Exakt VAD är problemet med att inte få döttrar?

Utan att lägga någon värdering i det så tror jag att många vill ha en flicka för att de kan identifiera sig med just att vara tjej. Man vet hur det är växa upp i en hård manlig miljö. Man vill se en mini-me och fortfarande ha samma intressen som vuxen som man hade själv då i barndomen. . Och kanske också fortsätta ha en nära relation som man själv haft till sin mamma. Eller tvärtom att skapa en relation mellan mor och dotter som man själv saknat av olika skäl. Man vill "göra om och göra rätt".

Jag har bara pojkar och har aldrig saknat en flicka men jag hör ju av mina väninnor och hur de resonerat kring sina döttrar när vi var gravid samtidigt.

Jag är en sån som väldigt gärna ville ha en dotter. Jag har själv en fantastisk relation med min egen mamma och även min mormor och ville liksom ha en tjej till i ledet. Jag ville uppleva min och mammas relation från föräldrasidan. Sen gillade jag tanken av att ha en dotter som liknade mig utseendemässigt också, även om jag vet att det inte finns någon garanti för det och att en son givetvis också kan vara sjukt lik sin mamma. 

Jag fick t om två döttrar, vilket har varit sjukt häftigt. De är så otroligt olika. Jag har erbjudit dem hela regnbågen och gett dem alla möjligheter under deras uppväxt. Nu är de snart tonåringar och en är väldigt "flickig" i utseendet och beteendet. Alltså mer försiktig, lite blyg, använder mycket klänningar och kjolar, nagellack. Den andra föredrar kort hår, större hoodies, vågar ta plats och hänger med killarna till fotbollsplanen. 

Jag hade troligtvis tyckt att det vore lika häftigt att ha uppfostrat två pojkar, eller en av varje. Men man får det man får och gör såklart det bästa av det. Jag var iallafall otroligt glad över att få min första dotter just för det första stycket jag skrev. Andra barnet spelade mindre roll, även om jag nog innerst inne just då gärna ville ha en pojke också.

Och allt det här känner och upplever man med söner också. Tänka sig.

Har förövrigt både söner och dotter. Precis lika underbart och häftigt att få både och. Tror många mammor med enbart döttrar tror att det är något extra speciellt med flickor av någon konstig anledning. Konstigt att basera sin tro på något man inte vet något om.

Nu har jag inga barn men om jag hade velat ha det så skulle jag definitivt vilja ha en tjej.
Jag har jobbat på dagis och jag har varit bonusmamma till fyra barn, två flickor och två pojkar. Så klart skiljer sig en del beroende på personlighet men min uppfattning baserat på mina erfarenheter är att pojkar är bråkiga, tråkiga, stökiga och egoistiska medan tjejer är lugnare, gosiga, snälla och omtänksamma.
Har oftast ett närmare förhållande till sina mammor som vuxna också. 

 

Sjukaste jag hört. Vad är det för umgänge/arbetsplats du har? Hopoas du får pojkar så du inser hur jäkla fel du har. Om du nu är kapabel att uppfostra en pojk utan att han blir bråkig, tråkig, stökig och egoistisk. Det är ju inte säkert. Speciellt inte när man har sådana föreställningar om könen. Hade inte velat ha en dagisfröken, antar att du inte är förskolelärrare, på mina barns förskola. Du bidrar troligen starkt till skillnader mellan könen med dina fördomar.

Det verkar finnas några som tar upp det som tema och har kört väldigt hårt på det nu sista dagarna, på forumet. Jag tror helt enkelt det är medvetet att de gör så här. Tidigare har det funnits andra ämnen på forumet där folk medvetet kört, tex "korta tjejer- trådar", eller när en person gick in för att i precis varenda tråd skriva "håller med" i tid och otid. Jäkligt irriterande. 

Köpa pojkläder är ju mycket tråkigare än att få frossa loss i alla fina flickkläder som finns onekligen. Annars har jag ingen aning om vad folk tror att en snippa på deras barn ska göra för enorm skillnad.

Högst osmakligt är det i alla fall att läsa om blivande mammor som är helt förtvivlade över att få en pojke. Lite sterilisering skulle nog vara på sin plats där om jag fick tycka...

Jösses, man undrar vad får slags barn du har träffat på.
Jag har själv jobbat både på förskola och i skola, har själv barn av bägge könen och syskonbarn som både är flickor och pojkar liksom alla våra vänners barn.
Känner inte igen den negativa attityden du har emot pojkar, de hänger på personligheten.

