provar, vi vill ha ett barn ihop för att du är den bästa personen jag vill".. Kände du så?


    Tack för svaren hittills hörni, värmer att läsa när man känner sig lite ensam i känslorna. 

  • Anonym (ebba)
    Wed 16 Sep 2020 15:40
    #5
    -1
    Viola94 skrev 2020-09-16 13:31:46 följande:

    Ja men precis så känner jag också - han är ju redo och jag vet att han kommer att bli en underbar pappa. Lite ledsamt att han inte förstår det själv. 

    Jag har verkligen tänkt på att göra som du, men samtidigt är jag lite rädd att jag skulle sakna den här grejen med att liksom säga "nu gör vi det här. Vi provar, vi vill ha ett barn ihop för att du är den bästa personen jag vill".. Kände du så?

    Tack för svaren hittills hörni, värmer att läsa när man känner sig lite ensam i känslorna. 


    Jag tror att jag kände direkt vad han var för en typ. Jag kunde se på den traditionella familjen han kom ifrån vilka värderingar han fått med sig. Så bara visste jag att abort var uteslutet och ansvar gällde. Det hade varit allra roligast att göra det tillsammans, men det var inte värt väntan. Första graviditeten fick bli en "oopsie" och sedan planerade vi de andra barnen tillsammans.
  • Anonym (ebba)
    Wed 16 Sep 2020 15:42
    #6
    Anonym (Lisen) skrev 2020-09-16 09:54:09 följande:

    Ja det är så märkligt! Hur män är så rädda för förändring och ansvar. Verkligen dags att unga pojkar lär sig ta ansvar i tidig ålder (som tjejerna) annars kommer de bli bortvalda på sikt.


    Tja, generationer av feminism tar ut sin rätt så att säga.
  • Thu 17 Sep 2020 19:21
    #7

    Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Jag är 32 år och har alltid vetat att jag vill ha barn, men längtat aktivt i kanske tio år. Nästan lika länge har jag haft en sambo som inte alls varit redo. Från början ville han inte ha barn överhuvudtaget, med tiden har det mer handlat om att han tycker att det känns oerhört läskigt med ansvaret, att behöva "växa upp" själv och även haft funderingar kring hur han skulle bli som pappa (han har inte en så bra relation med sin egen pappa) och vad de slitiga småbarnsåren skulle göra med vår relation. All hans tvekan har varit svår för mig att hantera och har varit påfrestande för förhållandet. Vi har båda velat satsa på en framtid tillsammans, men det har i perioder känts väldigt svårt när vi verkat ha så olika syn på hur den framtiden ska se ut. Anledningen till att vi hållit ihop är att vi hela tiden försökt att prata, prata, prata. Sätta ord på känslor, rädslor, längtan etc. så att vi försökt ge varandra de bästa förutsättningarna för att förstå varandra. Även om man varit tillsammans länge är man inga tankeläsare. Vi var även hos en parterapeut vid ett tillfälle. Just den kontakten var inte så bra, men jag kan tänka mig att det kan vara väldigt värdefullt om man hittar en person som passar en. 

    Nu har vi äntligen kommit till en punkt då min sambo har sagt ja till att börja försöka. Det finns fortfarande ett stort mått av rädsla från hans sida, men vi tror båda att han nog aldrig kommer känna sig 100% redo, och lite nervositet och oro inför all ovisshet tänker jag är väldigt vanligt och inget konstigt alls. Förhoppningsvis växer man in i rollen och uppgiften, både under en eventuell graviditet och sen som nybliven förälder. Kanske med hjälp av familj eller andra stöttande personer runt omkring sig.

    Mitt råd är att försöka prata mycket med varandra även om det är ett svårt ämne. Du får fundera på om du kan tänka dig att vänta in honom, om det skulle vara det han behöver. Det kan ju hända att ni kommer fram till att ni, när det kommer till kritan, inte vill samma saker, och då måste ni kanske gå skilda vägar. Men det behöver förstås inte alls bli så, om ni båda är beredda att lyssna och jobba med relationen. Att ensamma eller tillsammans ta hjälp av en terapeut kan vara skönt för att reda i tankarna. 

    En mer konkret sak som hjälpt mig är att samla på små saker, kläder och så, som visualiserar vad jag längtar efter. Det låter kanske konstigt att göra detta utan att involvera sambon, men för mig har det känts bra att veta att jag har en liten skattkista som väntar på mig, oavsett om han är en del av det eller ej. Skulle det av någon anledning inte bli några barn för mig, kommer det vara en del av sorgeprocessen. Sedan vill jag också varmt tipsa om podden Jag vill ha barn. Den handlar om barnlängtan i olika form, inte så mycket om att vara ensam i en relation om att längta, men den har ändå hjälpt mig mycket. Inte minst har jag känt mig mindre ensam och mindre som nån slags crazy baby lady. Den har liksom gjort min längtan mer tillåten för mig själv.

    Önskar dig lycka till, vet hur ont det gör att längta. På många sätt låter det som att ni har fina förutsättningar för familj, och jag hoppas att det blir så för er. Kram.

  • Anonym (Lisen­)
    Thu 17 Sep 2020 19:33
    #8
    Anonym (ebba) skrev 2020-09-16 15:42:57 följande:

    Tja, generationer av feminism tar ut sin rätt så att säga.


    Hur då?
  • Anonym (K)
    Thu 17 Sep 2020 20:08
    #9

    Låt det vara. Tjata, ens antyda, är det sämsta du kan göra.

  • Anonym (Anony­m)
    Thu 17 Sep 2020 20:11
    #10

    Nja, vill lägga till att LURAS är det sämsta du kan göra!!

Svar på tråden Längtar efter barn så det värker, sambo ej redo