• Anonym (Fröke­n Uppgiv­en)
    Wed 16 Sep 2020 16:01
    1006 visningar
    44 svar
    44
    1006

    Rädsla för ett liv i ensamhet

    Jag är 28 år supersingel och känner en enorm ensamhet då jag inte har någon att dela mitt liv med. Det finns familj och många nära vänner, men det räcker inte för att fylla det här hålet som bara växer inom mig.


     


    Jag kan förstå att det kanske är irrationellt att tänka att jag ska behöva resten av mitt liv ensam, men ofta är känslan just så. Jag gråter flera gånger i veckan pga att jag är så rädd för att aldrig få älska någon och aldrig bli älskad tillbaka igen.


     


    ?Du kommer hitta honom när du minst anar?, ? Sluta leta inte så kommer han dyka upp?, tro mig, jag letar inte och är långt ifrån desperat, seriedejtar inte eller letar partner på ett osunt sätt. Däremot känns det extra hopplöst i dessa tider då alla är isolerade och umgås mest med dem de redan känner.


     


    Dejtingappar fungerar inte för mig, jag har försökt men jag matchar aldrig med någon jag finner intressant. Jag matchar knappt med någon alls faktiskt. Vilket jag kan tycka är märkligt då jag ändå har vetskap om att jag ser väldigt bra ut och är en riktigt rolig och härlig tjej. (har såklart mina dåliga dagar jag med)


     


    Jag har otroligt många intressen, är igång och hittar på saker och testar nya aktiviteter. Jag har ett liv där jag sällan sitter på soffan och latar mig helt enkelt. Så att testa nya intressen och liknande är inte heller något jag kan testa för att träffa ?the one?, då jag redan gör det.


    Jag har sporadiskt dejtat, verkligen gett killarna en chans, men jag fattar aldrig tycke för någon. Är det något fel på mig? Jag kan ju aldrig besvara vad den andra känner för mig.


     


    Det finns inga garantier för att jag kommer hitta någon, och det gör mig så jävla rädd. Hur ska jag kunna hantera känslorna av den här ensamheten för att inte totalt tappa hoppet om en framtid där jag kan få leva i tvåsamhet, kanske gifta mig och skaffa barn?


     


    Med vänlig hälsning


    Fröken Uppgiven

  • Svar på tråden Rädsla för ett liv i ensamhet
  • Anonym (T)
    Wed 16 Sep 2020 16:10
    #1

    Du är i bättre situation än mig iaf. Är i samma ålder och har aldrig ens dejtat, har autism så har verkligen svårt för att träffa nya.
    Tänker att du lär fatta tycke för någon. Försök att slappna av lite så att du inte pressar dig själv. Ha kul istället så kommer det lösa sig. 

  • Anonym (Rolig­t)
    Wed 16 Sep 2020 16:13
    #2

    Är det inte roligt att vara singel du kan ju göra vad du vill hemma 

  • Anonym (L)
    Wed 16 Sep 2020 16:20
    #3

    På din beskrivning så låter det som att det är DU som har svårt att fatta tycke för någon? Vad kan detta bero på? Är du för kräsen? Jag fattar att man inte vill ta första bästa liksom, men man kan ju inte heller vara för kräsen och tro att man ska hitta en modellkille med felfri personlighet, för sådana personer existerar inte i verkligheten.

    Fattar killar tycke för dig? Eller brukar du också bli dissad?

    Jag tror att väldigt många har känt som du, men sedan hittar i princip alla en partner ändå. Kan du dra ut med någon vän på något uteställe eller någon fest? Där kanske du kan hitta en kille att snacka lite med. Såklart ska man inte vara desperat, men det skadar ju inte att dejta lite. Klart att det kan ta tid också.

    Du kan träffa din blivande partner var som helst och när som helst. Det finns ingen som sitter på svaren och det är väl egentligen själva grejen med livet.

