Hans ex förstår inte att hon ska hålla sig undan!

Ledsamt att ts och fcss34 inte tycker att 5-åringens liv är viktigt också.

Om han lägger t.ex. 40 min på att läsa + svara alla de 7 smsen som är uppdateringar om sitt barns liv så är det nästan ingen tid alls. Bebisen får ju betydligt mer uppmärksamhet än så. Så tid borde det finnas

Tror min man lägger mer tid i veckan under sina raster att kolla på bilder jag skickar nu när jag är hemma med våra barn.

Tycker det låter som svartsjuka från ts håll.

Håller med

Men har du helt missat att hon frågar efter bebisen, att hon vill att det äldre barnet skall få foton och info om sitt syskon?

Alltså, jag brukar ha rätt mkt förståelse för bebisbubblor men TS verkar ha fått sig en psykos efter förlossningen (man kan ju hoppas det iallafall, så hon inte beter sig såhär normalt..)..

Ja det måste hon, eftersom pappan och hennes barn fortfarande OCKSÅ är en familj. Och nej, som förälder (pappan då) så vill man vet NÄR det händer viktiga saker i ens barns liv, inte en månad senare. Tänker att du borde inse det nu när du själv är förälder...

Jag hoppas innerligt (och tror) att denna tråd enbart är gjord för att "röra om i grytan" för du kan bara inte vara sann..

Men snälla, nu får du väl ge dig. Ts reaktion är inte rimlig. Att pappan får 7 sms på 1 månad om sitt barn är helt normalt, till och med ganska lite när man bara ses 1 helg i månaden. Han lägger kanske 1h på en månad på att läsa och svara på sms om sitt barn. Han borde ju själv vilja ha information om sitt eget barn eller? Borde inte ts förstå det?

Har även läst dina andra svar och du hittar ju bara på känslor/egenskaper/situation, du har ingen aning om det är så. Den ända informationen vi har är den som ts har lämnat och i den så är hennes reaktion helt orimlig.

Nej, bäst är ju om Ts kunde komma tillbaka och ge oss mer detaljer om vad exakt det är hon stör sig på..

Tänkte precis samma sak :)

Mycket underhållande tråd när alla skriver långa inlägg för att försöka resonera med en rabiat TS från ett alternativt konto där de mest märkliga resonemang manifesteras. Här har vi tre alternativ: 1, Vi har med vanlig hederlig trollning att göra. 2, TS är väldigt väldigt ung och resonerar som en trulig tonåring. 3, TS alla hormoner är helt i otakt och hjärnan resonerar inte som vanligt.

Ja, vi har alternativ 4 också i och för sig: TS har en kass personlighet. Vilket alternativ vi har att göra med vet vi inte, men det går ju inte att resonera med personen så det finns ingen mening med att skriva något vettigt mer.

Jag tycker du har en bra poäng och verkar ha ett klarsynt perspektiv på hur det kan vara att få sitt första barn under dessa omständigheter. Det går ju dock inte att uttrycka sig med så stor säkerhet att det är så här ts har haft det även om jag tycker att du har en väldigt bra teori. Ingen här vet vad som ligger bakom, varken du, jag eller någon annan. Jag för min del vill ju helst tro att det finns någon mänsklig orsak till varför man känner så här som ts beskriver och jag gissar att du tänker likadant. 
Precis det du beskriver känner jag igen för min egen del. När jag fick barn hade jag en person i min närhet som var så överväldigande glad över det här barnet och det var mycket ståhej kring det, men aldrig att den personen frågade hur jag mådde. Det var faktiskt inte en trevlig situation att befinna sig i. Det var väldigt mycket fokus på bebisen men det var som att det var lite besvärligt att jag, bebisens mamma, måste vara en del av det där. Så jag kan förstå vad det är som du försöker säga. Det är en väldigt obehaglig känsla när det handlar om ens eget barn. Man bär på ett barn/har precis fött ett barn och så finns det någon som beter sig som att du har gjort ditt nu och kan pysa iväg någon annanstans så att syskonet och pappan kan få ha sin familj med bebisen utan dig nu. 

Om det är så ts känner sig så tycker jag att hon får träna på att berätta att det. Jag har svårt att se om det är så här för henne eller om det handlar om något annat, men jag vet att det är oerhört svårt att uttrycka de här känslorna, det är som bäddat för att någon ska anklaga dig för att vara svartsjuk och så trycks du ned ännu mer i skorna, därför är det få som klarar av att berätta om det. Jag tror inte det är många som kan tänka sig in i hur det känns, men du verkar vara en av dom som kan det. Jag vet idag att jag inte heller är ensam om dessa upplevelser, jag har hört hårresande exempel på hur en nybliven mamma kan trängas undan inom den ombildade familjen. 

Du menar att mannens ex som bor 40mil från TS och håller kontakten med pappan genom att skicka 7 sms på en månad och mannens 5åring som hälsar på en helg i månaden tränger bort TS från bebisen?