Längtar efter barn så det värker, sambo ej redo

Han nekade inte dig ett barn. Han nekade dig ett barn med honom. Stor skillnad.

Ja, helt rätt.

Fast där tycker jag att du är lite väl fyrkantig - att prata med sin partner är aldrig dåligt! Självklart ska man inte tjata, men att säga att "antyda är det sämsta du kan göra" till en person som längtar efter barn är inte riktigt fair anser jag. 

Jag måste kunna säga till min sambo att jag längtar efter barn utan att vara rädd att han ska tröttna på mig eller bli arg. Det är min högsta önskan just nu, och det måste han kunna dela även om han inte känner samma sak än. Ens partner ska vara den man kan dela allt med och känna förtroende. 

 

Snälla ni som skriver - håll en schysst ton i tråden och döm inte varken mig eller varandra. 

Tack alla som hittills delat med er av era erfarenheter

Fortsätt gärna, värmer i hjärtat. 

Man kan absolut säga att man vill ha barn. Men jag hade en sån som hintade någon gång om året fast jag sagt nej för minst fem år framåt. Vi lever inte ihop idag kan jag säga. Så sjukt respektlös människa.

Är det respektlöst att hinta om sin innersta önskan EN gång om ÅRET..? Ja, uppfattade du det som sjukt respektlöst kan jag förstå att ni inte lever ihop...

TS, jag förstår att du längtar och att det är jobbigt att vänta, men när man väl skaffar barn ihop och båda verkligen vill och längtar - då är det helt underbart Jag tycker inte heller det är någon bra idé att försöka lura sig till en graviditet genom oärlighet, vem vet exakt hur han reagerar då? Och ska du leva med lögnen? Bättre att ge det lite mer tid så kommer nog en längtan hos honom också - och när längtan tar över så minskar nog rädslan för sjukt barn, missfall och liknande.

Försök fokusera på annat nu när du vet att han inte är redo än. Passa på att göra sånt som blir svårt eller omöjligt med barn i bilden?

Tycker verkligen inte att du ska lura till dig ett barn... Det barn förtjänar att vara önskad av båda föräldrarna, inte att man lurat till sig det. Och du förtjänar att gå igenom hela processen tillsammans med din sambo.

Min man ville absolut inte ha barn i många år (vi blev tillsammans när jag var 16 och han 18), men när jag närmade mig 30 blev mitt sug efter barn väldigt stort.

Han ville fortfarande inte ha barn men efter att diskuterat det fram och tillbaka ett tag så gick han ändå med på att börja försöka. Vi trodde det skulle ta tid att bli gravid så vi började ganska direkt efter att han sagt ja.

Nu blev jag gravid direkt och när jag berättade för honom så var han chockad och livrädd i ungefär 20 minuter innan han blev överlycklig och började googla bebis saker.

Nu väntar vi vårt andra barn och jag hade inte velat skaffa barn med honom på något annat sätt än att han själv var med på det och att vi gjorde det tillsammans.

Fast jag tycker ni springer iväg lite här - jag har aldrig sagt att jag vill lura honom. Jag vill dela detta med honom och därför väntar jag, om än lite motvilligt, på att han blir redo.

Under tiden vill jag gärna bolla med andra som är eller har varit i samma situation. 

Ett nej är väl ett nej, eller?

Jag förstår dig helt och hållet. Jag har velat ha barn i flera år och är nästan 30 nu. Har talat med min sambo om det vid flera tillfällen genom åren men han har inte varit redo, sagt att vi borde vänta lite, göra det nästa år osv osv. Jag fortsatte prata om det, sa att det sista jag vill är att pressa honom men att det typ skrek inom min kropp att jag är så redo för barn.. Kunde gråta rätt ofta för jag började tänka "tänk om han aldrig blir redo?" osv.

Jag började sedan tänka att om jag tar upp det då och då lite mer avslappnat (alltså inte med gråt och att det då blir så laddat samtal) så kanske han kommer att komma omkring den idén. Liksom, att skaffa barn är en stor grej... jag blir också rädd när jag tänker på allt som det faktiskt innebär. Vi har pratat jätte mycket om det vid flera tillfällen under året. Nu har han kommit omkring tanken på barn och vill ha det, så ska börja försöka :). Jag hoppas att det kommer att komma snart för dig med! 

