Blev så ledsen av sonens kommentar
Sonen är i övre tonåren och brukar tillbringa åtminstone en dag per helg hos en kompis som han har känt sedan han var liten. Jag har hört med kompisens föräldrar om det är ok och de är bara glada över våra söners vänskap. Jag swishar sonen pengar om det är några utgifter.
När han kom hem igår frågade jag om det hade varit ok att han var där igen. Jag sa lite skämtsamt att kompisen kanske ändå inte vill umgås med föräldrarna med tanke på att sonen tillbringar mycket tid på sitt rum här hemma. De flesta tonåringar jag känner vill ju helst vara med kompisar eller hålla på med sitt och umgås inte med föräldrarna som när de var små.
Då säger sonen att så är det inte för kompisen har en bättre relation med sina föräldrar. När jag frågade vad han menade sa han att de har mer gemensamma intressen än vi och att de inte bråkar. Ett intresse de har gemensamt är gaming.
För det första tänker jag att de flesta inte bråkar när man har gäster hemma, jag känner mamman och har semestrat med dem en gång och vet att de också blir osams. För det andra vet jag inte om just gaming är ett intresse vi ska ägna helgerna åt.
Jag är ensamstående på heltid och kompisens föräldrar har barnen varannan vecka. Det är lättare nu när sonen är äldre men tidigare gick mina helger delvis åt att hinna med allt jag inte hade hunnit under veckan.
Fast vi har ändå gjort någon aktivitet tillsammans varje helg. Jag söker medvetet efter sådana aktiviteter som jag vet att sonen tycker är kul och jag har märkt att han har uppskattat det. Vi pratar om det först förstås, jag hittar några alternativ så får han välja eller komma med egna förslag. Den tid jag har utöver det praktiska har jag alltid lagt på sonen. Vi har haft mycket kul ihop genom åren och kan prata om allt. Jag har alltid funnits där för honom.
Kompisens föräldrar är båda höginkomsttagare och har nya partners som också tjänar bra. Det är klart att kompisen har mycket häftigare saker, åker på glassiga resor och har två fina lantställen att vara på.
Jag har en ok lön men det är förstås bara en inkomst. Ändå har sonen alltid fått det han har behövt. Han har en gamingdator som inte är den dyraste men som fungerar bra, han får välja kläder och vi har varit utomlands flera gånger. I somras kunde vi förstås inte det men då hittade jag en resa i Sverige som han tyckte var jättekul, med mycket aktivitet och äventyr. Jag sparar under året och snålar med allt till mig själv för att kunna ge honom sådant.
Våra bråk handlar nästan alltid om att han inte gör något hemma. Jag har som sagt främst helgerna på mig att fixa hemmet, jag studerar dessutom på distans, och det slutar ofta med att helgen går åt till städning för mig medan han sticker till sin kompis. Jag vill inte säga nej till det för det är viktigt att han får ha kul på helgerna när det är så mycket i skolan.
Jag visade inte hur ledsen jag blev när han sa så. Han är en väldigt fin son annars, väluppfostrad, duktig i skolan och skötsam. Han är också väldigt snäll mot våra äldre släktingar och omtyckt av lärarna i skolan. Han är snäll mot mig också även om vi bråkar om städning.
Jag lämnade sonens pappa när sonen var nyfödd eftersom han blev våldsam mot mig och han har inte funnits i vårt liv sedan dess. Han visade sig vara någon helt annan än han utgivit sig för, med allvarliga och destruktiva problem. Han har hotat och trakasserat mig i många år men jag har lyckats hålla sonen utanför det.
Jag har känt mig så otillräcklig och alltid haft dåligt samvete över att det blev så. Jag har kanske försökt kompensera för det genom att lägga allt jag har på sonen. När sonen sa så kändes det som om jag hade misslyckats även som mamma. Han sa att vi har en bra relation men att kompisen har en bättre relation till sina föräldrar. Jag försökte lyssna och förstå för att se om det var något jag kunde förbättra men med tanke på vad han sa så vet jag faktiskt inte hur.
Ursäkta långt inlägg men tankarna snurrar just nu. Har ni några råd?