    Du får tänka att det finns många som har det värre än vad du har det. Det går liksom inte att göra så mycket åt att du längtar efter en pojkvän. Du kan ju inte bara magiskt trolla fram en eller ta vem som helst. Det enda du kan göra är att socialisera dig, dejta och inte vara för kräsen. Var öppen! Jag är helt övertygad om att det finns någon för alla - även för dig!

  • Anonym (Fröke­n Uppgiv­en) Trådstartaren
    Wed 16 Sep 2020 16:24
    #4
    Anonym (T) skrev 2020-09-16 16:10:13 följande:

    Du är i bättre situation än mig iaf. Är i samma ålder och har aldrig ens dejtat, har autism så har verkligen svårt för att träffa nya.
    Tänker att du lär fatta tycke för någon. Försök att slappna av lite så att du inte pressar dig själv. Ha kul istället så kommer det lösa sig. 


    Jag förstår dig. :( Har du aldrig dejtat på grund av autismen eller ligger det något annat bakom det? 


    Blir svårt att fatta tycke för någon när jag aldrig träffar någon, jag lyckas inte ens få till en dejt via dejtingappar längre. Senaste var väl för 5 månader sen ungefär och det var ett riktigt haveri till dejt. 
    Det är svårt att ha kul när jag känner sån hopplöshet kring hela situationen. Kompisar lyckas träffa killar jämt och jag står bara och ser på. Försökt ordna dubbeldejter med deras killars kompisar, men det blir varken kul eller inger hopp utan tvärtom, tyvärr.  

  • Anonym (Fröke­n Uppgiv­en) Trådstartaren
    Wed 16 Sep 2020 16:39
    #5
    Anonym (L) skrev 2020-09-16 16:20:09 följande:

    På din beskrivning så låter det som att det är DU som har svårt att fatta tycke för någon? Vad kan detta bero på? Är du för kräsen? Jag fattar att man inte vill ta första bästa liksom, men man kan ju inte heller vara för kräsen och tro att man ska hitta en modellkille med felfri personlighet, för sådana personer existerar inte i verkligheten.

    Fattar killar tycke för dig? Eller brukar du också bli dissad?

    Jag tror att väldigt många har känt som du, men sedan hittar i princip alla en partner ändå. Kan du dra ut med någon vän på något uteställe eller någon fest? Där kanske du kan hitta en kille att snacka lite med. Såklart ska man inte vara desperat, men det skadar ju inte att dejta lite. Klart att det kan ta tid också.

    Du kan träffa din blivande partner var som helst och när som helst. Det finns ingen som sitter på svaren och det är väl egentligen själva grejen med livet.

    Du får tänka att det finns många som har det värre än vad du har det. Det går liksom inte att göra så mycket åt att du längtar efter en pojkvän. Du kan ju inte bara magiskt trolla fram en eller ta vem som helst. Det enda du kan göra är att socialisera dig, dejta och inte vara för kräsen. Var öppen! Jag är helt övertygad om att det finns någon för alla - även för dig!


    Tack för ditt svar! 
    Jag är inte särkilt kräsen, jag har såklart en del parametrar som måste stämma in och det är att en attraktion måste finnas och han måste kunna få mig skratta och vilja hitta på saker. Utöver det får han vara hur fattig/rik han vill, ha vilket jobb han vill, klä sig hur han vill osv. Är inte jättelåst där men det finns en del saker som måste stämma och jag tror inte jag är orealistik i mina förväntningar av en potentiell partner. 

    Killar fattar väldigt ofta tycke för mig, och jag har behövs göra många besvikna, vilket jag såklart tycker är jobbigt för jag önskar ju att jag känt annorlunda. Jag har blivit ratad en gång sedan mitt förra förhållande (5 år sedan), jag blev blixförälskad och han kände inte att han kunde inleda en seriös relation pga sin livssituation. Han tyckte om mig och ville gärna ses ändå men jag kände att det hade varit rent självskadebeteende då jag tyckte om honom så pass mycket, det dog ut lika fort som det började med andra ord. 