Fortsätt prata om det med din respektive. Mitt tips är att försöka hjälpas åt att hitta varför han känner som han gör och sen bearbeta det över tid och fortsätta prata prata prata. Sådana känslor har oftast en orsak, och kan man börja bearbeta orsakerna så ökar chansen att han känner sig mer redo. I vissa fall kanske det till och med kan finnas delar som man kan kompromissa om, om någon av er tycker att något är svårare eller läskigare så kan den andre stötta mer i just den delen. Eller hitta andra lösningar. En kompis sambo ogillade tanken på att tappa så mycket fritid men de löste det genom att han gick ner i arbetstid. Fungerade utmärkt för dom. Finns alla möjliga kompromisser.

Det jag menar med att fortsätta prata menar jag inte att tjata eller skuldbelägga, men att ta tid för varandra att försöka lyssna och förstå varandra. Oavsett vart det leder er så är det ett sätt att komma framåt i livet tillsammans. Du kanske kommer förstå hans sätt och tankar mer, och han kommer kanske förstå dina tankar mer. Förhoppningsvis för din del lägger det grunden till en bra relation inför barnaskapande där båda vill åt samma håll!

Åh det där är så jobbigt och så svårt. Det du beskriver om din sambos rädslor liknar väldigt mycket min sambos rädslor när det kommer till att skaffa barn. Det låter ju mycket som att det just handlar mycket om hans rädslor kring det, och att det är därför han inte är redo. Eller har jag fel? Tänker att det kanske är hans rädslor ni behöver prata mer om, och om att komma över det, för att ta er till nästa steg. Jag drog mig inte för att prata med min sambo ganska ofta om min längtan, eller jo, jag drog mig för det, men pratade om det ändå. Eftersom det var viktigt för mig. Han förstod det. Jag skrev faktiskt till och med ihop ett mail en gång bara för att få ut allt jag tänkte på, och skickade det till honom. Efter många samtal om både min längtan och hans rädslor började han på något sätt att vänja sig lite vid tanken. Så i vårt fall handlade det väldigt mycket om att han helt enkelt behövde komma över sin rädsla, och bara ?kasta sig ut?. Livet är trots allt här och nu, och jag ställde frågan; kommer du verkligen vara mer redo om ett år? Två år? Förmodligen inte...

Vilken intressant och viktig diskussion du startat tycker jag

Att ni är överens om att ni båda faktiskt vill ha barn är ju ett första steg ? jätteskönt ju! Jag och min sambo försöker aktivt att få barn nu sedan ett tag tillbaka, och det som fick honom att känna sig redo tror jag var att vi träffade många barn och småbarnsföräldrar som kunde ge positiva erfarenheter och visa alla de fina sidorna, inte bara oron och det jobbiga (även om man måste vara medveten om det också såklart, men det verkar ju din partner vara).

För min del ville jag inte luras eller på annat sätt bli med barn utan att min kille var med på det (vilket jag vet att du håller med om, men jag tycker att det var intressant att andra i tråden tog upp det) ? dels för att inte skada tilliten och respekten vi har för varandra och dels för att jag precis som du skriver ville känna ?nu gör vi det här tillsammans? och att veta att han faktiskt skulle bli glad över ett framtida plus på stickan för att kunna dela glädjen tillsammans. Och ni kommer att komma till den punkten, då vissa rädslor självklart finns kvar men att han ändå känner att "nu kör vi, vi klarar det tillsammans".

Jag ville inte heller tjata, men för min sambo var det nog en ?spark i baken? att få höra alla mina tankar samt statistik och fakta om kvinnlig fertilitet för att veta att man inte kan vänta hur länge som helst, samt att påminna honom om att bara för att vi börjar försöka nu så betyder det inte att en graviditet eller bebis kommer imorgon utan det kan ta tid och då hinner vi förbereda oss mentalt tillsammans. Alla är ju olika, men det funkade bra för oss att prata så. Som någon annan skrev varvade jag att ta ibland ett djupt samtal med mina känslor plus fakta, och ibland ta upp det mer avslappnat och inte så långrandigt om du förstår hur jag menar.

Vi började som en första kompromiss med att jag skulle sluta med p-piller så kunde vi använda kondom om/när vi ville ? och sedan blev det som ett naturligt steg att HAN medvetet valde att inte använda kondom alla gånger eftersom han visste att vi båda skulle välkomna om det "råkade" bli ett barn.

Så jag tycker att det är viktigt att prata om det och inte tiga av rädslan att man tjatar, för kommunikationen är så viktig oavsett om det gäller barn eller annat man går och tänker mycket på. Det är ju superbra att kunna diskutera hans rädslor, vilket ni redan verkar göra, för att han ska kunna vänja sig. Precis som du säger, som par måste man kunna dela allt och känna att inga tankar är för dumma ? du verkar så klok och jag är säker på att ni med hjälp av kommunikation kommer att kunna komma fram till en bra kompromiss.Stort lycka till!