Min son är helt klart lugnare och gosigare än systrarna, ingen är speciellt bråkig men visst alla barn är det någon gång.

Till viss del kan jag hålla med att vuxna kvinnor oftare har mer kontakt med sina föräldrar än män men verkligen inte alltid.

Känner flera där farmor och farfar träffar sina barn och barnbarn oftare än mormor och morfar och där männen har god kontakt med sina föräldrar.

Kanske att kvinnor som stått sin mamma väldigt nära önskar sig döttrar ihop om att det ska bli samma.

Jag själv som har tre bröder var istället väldigt pappig, jag var pappas dotter, vi har alltid varit mer lika, min ena bror är en manlig kopia av min mamma.
Däremot har jag alltid älskat mina föräldrar lika mycket.

Mina döttrar är framåt och har alltid varit väldigt självständiga, sonen är mer lugn försiktig och var mer mammig som liten.
Även mitt ena syskonbarn är pojke är lik min son, lugn och lite försiktigare, hans bror dvs andra brorsbarn är istället mer lika mina döttrar dvs framåt och självständigare.

Så syskon blir olika trots samma föräldrar, ser samma sak hos våra vänners barn, en del pojkar och flickor är lugna, en del livligare tycker inte att det hänger på kön.
Har sett precis samma sak både på förskola och skola där jag jobbat.
Barn liksom vuxna har olika personligheter.

När jag väntade mitt första barn hade jag ingen speciell önskan om kön. Jag fick en son och när jag precis fött honom fick jag en känsla av att jag bara skulle få pojkar, jag vet inte varför. När jag väntade barn nummer två hoppades jag på en flicka för jag tänkte att det kunde vara kul med en av varje men känslan sa fortfarande att det var en pojke och det var det. Blev inte direkt besviken men funderade ändå på varför jag hade hoppats på att få en liten tjej. Kläder och sånt bryr jag mig verkligen inte om, en ev dotter hade fått ärva brorsans kläder i vilket fall. Jag har själv alltid varit en pojkflicka och använder väldigt sällan kjol eller klänning och sminkar mig aldrig. Gillar mer stereotypa manliga aktiviteter så längtade inte heller efter stereotypa kvinnliga aktiviteter. Tillslut kom jag fram till att det enda jag verkligen ville göra med en ev dotter som inte går att göra med en son, är att döpa henne efter min farmor. Min farmor har funnits där i vått och torrt, till skillnad från min mormor som inte har visat något större intresse för varken mig eller min bror någonsin trots att jag försöker och försöker. Så det där med att döttrar har bättre kontakt med sina mammor och att man därför, om man får söner, skulle ha sämre kontakt med sina framtida barnbarn stämmer absolut inte i min värld. Så det jag sörjer är inte i första hand att jag inte fick någon dotter utan att jag inte fick hedra min farmor med att döpa ett barnbarnsbarn efter henne. Den insikten var skön att komma fram till och jag har berättat för min farmor om att vi hade tänkt döpa en dotter efter henne vilket hon blev väldigt glad och stolt över.

Jag fick ett tredje barn också. Jag tänkte fortfarande att det hade varit kul med en tjej men visste att blir det en till kille är det lugnt, jag skulle absolut inte bli ledsen eller besviken. När vi dessutom fick sämsta möjliga resultat på kub-testet och inte visste om barnet skulle överleva blev könet på barnet HELT oviktigt. Det var en pojke till och jag älskade honom och längtade efter honom så mycket att det kändes som att hjärtat skulle sprängas. Vi gjorde fostervattenprov och det visade sig att han inte hade någon kromosomavvikelse och ut kom världens kramigaste och gosigaste lilla kille! Vild och galen, absolut, men kramarna han ger mig varje dag är helt magiska. Så nu har jag tre pojkar. En lugn som gillar att pyssla, en mitt emellan som gillar att idrotta lika mycket som han gillar att sitta och läsa och en liten som är överallt hela tiden. Tre pojkar, tre olika personer och tre helt olika personligheter.

Klart att sorgen går över, man skaffar ju barn för att man vill ha ett barn och inte för att kaaaanske få en tjej. Önska måste man väl få göra, besviken får man bli, man är trots allt bara människa. Det kanske tar en vecka eller två innan du vant dig vid tanken och sen älskar man barnet över allt annat i hela världen!