    Det är ju ofta så att folk hittar en partner, till slut. Men vissa gör ju faktiskt inte det, tanken på att "vissa" skulle kunna vara jag är det som gör att jag mår så otroligt dåligt av situationen. Jag är ute med kompisar, på fest och andra sociala evenemang men det är tvärdött även då och ofta hittar mina andra singelkompisar någon på samma tillställning. 

    Det är klart att vissa har det värre. Men det lättar inte min ångest :/ 
    Jag tycker som sagt att jag verkligen försöker göra sånt alla säger att man skall göra och bara ha is i magen men ensamheten känns så total att jag inte vet vart jag ska ta vägen. 

    Jag får tänka på att ingen sitter som svaren precis som du säger. Min ångest som säger att jag kommer leva livet i ensamhet sitter ju inte heller på svaren, jag måste bara hitta något sätt att kontrollera den så att den inte tar över min vardag.
  • Anonym (-)
    Wed 16 Sep 2020 16:44
    #6

    Känner bitvis igen mig. Har samma rädsla som du att vara ensam hela livet och att aldrig få uppleva tvåsamhet eller få familj.

    Anledningen är dock att jag inte lyckas hitta någon som är intresserad av mig (är man). Har bara varit på 2 dejter i hela mitt liv och jag känner bara hur livet rinner ifrån mig.

  • Anonym (Dejta som udda person­)
    Wed 16 Sep 2020 16:44
    #7

    Jag tror jag kommer vara ensam hela livet. Har alltid varit obekväm med tanken att ens vara nära killar. o.O

    Dessutom är jag inte helt frisk varken fysiskt eller psykiskt. 
    Jag gillar att vara ensam, men jag tror faktiskt det mest beror på att jag är väldigt petig med vilken typ av människa jag ens orkar umgås med.

    Jag kommer nog åldras ensam, tyvärr. Om jag ens lever ett fullt liv.
    Men visst, ibland drömmer jag om att uppleva kärlek- det är bara så att verkligheten inte är lika lockande som fantasin tyvärr.

    Och nu i och med den här jäkla pandemin så är det än mer otroligt att jag kommer dejta någon någonsin.

    Men överlag, så tror jag att det bästa sättet att träffa någon är i situationer där du trivs, exempelvis om du träffar någon via gemensamma vänner- så är sannolikheten stor att personer du träffar är personer du kommer trivas med.

    Eller via ett intresse.
    Har du provat nätdejting?  Prova hitta människor via gemensamma intressen online.
     

  • Anonym (Dejta som udda person­)
    Wed 16 Sep 2020 16:48
    #8

    Jag menar alltså att JAG är en udda person, inte TS. <3

  • Anonym (-)
    Wed 16 Sep 2020 16:53
    #9
    Anonym (-) skrev 2020-09-16 16:44:50 följande:

    Känner bitvis igen mig. Har samma rädsla som du att vara ensam hela livet och att aldrig få uppleva tvåsamhet eller få familj.

    Anledningen är dock att jag inte lyckas hitta någon som är intresserad av mig (är man). Har bara varit på 2 dejter i hela mitt liv och jag känner bara hur livet rinner ifrån mig.


    Glömde lite pepp, vad tycker du om att göra? Vad är det som gör att du inte trivs med de du träffat? Är det rädsla för att det ska gå fel som ligger bakom? Funderat på att tala med en terapeut om vad som kan ligga bakom?
  • Anonym (L)
    Wed 16 Sep 2020 17:01
    #10
    Anonym (Fröken Uppgiven) skrev 2020-09-16 16:39:20 följande:

    Tack för ditt svar! 

    Jag är inte särkilt kräsen, jag har såklart en del parametrar som måste stämma in och det är att en attraktion måste finnas och han måste kunna få mig skratta och vilja hitta på saker. Utöver det får han vara hur fattig/rik han vill, ha vilket jobb han vill, klä sig hur han vill osv. Är inte jättelåst där men det finns en del saker som måste stämma och jag tror inte jag är orealistik i mina förväntningar av en potentiell partner. 

    Killar fattar väldigt ofta tycke för mig, och jag har behövs göra många besvikna, vilket jag såklart tycker är jobbigt för jag önskar ju att jag känt annorlunda. Jag har blivit ratad en gång sedan mitt förra förhållande (5 år sedan), jag blev blixförälskad och han kände inte att han kunde inleda en seriös relation pga sin livssituation. Han tyckte om mig och ville gärna ses ändå men jag kände att det hade varit rent självskadebeteende då jag tyckte om honom så pass mycket, det dog ut lika fort som det började med andra ord. 

    Det är ju ofta så att folk hittar en partner, till slut. Men vissa gör ju faktiskt inte det, tanken på att "vissa" skulle kunna vara jag är det som gör att jag mår så otroligt dåligt av situationen. Jag är ute med kompisar, på fest och andra sociala evenemang men det är tvärdött även då och ofta hittar mina andra singelkompisar någon på samma tillställning. 

    Det är klart att vissa har det värre. Men det lättar inte min ångest :/ 

    Jag tycker som sagt att jag verkligen försöker göra sånt alla säger att man skall göra och bara ha is i magen men ensamheten känns så total att jag inte vet vart jag ska ta vägen. 

    Jag får tänka på att ingen sitter som svaren precis som du säger. Min ångest som säger att jag kommer leva livet i ensamhet sitter ju inte heller på svaren, jag måste bara hitta något sätt att kontrollera den så att den inte tar över min vardag.


    Okej, då låter det inte som att du har för höga krav eller är för kräsen.

    Det verkar ju inte vara så att du har en dålig personlighet eftersom att du inte brukar bli dissad. Dock brukar tjejer hitta en kille oftare än vad killar hittar en tjej, känns det som. Jag tror att det beror på att killar ofta är mer desperata och ger komplimanger även till tjejer som de tycker ser mindre bra ut samt ligger med fula tjejer.

    Tar du initiativ eller väntar du på att killar ska göra det? Om du inte tar initiativ så tycker jag att du ska börja göra det. Ta kontant och vänta inte på att andra ska göra det. Börja prata med en kille, ställ frågor och var social. Då tror jag att du kommer att hitta en kille, förr eller senare. Det kan ju dock vara så att det tar tid men då är det så.

    Du har ju vänner och familj, umgås med dem och försök att inte tänka så mycket på det här med att ha en pojkvän. Du kan inte trolla fram någon, som sagt, så det ger inget att sitta och tänka på att ha en pojkvän. Du hittar någon när du hittar någon. Så är det för alla. Det finns många som får vänta länge.

    Sedan ska man ju inte heller tro att alla förhållanden är bra. Tror att minst 50% av alla förhållanden är dåliga. Verkar som att många är tillsammans bara för att inte vara ensam så de stannar hos sin partner för att ha någon, men så vill du väl inte ha det? Därför kan det ta tid att hitta en person man verkligen passar ihop med.

    Mitt råd är att försöka sluta tänka på det här. Lev ditt liv och umgås med dina vänner och din familj så kommer du säkert att hitta en kille en vacker dag. Sedan får du också tänka så att du måste försöka bli bekväm med att vara ensam. Det är dåligt att tänka att man behöver en partner för att vara lycklig, för vad gör du då om förhållandet tar slut en dag?

    Visst, de flesta vill ha en partner att dela livet med, men man bör också vara bekväm med att vara ensam, med sig själv, utan en partner. Man kan inte hänga upp hela sin lycka på en partner. Det är destruktivt att vara så beroende av någon annan och dessutom kan ju förhållandet ta slut.
Svar på tråden Rädsla för ett liv i ensamhet